Göteborgsutställningen 1923

Göteborgs naturhistoriska museum inför sitt öppnande

”På blankskurade kopparplåt, som väl till söndagen sitter uppe någonstans vid entrén till Göteborgs nya naturhistoriska museum, står skrivet: ”Denna byggnad uppfördes åren 1916-1923 med anslag, som Göteborgs stadsfullmäktige beviljat ur Renströmska fonden och ur stadskassan. Till byggnadskostnaderna ha därjämte bidragit Dan Broström, Mathilda Broström, Carnegie & C:o, Gösta Dalman, Douglas Dickson, Gösta Frænkel, C.O. Johnson, Herman Mannheimer, Gustaf Werner, Emily Wijk och Hjalmar Wijk”.

I få ord får besökaren av denna inskription byggets hela historia, menar muséets chef, professor Jägerskiöld. Anslaget ur Renströmska fonden torde ha stigit till omkring 325,000 kr. jämte räntor. Enskilda ha bidragit med sammanlagt 330,000 kr. och Göteborgs stad har släppt till resten. Museibygget kostar inalles i runt tal 1,600,000 kr.

Invigningen står för dörren och premiärbrådskan råder i etablissemangets alla avdelningar. På måndagen börjar det stora naturforskarmötet och man har anledning antaga att det skall tillföra professor Jägerskiölds slott många besökare. Vid öppnandet äro emellertid, framgår det av en rundvandring genom komplexet, alla avdelningar inte upptagna, alla utrymmen inte fullt utnyttjade. Ett museum är en levande organism, gör professor Jägerskiöld gällande. Den växer oupphörligt.

Invigningen på söndag förlägges till den stora föreläsningssalen i museets övre våning. Salen rymmer mellan 150 och 200 människor. Den kommer att tagas i anspråk bland annat av Arbetareinstitutet, för vetenskapliga föreläsningar och event, också läkaresällskapet. Den är utrustad med högst modern apparatur. Skioptikonapparaten, som står mitt på golvet, är enligt professor Jägerskiöld, ”det sista ordet från Zeiss i Jena”. Man behöver endast placera en plansch i en bok eller ett bokblad någonstans i den för att få det överflyttat på duken.

Professor Jägerskiöld förde i går middag på ett angenämt sätt Göteborgspressens representanter på en rundvandring genom muséet. Han började med utländska fågelsamlingen. När man står inför den har man lätt för att säga sig: Detta måste vara det allra vackraste! Den färgrika utländska fågelsamlingen är uppdelad i bås, vart och ett innefattande en systematisk enhet. Här står man oupphörligt vid sensationer: låt oss endast i förbifarten nämna de ståtliga grupperna av Albatrosser och Flamingos, gruppen av skarvar, rovfåglar, av nu levande och även nu utdöda arter, de sistnämnda numera omöjliga att uppbringa ens ”för guld och gröna skogar”.

Övergången till småfåglarna, närmaste avdelningen, är gjord så mjuk som möjligt. Parallellt med denna ytterst rika och även till sina färger mångskiftande kollektion, löper en avdelning av bogrupper. Där finnes exempelvis ett fullkomligt äkta bo för backsvalan, där bygger en strömstare på samma sätt som han en gång i tiden byggt sig ett näste i en fors i någon av de lappländska floderna.

– Det är helt enkelt ett försök att flytta in naturen här i dessa salar, kommenterar professorn. Korsnäbben som häckar på vintern, sitter i sitt bo i granen just som i verkligheten och illusionen av vinter har man sökt få fram efter det gamla julreceptet: med bomull.

Hur många människor är det måne som i verkligheten och på nära håll sett ett kråkbo och ett skatbo? På Naturhistoriska museet är det bra glaset framför skåpet, som skiljer besökaren från sevärdheten. Denna utsökta samling rovfågelbon! Lägg märke till bland annat jaktfalkens och kärrhökens reden! Professorn kan berätta roliga historier om brushanarna. Hur lapparna döpa dem med olika namn, allt efter dräkten: en får heta kungen, en prästen o.s.v.

Att arrangera hägergruppen från Skåne har inte varit någon så enkel sak. Det var ett styvt arbete konservatorn fick, endast med att göra granen odödlig. Det är en färgverkan i denna grupp, som man stannar och njuter av en stund! Ett kapitel i historien om muséets tillkomst och ordnande är också den som gäller bakgrunden för de olika avdelningarna. Med ytterlig finess och omsorg har man experimenterat sig fram till den rätta bakgrunden, lämplig för varje avdelning och grupp. Äran av detta lyckats så förträffligt tillkommer arkitekt Ernst Torulf i Göteborg. Samarbetet med honom anser sig professor Jägerskiöld inte kunna skatta nog högt.

Muséet är, som sagt, ännu inte utnyttjat till alla utrymmen. Dessa lediga delar torde få vänta kortare eller längre tid på att bli upptagna, disponerade för någon viss avdelning torde de däremot vara däremot vara i en del fall. Det har tagit oss tjugu år att få ihop detta som redan finns, framhåller professorn, kanske skall det taga lika lång tid för att fylla resten.

Vi stå framför svanar, varav konservator och professorn ha en på sina samveten från Kungälv. Bredvid står en så sällsynt sådan som den arktiska upplagan av samma släkte, denna från Novaja Semlja. Professorn understryker ännu en gång vikten av ett omsorgsfullt ordnande av de olika grupperna: ett museum är inte blott en vetenskaplig anstalt, det är också en anstalt där man vill ha fram skönheten så mycket som möjligt. En sak, som ordnas vackert, har också större möjlighet att samla allmänhetens intresse. Fotografierna, som ännu mera belysande material, ha också sin mycket stora uppgift att fylla på ett museum. Inom avdelningen för doppingar och lommar visar fotografen med endast tre bilder fågelns sätt att dölja sina ägg, med andra ord är det ett försök att få fram och inpränta fågelns instinkter på ett grafiskt sätt och ett försök samtidigt att ge liv åt de döda kropparna.

Den svenska björn muséet har i sin ägo sköts i närheten av Trollhättan någon gång på 1840-talet. Där stå också sida vid sida en gråvit ren från Spetsbergen och en antilop från Tibet, vilket borde belysa att institutionens samlingar riktas från högst skilda kanter av världen. Elefantskelettet, som kom hit frö endast ett par dagar sedan, är skelettet av en vildskjuten indisk disto. En av muséets allra största sällsyntheter är en amerikansk bison och från en orang-utang och en gorilla kan man hänge sig åt ett studium av alla sorters arter av småapor. Hela denna sal är runt om väggarna prydd med en vacker kollektion av horn.

Med sin vackra gård skall Naturhistoriska muséet helt säkert också bidraga till att stimulera allmänhetens skönhetskänsla. Den ståtliga fontänen i mitten av skulptrisen Sigrid Friedman har redan förut omnämnts och är om möjligt nu på sommaren än mera till sin fördel.

Valsalen med den stora Malmska valen ligger i en annan av Muséets regioner. Väggarna runt omkring jätten äro helgade åt varpreparater, skelett och dylikt. Utmed barriären i övre våningen är utrymmet i taget i anspråk för olika sorters preparat.

Konservator Gylling har varit en annan av professor Jägerskiölds medhjälpare. Hans uppgift har varit att i panoramaform få fram några svenska landskapsbilder, som allmänheten kommer att se ungefär som genom tittgluggarna på ett biorama. Där finnes ett motiv, som skildrar fågellivet på Stora Karlsö, ett fjällmotiv under indiansommaren i september med härliga färger, ett Jämtlandsmotiv med vegetation samt bilder från Hornborgasjön och Måkläppen vid Falsterbo. Man har anledning antaga att denna avdelning till och med mer än alla andra skall förmå samla allmänhetens intresse.

Även i det lilla likväl som det stora ligga sensationer här och där på lur bakom glasrutorna. Där stannar man några ögonblick vid den japanska kiselsvampen, polypen som är en manshöjd hög, skåpet med maneterna och korallerna o. maskar, som både de som leva i Amerika och i Bohuslän. Den sydamerikanska daggmasken är helt enkelt ett praktexemplar. Gourmanderna intresseras av avdelningen för kräftor och hummer, gamla härliga bohuslänska exemplar och ryggar tillbaka för den japanska jättekrabban, i sitt speciella skåp.

Bakom de röda tegelväggarna vid Slottsskogen torde man kunna säga att Norden har sin största samling av ryggradslösa djur. Bättre än Stockholmsmuseet äro dessa samlingar också i många avseenden. Vindarna blåsa fritt här högt uppe på höjden hos professor Jägerskiöld och man skulle likaväl ha kunnat bygga ett utsiktstorn där som ett naturhistoriskt muséum. En av muséets sevärdheter tår utanför. Det är den s.k. hängeken där – så berättar professorn – många levnadströtta tagit livet av sig förr i världen. Nu är den en dekoration och så vacker att arkitekt Torulf lät den få stå kvar när han ritade naturhistoriska muséet.

–son.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 6 juli 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Naturhistoriska museet Slottsskogen i förgrunden järnvägsvagnar vid Säröbanans station 1923. Övriga bilder är hämtade ur Göteborgs Aftonblad 6 juli 1923.