”Under sommarens lopp ha flera gånger kritik riktats mot anordningar på utställningen, en kritik, som många gånger varit rättvis, andra gånger motsatsen. Stockholms-Tidningens härvarande medarbetare har nu gjort Barnens Paradis till föremål för skarpt klander, vilket inte torde få anses vara helt obefogat. Han skriver:

’Till utställningens nöjen hör också Barnens Paradis, varom endast är att säga, att Sago-Greta, som står för rusthållet, vet att göra en reklam, som, endast den, vore värd en bättre sak. Att roa barn kan vara gott och väl, liksom också att berätta sagor för dem, men här är det hela en smula sliskigt sött och daltandet med småbarnen i sandtråg och kring bakelsebord har något vekligt och smaklöst över sig. På en grön backe eller i en naturlig sandgrop skulle barnen kunna roa sig betydligt trevligare, än under denna ständigt larmande reklamapparat.

En sak, som emellertid är ganska allvarlig, är Sago-Gretas anlitande av små minderåriga flickor och gossar för att på restaurangerna sälja hennes tidning Paradis-Posten, en publikation som med anledning av ett visst tidigare nummer redan påtalats från utställningsstaden. Det är ytterst beklämmande att se dessa små flickor springa bland borden på restaurangerna och truga ut tidningen för att få så och så många öre i provision och för att kunna leverera så många flera öre till fru Holmgren. Polisen har redan haft anledning varna fru Holmgren för att hon låtit barnen gå ute och sälja dessa tidningar efter klockan åtta på kvällen. Detta Barnens Paradis är i ganska mycket att betrakta som ett Sago-Gretareklamens paradis, varför det givetvis icke förvånar, att hon nu vill göra anstalten permanent.’” (Ur: Göteborgs Aftonblad 13 augusti 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Barnens Paradis 1923.