Göteborgsutställningen 1923

Skall utställningen fortsätta nästa år?

”Allmänhetens respekt för utställningsbyggnadernas hållbarhet har inte just underblåsts. Därmed är inte sagt annat, än att alla äro både glada och belåtna med det sätt, varpå utställningen stått sig under sommarens mindre gynnsamma väderlek. Men när det gällt att bestämma om byggnadernas disposition efter utställningens slut har framhållits, att de knappast kunna betraktas såsom så tillförlitliga.

Jubileumsutställningens arkitekt, Arvid Bjerke, har uttalat sig för Göteborgs Aftonblad om direktör Nymans förslag ur byggnadssynpunkt. Utan att på något sätt vilja taga ställning till förslaget är arkitekt Bjerke genast beredd att konstatera att byggnaderna skulle kunna hålla sig även till en kommande sommar. Stödjepunkter finge emellertid anordnas denna vinter, som föregående. Annars äro byggnaderna uppförda just med tanke på att stå sig även under vinterförhållanden.

Men en grundlig renovering, framförallt en grundlig ommålning, skulle emellertid hela utställningen komma att kräva. Om kostnaderna härför kunde arkitekt Bjerke inte på rak arm uttala sig.

Hallarna ha allmänt fått vitsordet att ha hållit ovanligt tätt under sommarens blöta. Att hålla minaretspetsarna klara under även vinterförhållanden blir väl, när allt kommer omkring, det besvärligaste slutar arkitekt Bjerke.

En utställning bör vara koncentrerad!

Direktör Dan Broström har som ledamot av utställningsstyrelsen yttrat sig i frågan. För honom kommer förslaget inte som någon absolut nyhet. Det har diskuterats man och man emellan men däremot inte varit föremål för någon handläggning inom utställningsstyrelsen som för övrigt inte varit samlad på länge.

– Principiellt anser jag, framhåller direktör Broström, att en utställning bör vara öppen endast under planerad tid och därefter icke överföras till att bli en permanent institution. Personligen ställer jag mig alltså tveksam till tanken. En utställning är ett koncentrerat kraftprov av samhället och dess industrier, och det är väl denna koncentration, som får anses vara dess största dragningskraft. Jag blir tveksam mot en utställning, när den får vara öppen längre tid än ett halvt år, vilket för våra klimatiska förhållanden är maximitid. En utställning, som får sova under vintern, för att sedan vakna till nytt liv, måste förlora sitt intresse.

Museimannens syn på förslaget.

Amanuensen Torsten Lenk, chef för utställningen mycket uppmärksammade hantverkshistoriska- och allmogeavdelningar, ser givetvis saken ur museisynpunkt. Att generellt uttala sig härom är ytterligt svårt, gör amanuensen Lenk gällande. Utställningsföremålen äro ju av högst växlande karaktär. De plogar, som stått på min lantbruksgård ha ju stått ute i åtskilliga årtionden igenom! Men man behöver endast gå till personhistoriska avdelningen med dess porträtter för att stöta på ett annat förhållande.

Det är ganska antagligt att de skulle taga skador av vintern, i all sysnnerhet göteborgsvintern, och i varje fall som helst skulle det kräva kostnader att skaffa dem något skydd.

Lokalfrågan för utställningsföremålen inom hantverkshistoriska och allmogeavdelningarna är för närvarande som mest aktuell men ännu inte löst. Om direktör Nymans förslag kan anses vara direkt välkommet för dessa avdelningar just ur denna synpunkt kan amanuensen Lenk inte på rak arm uttala sig om. Lokalerna skulle väl i varje fall givas. Amanuensen tänker sig som utvägar både Göteborgs museum och andra lokaler.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 30 augusti 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Jubileumsutställningen 1923, Minareterna.