”Göteborg håller på att ömsa skinn, och processen går verkligen raskt. Det är inte bara belysningen, som snyggas upp och moderniseras, utan ock det som är avsett att belysas, gator, hus, människor (blygt frågetecken för sistnämnda företeelse) samt övriga ting, som tillhöra ett välordnat samhälle med 300-åriga stadsprivilegier och jubileumsutställning. Man känner snart inte igen den goda staden, där man dock är mantalsskriven och uppgives erlägga kommunalutskylder. En vacker morgon kan man befara att finna sin egen gata till den grad förändrad, att man inte vet i vilken riktning man närmast kan erhålla en halv pilsner. Fasansfulla tanke!

Allting snyggas, som sagt – det är bara Järntorget, som trotsar. Helt och hållet har det väl icke undgått lite stänk vid den allmänna förgyllningen, som företages för att behaga den berömde främling, man väntar hit till sommaren. Men det får betänkas, att f.d. Järntorgsbiografens hänsynslöst starka nya lampor icke upplysa Järntorgsplatsen allena. Det skulle ju kunna gå an. Men deras verkningskrets sträcker sig längre, och de blotta en stadsbild, som i tidernas morgon skapades av en barbarisk människostam. Dessa antediluvianska stadsplanearkitekter hade underliga påfund, de roade sig med att lägga refuger kors och tvärs över platsen, läto spårvägar skära rakt igenom i alla riktningar och prydde slutligen de återstående kvadratfötterna med kiosker och bekvämlighetsinrättningar och andra pittoreska små hus. Röde Hanen, som är oförskräckt och energisk, är den ende som dristat opponera sig mot vissa anordningar på mera eftertryckligt sätt. Men förgäves. Likt en annan Fågel Fenix – gud, vilken liknelse – har kåkstaden åter och åter rest sig ur askan hånskrattande.

Järntorgsplatsen tar sig emellertid pampig ut; det verkar storstadsmässigt med sin höga, mystiska resning, sin förföriska belysning och sina strålande ljuseffekter. Det springer upp ur gatan som en skyskrapa bredvid grannarna, vilka vi dock en gång i tiden betraktade såsom tämligen ordinära hus. Långt utifrån hamnen och Första Långgatan lockar det, och folk av allehanda slag suges ock in i dess ljus. Närheten till hamnen gör sällskapet brokigt och internationellt. Masthuggets mest expressiva glosor låta höra sig i sällskap med bergensiska och sjömansengelska. Gentlemän i blå konfektionskostymer från kontinentens hamnstäder tända här varandras insmugglad cigarretter och uttrycka sina känslor för varandra på mer eller mindre hårdhänt sätt. Poliskonstaplarna visa ofta nog en nödtvungen livaktighet, och en publik i mera borgerligt betonad klädsel trängs framför Rialto, vilken avslöjat sig som en av stadens elegantaste biograflokaler. Det nya namnet glöder i röda jättebokstäver ovanför ingången.

På takåsen, närapå uppe bland molnen, skrikes namnet på en av Kanolds chokladsorter ut, format av starka elektriska glödlampor. Detta med ljusreklamerna ge anledning till reflektioner beträffande Järntorget över huvud taget, och såsom innehavande fast bostad alldeles i närheten samt så gott som tvingade att flera gånger om året, ja om dagen, passera platsen, hysa vi ett egoistiskt och följaktligen absolut uppriktigt intresse i saken. Och såsom än vidare innehavande en känslig själ bak ett måhända skrovligt yttre skulle vi naturligtvis helst vilja se allt vad belysning heter avskaffat på platsen i fråga. Vårt land är ett mörkt land, och en dylik åtgärd skulle för avsevärd del av året förskona oss från att se Järntorget. Men detta får väl läggas till övrig pina desideria, och då kunna vi ej se annan utväg än motsatta ytterligheten – Järntorget i en flod av ljus, som ett centrum för ljusreklam.

Mycket skulle vara att vinna och intet att förlora. Det har kelats en hel del med småsaker i stadens yttre (medan det inte varit så noga med en del mer betydelsefulla) och mot ljusskyltar har det vid flera tillfällen visats onådighet. Men beträffande Järntorget kan ju ingen komma och säga, att det finns något utseende att förstöra. En livlig och festlig prägel under den mörka delen av dygnet skulle emellertid kunna åvägabringas, och för den mycket omtalade ordningen på torget skulle mera ljus betyda mycket mer än ett dussin poliskonstaplar eller ett dussin indragna ölrättigheter.

Början är ju redan gjord Mazettis två ögon ha säkerligen icke irriterat någon Järntorgspassagerare ens mitt på dagen, fastän de spetats upp på ett vackert hus, och den osynliga jättehand som i mågna år skrivit sitt ’Pellerin’ ovanför ett av hustaken, skulle bestämt bli saknad, om den stannade en kväll. Järntorgspalät med dess strålande chokladreklam högt till väders och biografens väldiga eldbokstäver på hörnet verkar imponerande. Skulle väl Järntorget börja arta sig till ett göteborgskt Picadilly?

Men till dess få vi färdas över platsen i täckt bil och blunda för säkerhets skull.

H.W.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 februari 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 februari 1923.