”Statens järnvägars station härstädes härjades i går e. m. av en fruktansvärd eldsvåda, som under loppet av några timmar spolierade betydande delar av dess nyrenoverade administrationslokaler. Lyckligtvis förblev den nya banhallen fullkomligt oskadad, varemot reparationsarbetena i vestibulerna säkerligen komma att delvis få göras om.

Elden började strax före klockan fy­ra på eftermiddagen. Det förefaller, som om vederbörande till en början icke insågo, huru allvarlig ställningen egentligen var, och enligt olika uppgifter försökte man att släcka med några tillgängliga pytsar. Emellertid insåg man snart, att brandkårens närvaro var nödvändig och inom kort allarmerades avdelningen vid Gustaf Adolfs torg. Nu trodde man med säkerhet att faran skulle vara överstånden inom några minuter.

Under tiden samlades en mängd människor på Drottningtorget och togo den täta röken i betraktande. I allmänhet hade man den föreställningen, att faran vore synnerligen minimal. Visserligen rök det något ur vindsvåningen, men det borde gå lätt att släcka den branden. Allehanda rykten om eldens uppkomst spredo sig bland mängden. Än visste man berätta om kortslutning, än om ett bensinupplag i tredje våningen av den brinnande byggnaden, som genom vårdslöshet blivit antänt.

Detta sistnämnda rykte gjorde mängden nervös. Därtill kom det från okänt håll spridda meddelandet om att flera personer blivit svårt skadade. Emellertid visar det sig, att elden uppkommit därigenom att en måleriarbetare för att underlätta sitt arbete använt sig av eld för att torka en lackfärg. Denna fattade eld, och lågorna visade sig vara omöjliga att kväva. Några duktiga arbetare kämpade med förtvivlans mod för att släcka de allt vildare lågorna. När de sprungo in i ett, som de trodde, icke angripet rum, slogo stora lågor med oerhörd kraft mot dem. Avsevärt svedda i ansiktet och på händerna måste de draga sig tillbaka, leddes ned för trapporna och fördes i polispiketbilen till sjukhuset, där man lyckligtvis kunde konstatera, att inga svårare skador hade uppstått.

Även brandsoldaterna, som under ledning av löjtn. Kron, stredo mot elden, trodde sig till en början få ett lätt arbete. Man tog vatten från hamnkanalen och några närbelägna vattenposter, förde in slangarna genom fön­stren mot Drottningtorget, och tyckte att det icke var så farlig.

Men det blev snart annorlunda.

Elden, som börjat i baningeniör Höijers för tillfället icke använda tjänsterum, beläget ungefär mitt i vindsvåningen, uppenbarade sig nämligen fullkomligt oväntat i vänstra flygeln av byggnaden. Släckningsarbetet blev alltså förlagt även hit och slangledningarna drogos under oerhörda svårigheter fram över taket på den stora järnvägshall en. Men knappt hade man börjat ösa en syndaflod av vatten över denna nya eldhärd förrän en ny uppenbarade sig. Alltså ut med nya slangledningar och nytt oerhört arbete att få fram dem över det sviktande, pappklädda taket för att ett ögonblick senare komma på det klara med att det var nödvändigt att sätta in alla krafter på en ny, återigen alldeles oväntad punkt. Under dessa förhållanden blev brandkårens och dess befäls arbete mödosammare än någonsin.

Emellertid kom man snart underfund med vari felet låg. Hela huset var genomdraget med lufttrummor av trä. Draget slungade lågorna från den ena ändan av byggnaden till den andra, och det var först sedan man oskadliggjort dessa draghål, som man kunde hoppas att få bukt med elden.

Här gällde det att mobilisera alla tillgängliga krafter, om icke hela stationsbyggnaden och den nya hallen skulle gå all världens väg. Med undantag av den obligatoriska reservstyrkan koncentrerades alla stadens brandsoldater och allt tillgängligt material vid stationshuset och man gick löst på elden med alla till buds stående medel.

Under tiden tätnade folkmassorna på torget. Man förvånade sig över, att det skulle vara så svårt att göra slut på elden. Men snart gick det upp för var och en, att det icke var en vanlig liten eldsvådeunge. Rökmolnen tät­nade och skymde solen, lågorna slogo upp genom taket, och hela torget insveptes i en kvävande rök. Då och då hördes signalerna, när nya brandbilar skyndade till undsättning, men det var endast med möda, som den talrikt för­samlade polisstyrkan under intendent Björkmans befäl kunde bereda väg genom mängden.

Skådespelet var imponerande. Skiffertaket, på byggnaden antog så småningom en glödande röd färg och lågorna gjorde stationsuret transparent mitt på ljusa dagen. När visarna pekade på fvra, gjorde minutvisaren ett plötsligt hopp på en halvtimme och stannade ett ögonblick fem minuter över halv fem för att därpå långsamt och försiktigt draga sig några minuter tillbaka; en episod som naturligtvis uppskattades till sitt fulla värde av den väldiga åskådaremassan.

Elden fick den bästa tänkbara näring i stationshusets sextioåriga, multnande stockar och annat trävirke och framför allt i trossbottnarna, som voro dubbla och fyllda med torvströ. Det var från detta som de ohyggliga rökmolnen kommo. Ännu klockan fem kunde man icke säga. var elden skulle sluta. Man var dock säker på att faran för den nya hallen var överstånden. Hade elden spridit sig dit hade följderna knappast kunnat överblickas.

I detta sammanhang kan påpekas det underliga förhållandet, att statens byggnader i allmänhet äro oförsäkrade mot brandskada. Efter den stora branden i Karlstad, då därvarande telegrafstation brann upp och värden för en million kronor gingo förlorade och efter gårdagens eldsvåda, som säkert blir en mycket dyr affär, torde frågan om statens brandförsäkringar åter bli aktuell.

Järnvägens eget folk är värt ett särskilt erkännande i detta sammanhang. Såväl stationspersonalen och det för ombyggnaden anställda folket visade ett uppoffrande hjältemod, som är beundransvärt.

Vid sjutiden kunde man anse den värsta faran överstånden. Ännu flam­made lågorna mot den mörknande himlen, men det var tydligt att brandkåren ansåg, att den icke mindre krävande procedur som kallas eftersläckning kunde börja. Trötta., smutsiga, och nedsotade fortsatte brandsoldaterna sin strid.

Redan några minuter efter eldens ut­brott började stationsbefälet och trafikförvaltningen med utmärkt klar blick för vad läget fordrade att styra om så att trafiken icke skulle behöva bli lidande. Man flyttade ut biljettförsäljningen i den yttre vestibulen och dirigerade resandeströmmen till östra, ingången. Inne i den väldiga hallen kunde man helt enkelt icke märka att elden rasade på endast några meters avstånd och i samma byggnad.

I telegrafrummet pågick arbetet precis som vanligt, ända tills vattnet började strömma ned genom taket och hotade dränka apparaterna. Det var en underlig syn detta med de smattrande morsesignalerna i ett rum, som höll på att dränkas i vatten, under det lågorna rasade med kraften av en orkan strax bredvid.

När Göteborgs Dagblads medarbetare vid åttatiden på kvällen lämnade brandplatsen, erbjöd den en bild av den mest beklämmande förödelse. Fråga är dock, om icke vattnet gjort lika stor skada som elden.

Spårvägstrafiken hade en del svå­righeter att övervinna genom slangledningarnas utläggning över Drottningtorget. Man löste frågan genom att låta passagerarna stiga, av vid torget och promenera till de på andra sidan slagledningarna väntande vagnarna.” (Ur: Göteborgs Dagblad 15 mars 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Dagblad 15 mars 1923.

En mängd brandförsäkringsbolag passade på att annonsera på samma sida i Göteborgs Dagblad som artikeln om branden i stationsbyggnaden.