”Den skarpa konkurrensen på Styrsötraden mellan ångslupsbolaget och Styrsö nya badhusaktiebolag har nu slagit ut i full krigslåga.

Som hvarje civiliseradt krig numera fordrar en krigsförklaring, lät badhusbolaget som i sin ultima ratio i lördagens aftontidningar införa följande:

’I anledning af det sätt på hvilket ångslupsbolaget skötte trafiken vid vår brygga vid Styrsö hafsbad (Bratten) söndagen den 5 dennes, hvilket gaf anledning till en mängd berättigade klagomål och förorsakade obehag för de resande och oss – se vi oss nödsakade från och med söndagen den 12 juni 1904 förbjuda alla andra ångare än de vi befrakta att lägga till vid vår brygga. Detta ha vi meddelat ångslupsbolaget, och torde de passagerare, som önska landstiga vid Styrsö hafsbads brygga, godhetsfullt medfölja våra ångare, hvilkas turer återfinns bland ångbåtsannonserna i dagens tidning.’

Som den krigsförklarande makten tog också badhusbolaget det första offensiva steget. ’Styrsö I’ beordrades att vid sin sista ingående tur i lördags afton föra ångslupsbolagets vid Brattens brygga liggande landgångar öfver till ångslupsbolagets nyanlagda brygga mellan Bratten och Styrsö villabro.

Och så bröt hvilodagen in.

För hrr Kunze och Skagerlind – som representera badhusstyrelsen – samt badhuskamrern blef det ingen hvilodag. Det måtte ha varit en mindre angenäm söndag de tillbrakte hvar och en förtöjd för dagen vid en af Styrsöbryggans angörningspålar. Från dessa veko de inte en tum, beredda att offra söndagsledigheten på badhusbolagets altare.

Så först kom ångslupsbolagets ’Svea’ förd af den bepröfvade kaptenen Pettersson, till Styrsöbryggan.

– Kasta ändan i land! – löd kommandot.

Trossen kom i land och belades vid en af pålarne.

Då bröt kriget ut på fullt allvar. Hr Skagerlind eller hvem det var af badhusstyrelsen kastade loss fånglinan och ställde sig skyddande i vägen för pålen. Försöken att angöra bryggan förnyades. Med samma resultat. Kapten Pettersson, som dock bör vara van att se Styrsö societet befolka bryggan, blef då perpelx öfver att finna att den äfven ville taga pålarna i beslag och ångade med ’Svea’ till den nya bryggan.

Första segern hade hemburits af badhusstyrelsen.

Kl. 12 kom ’Göta’ och till dess strid om positionen blef jag åsyna vittne, enär jag just tänkt resa med den till staden efter en utflykt till Styrsö. Som samvetsgrann ’krigskorrespondent’ får jag här förutskicka att jag liksom flera andra, hvilka äfven ämnade återvända med denna lägenhet och som inte set ukasen – själf befann jag mig redan på Styrsö, när den såg dagen –, omedelbart före denna batalj, som närmast torde karaktäriseras som en ordstrid, lefde i djupaste okunnighet om krigstilltåndet.

’Götas’ befälhafvare, den från ångbåtskriget i norra skärgården erfarne kapten Larsson, fick icke ens sin fånglina angjord i land, ty nu hade badhusstyrelsen fått alla sina trupper fram i stridslinien och mönstrade bland dessa några förvillande likt polismän kostymerade personer. Polismyndigheten på ön kunde de dock icke gärna ha representerat, då denna säkerligen icke skulle våga ingripa på det sätt de gjorde. Personligen hyser jag den misstanken att de voro några utklädda fiskare från norra skärgården med vana och färdighet i ångbåtskrigs förande. Huruvida min misstanke är grundad eller ej får framtiden utvisa.

– Ni får inte lägga i land här! – ropade hr Kunze som, van att anföra, ledde manövern.

– Låt mig åtminstone få tala med herrarne först. Säg, ni vill väl ha folk till Styrsö? På hvad grund förbjuder ni mig att lägga till? – frågade kapten Larsson.

– Det är vår brygga! – sade hr Kunze, användande pluralis majestaticus.

– Har ni någon resolution på att ni har rätt vägra oss lägga till här? – fortsatte kaptenen.

– Ångslupsbolaget har lagt till här i 30 år, så det kan väl inte behöfvas utsla på det nu.

– Det är inte lönt att resonera –svrade hr Kunze, hvars starkaste sida är att handla.

– Är det inte bättre att passagerarne få gå i land nu, än att göra er till åtlöje inför dem? – förmenade kaptenen.

Högljudda bravorop.

Nicht resonnieren var emellertid herrarnes vid pålarne paroll och ’Göta’ fick gå till den nya bryggan. Jag och de andra, som skulle med, arrangerade en hastighetslöpning till denna. Som det dock är en dryg väg dit, kommo vi gifvetvis för sent, desto naturligare som vi först fingo klargöra för oss, hvilken väg vi skulle taga. ’Enskild väg’ läste vi öfverallt, men ingen vägvisare till bron stod att upptäcka. Min långa väntan på båt och huru jag, tack vare badhusstyrelsens stridslystenhet, först kom till staden via Stjärnvik en stund före kl. 3, skall jag ej trötta med att skildra fast det skulle utgöra ett värdefullt bidrag till badhusbolagets hänsyn till passagerare, som stå utanför två konkurrerande bolags enskilda tvister.

Väntetiden på den borta i en afkrok af ön belägna nya bryggan – som till på köpet ännu ej är så lålngt framskriden att den enda sittplats är iordningställd för de trötta passagerare, som nödgas jäkta mellan bryggorna – gaf mig dock tillfälle till att reflektera något öfver badhusbolagets kraftåtgärd. Först och främst slog det mig, att man på Styrsö icke har kommit längre i utvecklingen än att man ser ett högt föredöme i fiskarebefolkningens i norra skärgårdens stridssätt, när de för ett antal år sedan förde ångbåtskrig ofta på ett ohemult och om okunnighet eller vanvördnad för lag och rätt vittnande sätt. Näfrätten trodde jag hade för länge sedan kommit ur bruk bland folk, som har någon värdighet att bevara.

Om någon opartisk institution i sin laga rätt och på väl motiverade grunder utfärdat ett så obenhörligt strängt dekret, som badhusbolagets ofvanstående, skulle måhända allmänna opinionen ställt sig afvaktande. Anmärkningar mot ett bolag, som skall upprätthålla förbindelsen med hela vår vidsträckta skärgård i såväl goda som onda tider, såväl sommar som vinter, kunna ju alltid framställas och ha väl också gjorts. Men att som högligen intresserad part i saken så som badhusbolaget gjort sätta sig till domare öfver ett tärflande bolags trafik, i det man ger sig sken af att tala i allmänhetens namn, är dock med förlof sagdt något oblygt liksom det ock tangerar gränsen för illojal konkurrens. Om badhusbolaget åtminstone ostridigt varit i sin laga rätt hade dess åtgörande tett sig i en någt mildare dager. Nu är dock äganderätten till ’vår brygga’ så omtvistad att ångslupsbolaget rent af lär ämna åt landshöfdingeämbetet begära handräckning i och för Styrsöbryggans trafikerande, då öns värkliga polismyndighet torde få anledning ingripa.

Under sådana förhållanden skulle det icke förvåna mig om opinionens vindar hädanefter icke komma att blifva fullt så förliga för badhusbolaget-restauran-ägaren.

Men, säga Styrsöintressenterna, den allmänhet, som vill frkventera ångslupsbolagets båtar för att göra resan något billigare, lider ju intet förfång. Den kommer ju i land, om också icke på ’vår brygga’. Detta resonemang håller dock icke fullt streck, ty det är ju icke alldeles egalt hvar man kommer i land.

Guillaume.” (Ur: Göteborgs-Posten 13 juni 1904)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs Aftonblad 11 juni 1904.