”Som bekant har av styrelsen för Botaniska trädgården synnerligen stränga ordningsföreskrifter utfärdats för besökare i naturparken på Änggården. Då bland allmänheten möjligen kunde göra sig gällande tvivel om dessas berättigande har Handelstidningen vänt sig till trädgårdens prefekt, dr Carl Skottsberg, för att av honom få upplysningar om hans åsikt rörande förhållandet mellan allmänheten och parken.

Doktor Skottsberg sade sig kunna förstå, att det hos en del av allmänheten måhända väcker någon förvåning, att så stränga ordningsföreskrifter utfärdats för besökarna. Man har ju förr, innan trädgården fanns, varit van att fritt röra sig på området, koka kaffe i bergen, plocka blommor, gräva upp växter etc. och finner sig plötsligt betydligt inskränkt i sin handlings- och rörelsefrihet. Den, som ej förstår nödvändigheten av föreskrifterna, tycker kanske rent av att de äro dumma och överflödiga och är benägen att protestera genom att överträda dem.

De stränga föreskrifterna äro emellertid nödvändiga, ansåg dr Skottsberg. Området är avsett såsom naturpark. I detta begrepp ligger, att naturen är fridlyst och ej får på något sätt antastas. I stora städer finnes vanligen ingen natur kvar. Göteborgs stad har velat begagna detta enastående tillfälle att bevara Änggården såsom ett prov på hur trakten tett sig, innan storstaden kom till. Genom ett system av stigar har parken gjorts tillgänglig: besökaren får se alla sidor av dess skiftande natur, men längre kan man icke gå i medgivande, om ej ändamålet med naturparken skall helt och hållet förfelas.

Det kan invändas, att man förr fritt kunde ströva omkring därute, men det var blott ett fågtal vandrare, som hittade vägen ditut, och – ändå led naturen därunder. Detta bevisas av de märkbara förändringar till det bättre som inträtt, sedan området avstängdes. Nu är emellertid allmänhetens uppmärksamhet riktad på platsen, nu komma besökarna i tusental, nu leda bekväma stigar genom snåren – vart skulle det bära hän, om dessa tusental lockade blommor och skure eller, som vanligen sker, slete av grenar och trampade omkring i växtmattan? Inom några år skulle parken ha mist mycket av sin skönhet och ursprunglighet. För övrigt har väl allmänheten mera glädje av en verkligt sevärd natur än av stulna blomsterbuketter? Det ligger i dess eget intresse att bevara Änggården sådan den är.

Men jämte det rena skönhetsmomentet finnas även andra, till vilka hänsyn måste tagas. Det är ju meningen – fortsatte dr Skottsberg – att parken skall användas i den biologiska undervisningens tjänst. Härför lämpar den sig synnerligen väl, emedan den ligger så nära till och erbjuder så många olika växtsamhällen. Icke kan väl allmänheten finna det försvarligt att göra dessa växtsamhällen mindre naturliga och sålunda med berått mod försämra möjligheten att utnyttja parken i undervisningens tjänst?

Slutligen ha vi de rent vetenskapliga synpunkterna: parken såsom experimentalfält för botanisk forskning. Första förutsättningen härför är att växtmattan förblir orörd. Den som ej förstår detta måste respektera saken i alla fall – de andra synpunkterna kan var och en med litet god vilja nog förstå. Hjälper blott allmänheten till, blir det ej svårt att övervaka ordningen, och det koster ej mycket. En effektiv vakthållning är dyrbar den kommer på debetsedlarna. Allt beror på allmänhetens goda vilja, och den måste man lita på.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 maj 1919)

Bilden i sidhuvudet visar naturparken år 1921, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.