”Man blev en smula betänksam, när man såg tillkännagivandet om en amerikansk filmatisering av Ibsens ’Ett dockhem’. Dels har man icke uteslutande goda erfarenheter av det sätt, varpå amerikanska filmmän omarbeta litteraturens mästerverk, dels lämpar sig i regel ett drama mindre för filmbearbetning än en roman eller novell. Hur skulle ett Ibsendrama ta sig ut utan de ibsenska replikerna? Man kan genast erkänna, att resultatet i hög grad överträffade förväntningarna. Vad man fick se var verkligen det ibsenska skådespelet. Visserligen kan det hända, att för den, som icke läst stycket eller sett det på teatern, måste problemet framträda med flera obekanta, än det i vanliga fall gör. Tekniskt sett hade uteslutandet av ett par detaljer bl.a. medfört, att dr Ranks roll kom att hänga i luften. I stort sett fick man emellertid klarhet icke bara över händelseförloppet, utan också över problemställningen och själsutvecklingen. Därtill bidrog icke minst det vårdade utförandet. Bäst var Elsie Fergusson som Nora. Helmers framställare kunde icke hålla jämna steg med henne, men förstörde icke heller intrycket. Efter stycket slut vid fem-föreställningen i går inträffade det på en biograf ovanliga att publiken tackade med en varm applåd.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 september 1919)

I sidhuvudet visas Palladium, hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.