”Det kalla halvårets första snöstorm inställde sig i går och fann som vanligt Göteborgs spårvägar oförberedda. Man tycker förstås, att det redan i måndags borde ha stått klart att oväder var i antågande. Tidningarne omtalade, att Paris var täckt av snö och att det runt om i Sverige var snöstorm. Det fanns ingen anledning att tro, att Göteborg skulle sparas.
Men spårvägsledningen här trodde så. Åtminstone blev gårdagens icke alltför naturkatastrofsartade snöstorm som vanligt orsak till trafikrubbningar och ledsamheter oändliga köer och indragna turer.
Det är annars icke så fasligt länge sedan Göteborgs spårvägar blamerade sig så, att de borde haft nog av det för rätt lång tid. Man minnes, hur trafiken var tredje vecka i januari i fjol. Det kom en vagn då och då, flertalet var på reparation när de bäst behövdes.
Då var det tö och snöstorm samtidigt att skylla på, och ursäkten togs för kontant i början, innan det dröjde för galet länge med att bli ordning. Men nu var det blott snöstorm och icke ens några större massor snö. En vanlig människa tycker, att spårvägar böra vara så anordnade att de kunna trafikeras ordentligt även vid snöfall. Det går i Stockholm och till och med i Uppsala, där täta snöfall äro regel, men inte här.
Den 25 januari förra året riktades i denna tidning en serie anmärkningar mot spårvägens ledning här. En del av de då påtalade missförhållandena äro redan avhjälpta genom spårvägsstyrelsen, och det övriga får man hoppas skall försvinna med det nu rådande slentrianssystemet. Allmänheten hoppas det åtminstone eljest skulle den ej tolererat de avita förhållanden som rått en tid. Det kan inträffa var som helst, att gaffeln på en spårvagn går sönder och stoppar trafiken en timme i hela staden. Det kan till och med inträffa att en motor trillar i gatan. Men det kan knappas inträffa där reparationsverkstäderna ha tillräckligt med folk så att vagnarna alltid kunna överses och kontrolleras. Kortslutningar förekomma också, men inte så ofta som här. Och ändå är överbelastning minst vanlig även på andra ställen.
Man hoppas som sagt på en ändring till det bättre, och det behövs. Och framförallt får det vara slut med att ständigt byta personal. Nu trubbas lätt ansvarskänslan hos förare, när de icke alltid ha samma vagn eller också när de ständigt måste ha elev vid pådraget. Men viktigast är att högsta ledningen vänjer sig att se någon timme framåt och kan parera händelser som gårdagens snöstorm.” (Ur: Göteborgs-Posten 19 november 1919)
Bilden i sidhuvudet visar kälkbacksåkning vid Haga Kyrkoplan, 1910-talet. Hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.