Eldsvåda på Lindholmen

En femårig gosse innebränd. En 76 årig gumma ihjelslagen. Modern till gossen svårt bränd.

Strax efter klockan 8 i lördags afton kunde man skönja ett starkt rödt sken på himlen, som gaf tillkänna att eledsvåda utbrutit. Efter skenet att döma tycktes elden ha utbrutit på Lindholmen och stora skaror begåfvo sig till Nya kajen för att därifrån åse den närmare utvecklingen och möjligen få några underrättelser om förloppet vid branden.

Det visade sig att elden utbrutit i huset n:r 8 i andra roten, beläget på en höjd alldeles ofvanför Lindholmens mekaniska verkstad och tillhörigt änkan Anna Sofia Rasmusson och plåtslagaren Edvin Persson. Huset var ett tvåvåningshus af trä med vindsrum.

Brandcorpsen allarmerades skyndsammast möjligt och inom några ögonblick var flodsprutan på platsen i full gång med släckningsarbetet. Två sprutor från Lindholmens verkstad samt Strömma & Larssons spruta kommo också till och deltogo i släckningsarbetet. Att rädda trähuset var ej lönt att ens tänka på, i synnerhet som det blåste något på qvällen; man måste sålunda inskränka sig till att försöka förekomma eldens vidare spridning, och efter en stunds förenade ansträngningar var man äntligen herre öfver det rasande elementet.

Det var ett synnerligen vackert släckningsarbete som utfördes, i synnerhet då man betänker de svårigheter och olägenheter, med hvilka det var förenadt, och länder så väl vår raska brandcorps som manskapet vid de öfriga sprutorna till all heder.

Hur elden uppkommit

Många gissningar om huru den ödesdigra eldsvådan uppkommit voro i omlopp och man hörde under gårdagen det beställsamma ryktet komma fram med än den ena, än den andra tydningen.

Efter hvad vår referent vid sitt besök i dag på förmiddagen med visshet inhemtat hade elden förorsakats därigenom att en minderårig son till änkan Rasmusson fått tag i ett stearinljus, som stod i spisen i köket och förmodligen med detta kommit för nära en gardin eller något annat lättantändligt föremål.

Änkan Rasmusson hade blott aflägsnat sig på ett ögonblick; efter en tio minuter fick hon höra hjertskärande skri från köket: mamma, mamma, kom och hjelp mig!

Hon skyndade då genast till, öppnade dörren och skulle rusa in i köket för att se till hvad som stod på färde. Hon hade ej någon aning om att eld utbrutit utan trodde, att gossen möjigen fallit och slagit sig eller blifvit häftigt skrämd af någon anledning.

Då hon öppnade dörren möttes hon af ett moln af rök och lågorna slogo häftigt emot henne. Hon rusade då åstad för att hemta en spann vatten, som hon kastade in i köket; det var emellertid fruktlöst. Elden hade redan fått en så häftig fart, att det var omöjligt att släcka med så ringa medel som blott en spann vatten, hvarför hon i sin förtviflan och följd af gossens jemmerskri sprang ned för att hemta hjelp. Allt gjordes för att om möjligt bringa den nödstälde lille hjelp och räddning, men förgäfves.

Han omkom i lågorna.

Naturligvis har han förlorat all besinning, då han såg sin kringhvärfd af lågorna och på allt sätt försökt komma ut. I förskräckelsen hade han rusat ut från köket och in i rummet därintill, där han ock möttes af eldtungorna.

Sent på aftonen påträffades hans till oigenkännelighet förbrända lilla kropp. Det var en ohygglig syn; hela kroppen var totalt uppbränd och ena foten var borta. Förmodligen har han dock snart nog qväfts till döds af den intensiva röken, så att han undgått att lefvande brännas ihjel.

Ett menniskolif till spildt.

I ett vindsrum i lägenheten bodde en åldrig stackare, 76-åriga änkan Emilia Jansson. Svag och skröplig som hon var kunde hon ej så fort komma ned för den ganska branta trappan, som ledde till andra våningen, och då hon skulle göra försök härmed möttes hon af lågorna, som slog mot henne och spärrade vägen.

Enda utvägen var således att försöka rädda sig genom fönstret. Hon hade så mycket besinning och själsnärvaro qvar, att hon rusade fram till vindskupans fönster och med höga rop tillkännagaf sin förtviflade belägenhet.

Hennes nödrop observerades och ögonblickigen restes en stege upp mot fönstret till vindslägenheten. Allt skulle gått väl, om hon ej, uppskrämd och åldersdomssvag som hon var, stigit miste på stegen; hon halkade och föll samt slog sig i fallet så illa mot det underliggande berget, att ena benet afbröts på två ställen, hvarjemte ryggraden bräcktes. I hopplöst tillstånd och så fort ssig göra lät fördes den stackars gamla till Sahlgrenska sjukhuset, där hon i går på morgonen afled till följd af de skador hon erhållit i fallet.

Hos änkan Rasmusson

har vårt referent i dag aflagt besök. Hon berättade, trots de olidliga plågor hvaraf hon led, utförligt hela förloppet vid den uppskakande olyckshändelsen, för hvars detaljer vi efter hennes berättelse ofvan redogjort.

Hon hade blifvit förfärligt illa bränd vid försöket att rädda sitt barn; hela ansiktet var ett enda brännsår och händerna voro också illa tilltygade. Hn föreföll dock trots sina olidliga plågor ganska lugn och blott då hon kom att tala om sitt innebrända barn bröt hennes förtviflan ut. ”Mig sjelf bryr jag mig ej mycket om, blott ej min lille Gunnar blifvit innebränd!” framsnyftade hon gång efter annan.

Det var en hårdt pröfvad qvinna vi hade framför oss; hennes man dog för 7 månader sedan i Kronstadt i tyfus. Han hade varit maskinist på ångaren ”Ottero”. Af qvarlefande barn har hon nu en gosse på 14 år och en 3-årig flicka. För några dagar sedan hade hon genom ryske generalkonsuln utfått mannens hyra, 200 kr. Af dessa penningar blefvo de 100 kr. lågornas rof, och man kan ju lätteligen tänka, hvad en sådan förlust betyder för den arma 40-åriga qvinnan, hvars hela förmögenhet låg i hyrorna för hennes anpart af den nu i aska lagda lägenheten.

Det hade varit tal om att inforsla henne till Sahlgrenska sjukhuset och läkare skulle i dag resa ut för att bestämma, huruvida en sådan förflyttning skulle komma att ega rum. Skadorna äro förmodligen ej lifsfarliga, men hon är mycket illa bränd.

I det nedbrunna

huset bodde fem arbetarefamiljer, hvilka med undantag af dem, som bebodde bottenlägenheten, fått allt sitt lösöre förstördt. En del af dem hade dock försäkradt, fast till mycket lågt belopp.

Huset var försäkradt i länets bolag för 3 000 kronor och änkan Rasmusson och plåtslagare Perssons lösöre för 500 kr.

Brandcorpsens

raska arbete har man att tacka för att elden ej tog större spridning. En villa till höger om det brunna huset var starkt hotad och ett skjul på andra sidan antändes, men elden släcktes efter en kort stund. Af det nedbrunna huset stå förkolnade minnen qvar – ett sorgligt minne om förlusten af två menniskolif.

Polisundersökning

skulle hållas i dag på middagen och möjligen kan då några nya upplysningar i dagen om den sorgliga tilldragelsen.

Under söndagen drog en oafbruten ström af besökande ut till platsen för olyckshändelsen för att mätta sin vetgirighet.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 13 april 1896)

Kappor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s