Gustaf Adolfs-dagen

Det är nog högst osannolikt att Göteborgs-Posten idag skulle införa en text som idag presenteras. Men 1897 togs firandet av Gustaf Adolfs-dagen på allvar i åtminstone konservativa tidningar som Göteborgs Aftonblad.

Soluppgång och flaggning.

Det är en gammal häfdvunnen tradition att den här dagen går solen upp på ett så blygt sätt att man ej kan se henne.

Hon brukar vanligtvis dölja sig i dim­mor. Men har hon ej den sortens klädedräkt att skyla sina behag med, så kan hon äfven i nödfall iföra sig den simp­lare vadmalskostym som kallas moln.

I dag var det vadmalskappan hennes nåd behagat kasta öfver sina fagra skuldror. Hon tyckte förmodligen att vi inte gjort nog för att fira henne och Gustaf Adolf. Ty ju mer man firar denna an­språksfulla sköna på denna vår stads grundläggningsfestdag, dess mer plägar hon alltid vid sådana tillfällen göra sig osynlig.

Redan vid den tiden på morgonen, då hon bort visa sig, hissade sådant folk som följer med sin tid upp allt hvad flaggor de hade.

Men det finns också annat folk som tycks sätta en ära i att alltid vara efter sin tid. Som ej tycks ha en aning om, “hvad klockan är slagen“.

I så fall skola de nu få veta det. Vi skola för den här gången inte här ange dem, alla dessa som hafva flaggstänger, men som ej veta denna företa regel för allt hvad flaggning heter: att hissa upp sin flagga vid soluppgången och hissa ner den då solen blifvit nöjd att titta på våra nationalfärger.

När man nu kom ut i morse, såg man en hel del goda medborgare som iakttagit hvad flaggans heder kräfver. Men nästan lika många hade icke gjort det, utan de­monstrerade med nakna flaggstänger mot att vi i dag skulle få fira vår store hjeltekonung.

Skola vi, lojale göteborgare, tåla en så­dan vanvördnad?

Skolungdomen vid statyn.

När vi ska fira våra stora minnen är det inte i vår smak att anordna stora braskande processioner så som utländingarne eller forntidens kulturfolk göra eller gjorde det.

Vi taga saken mera borgerligt nyktert. Vi ha en enkel uppmarsch af skolungdom, några fanor, litet musik och sång — och därmed är det stora minnet affärdadt.

Men därför äro vi ej mindre patriotiska för det. Äfven med dessa enkla medel åstadkomma vi stämning bland de samlade folkskarorna.

Då de gamla fosterlandssångerna tona från ungdomliga läppar, börja ändock strängarne i vårt inre vibrera, man ser menniskor som stå där drifna af tanken på den tid då det svenska namnet hade klang i världen.

Man ser en eller annan känslomenniska, som till och med af denna enkla minnes­fest får tåren i ögat.

Och när ungdomen tågar bort med taktfasta steg och den enkla hyllningen är slut, då vänder ändock hvar och en hem till sitt med sinnet uppfyldt af tankar på de stora mål utan hvilka intet folk kan samlas till att göra en insats i mensklighetens stora strid.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 6 november 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Gustav Adolfs torg, blick från Rådhussidan år 1900.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s