Mormors mormors jul för jemt hundra år sedan

 

Det är inte bara vi idag som blickar tillbaka mot gångna jular och har föreställningar om att ”vi alltid gjort” på detta sätt under julen när det  gäller mat och andra traditioner. Julaftonen 1890 hade GP ett kåseri infört som berättade om julen 1790. En stor del av kåseriet utspelar sig i Stockholm, men de förhållanden som skildras kunde lika gärna ha varit Göteborg. Det långa kåseriet avslutas med att GP har ett litet tillägg som gör anknytningen till Göteborg tydligare. Trevlig läsning denna annandag jul!

”Julaftons-kåseri för Göteborgs-Posten år 1890.

»Om hundrade år är allting glömdt», säger skalden, och mormors mormor skulle sagt det samma, om hon kunnat se så långt fram i tiden som från julen 1790 till julen 1890. Man har verkligen glömt, hur det var, och måste gå histo­riskt till väga. I det allra enklaste hus­håll har man det nu bättre och beqvämare än i det förnämsta herremanshus på den tiden. Men julen var lika glad för det, kanske gladare skola de säga, som städse tala om den gamla »goda» tiden. Säkert är, att man i mycket fi­rade den annorlunda, och att husmo­dern, döttrarna och pigorna hade myc­ket mera besvär än nu för tiden.

Först en liten jemförelse. I dag sti­ger din »jungfru» (»fröken»?) upp vid sjutiden, ty jag förutsätter, att du vill sitta vid kaffebordet kl. 9. Det är mörkt. Hon tänder fotogenlampan och går ut i köket. Jernspisen är kall, men hon tar några stickor, stryker en ny tändsticka, och ett, tu, tre har hon eld till att koka kaffet, om hon ej rentaf endast håller tändstickan bort till gas­köket och tänder med ens. Vid kaffe­bordet ger frun sina ordres, men som jungfrurna ha åtskilligt stök hemma nu så nära julen, telefonerar frun till slagtaren och kryddkramhandlaren och de andra. Ett par timmar derefter kom­mer alltsammans hem. Vi kunna ju stanna här och dernäst kasta en blick tillbaka på år 1790.

Då steg pigan upp vid fem-, halfsextiden, ty kl. 7 skulle kaffebordet vara färdigt. Det var mörkt, och hon fick trefva sig fram till den öppna spisen, der hon qvällen förut hade gömt glöd under askan. Så förargligt! Glö­den ha slocknat; nu måste hon taga eldbäraren och gå in till grannarne för att få några. Så blir det ändtligen brasa, och med en sticka tänder hon tranlampan, som hänger på sin balans och har alldeles samma form och sam­ma osande veke som grekernas och romarnes. Se så! Tranen har brun­nit ut, men lyckligtvis har hon qvar en talgdank, och den tänder hon, ty medan kaffet kokar — brödet bakade hon i går qväll — måste hon skynda att snygga sig, ty så snart kaffet står på bordet måste hon genast ge sig af till torget, ty eljest riskerar hon att få de sämsta varorna eller kanhända in­genting alls. Ja, så gick det till på den tiden.

Att man ej hade telegraf och telefon, jernvägar och spårvägar, det veta vi nog, men kanske är det icke många som tänka på, att mormors mormor hade hvarken fotogén- eller moderatörlampa. Först 1756 uppfann Quinquet lampor med glas, 1782 började Lager i Paris och 1784 Klas Alströmer att be­gagna platta vekar, och först 1786 uppfann Argand lampan med veke. Denna Argandska lampa, den första »moderna», var alltså jemförelsevis ny år 1790 och fanns kanhända knappast i de fi­naste familjerna. En annons i »Dag­ligt Allehanda» för dec. 1790 omtalar »en Argent Hagélampa med 2:ne pipor». Månne detta är en »Argand», eller är »Argent Hagé», något slags försilfring? Ej heller hade mormors mormor eller morfar några tändstickor af det slaget, som vi nu ha. Man begagnade flinta, stål och fnöske samt stickor doppade i svafvel. Det skulle åtskillig öfning till för att få fnösket att tända. Först 1770

uppfann tysken Fürstenberg ett vätgaselddon, hvilket dock knappast i många hus utträngde eldstålet. Det var först å trettiotalet man började med fosfortändstickorna, men här i Sverige torde de först blifvit mera allmänna sedan man år 1846 började tillverka dem inom landet. Sedermera blef ju Sverige tändstickslandet par exellence genom de Lundströmska »Svenska säkerhetständstickorna», hvitka nu efterapas öfveralt ned etikett: »Tanda endast pa ladans plan».

Ett «haf af ljus» i balsalar, salonger eller i sällskapsrummet måste således framtrollas medelst de »hvita och gula vaxljus», hvilka flitigt annonseras.

Men det var sjelfva julen vi skulle tala om. Att mormors mormor hade mycket mera besvär än våra dagars fruar med matlagning och bakning till julen är säkert nog. Nu köpa vi det allra mesta färdigt i bodarne till unge­fär samma pris, som det skulle kosta hemma; för hundra år sedan var hus­modern en verklig »matmor», ty det fans mycket få mellanhänder mellan torgbonden och hushållet. Allting skulle utföras i hemmet, och ett ordentligt hem skulle vara väl försedt i källare och skafferi. Inte anlitade man charkutenboden på den tiden. Det enda, som i den vägen utbjudes i annonser­na, är olika sorters korf, i synnerhet grynkort, från några på den tiden be­kanta värdshus.

Emellertid var det ju mycket annat än torgförda varor, som mormors mor­mor skulle ha till julen. Låtom oss granska Stockholmsannonserna i dec. år 1790. Det är ingalunda så svårt, ty i hvarje nummer in quarto af ett »Dag­ligt Allehanda» med bilaga utgöra an­nonserna knappast mer, än hvad som rymmes på ett par spalter i en nutida större tidning.

Mormors mormor börjar studera: »Uti huset No. 3 på Hornsgatan, det andra til wänster från Södermalmstorg, finnes goda Caffebönor, Engelsk lös Rök Tobak och Halmstads Cardus-To- bak i Kistor, Gummi Senegall, rödt och blekt China-Pullver i Flaskor och China- Bark, Krydd-Peppar, Fängkol, Ostindisk Cauel, Soulan, Tju, Hysan, Padri Soa- chong, Congo-Tonkay- och Singlo-The- er, Snörrotting, Ostindisk Rhabarber, Cabeljo i Halftunnor och Fjärdingar, hvit Silltran i Fastager, Engelsk Slipstens-Ost, Ostindiska Theekoppar af fleere Mönster, halfröda Filtmöszor. Ca­rolina Risgryn, hvit ingelära, Thurlingtons Balsam, Norrköpings sammanma- lit och skrädt Rågmjöl i Spieträd m. m. Underrättelse fas en trappa up.»

Ja, åt den trakten ämnar hon sig just, ty först skall hon titta inom, hos Holmström vid Södermalmstorg, som annonserar: »Hvit Silltran, Spillångor, Fiskben, umbra, Hafra samt Sädes- bränwin til 16 sk. kannan», och sedan helt ut till fabrikshuset n:o 12 Wollmar Yxkullsgatan, ty der annonseras silltran, som den 8 dec. noterades till 16 sk., nu i dag d. 16 till »nedsatt pris af 14 sk. eller 5 D:lr 8 öre kannan», och det tillfogas: »hwarför i betalning emottages Riksgälds Sedlar, när quantiteten swarar emot Sedelns innehåll». Deremot rynkar hon på näsan åt en annons om »gammalt Smör för 1 Riks­daler Liszpundet», ty i hennes hus be­gagnas endast bästa vara. Men »Godt Curlands Kött i hel-tunnor» måste hon se på, och »Hwetemjöl á 9 Daler Liszp.» tycker hon är rätt billigt.

Hon tar drängen Anders med sig och går. Sjelf är hon vackert klädd, men på Lilla Nygatan, der hon sett annonceradt »fin Batavia Arrack e 28 B Bouteillen, fin hwit Jamaica-Room & 16 B. på Ankare 11 R:daler», möter hon fri­herrinnan B och afundas henne så smått, der hon går iförd »en Sidensarge- Päls med Härmelins-bräm och Grå- verks-bukar til foder.» Ack, om hon finge en sådan der i julklapp! Men utan hermelin, naturligtvis.

Dottern, mormors mor, hade varit sysselsatt i köket med finbakning till julen. Nu vill hon också läsa tidnin­gen. Men det är andra annonser hon fäster sig vid. Hon börjar med: »Uti Kongl. Priviligerade Parfumerie-Magazinet vid Norrmalmstorg i Rossander- ska huset snedt emot Opera-Huset…. gryn, ost, ärter.. (nå det kan mamma se på) ah! Franskt Mandel-kli i Dosor, Tand-pulver i askar, Tand-ättika och Mun pomada, Franska och Italienska Pomador uti Burkar och Stänger.» Men de äro så dyra i den boden; det fins andra, som annonsera och sälja »för civilt pris», till och med från snickare­boden annonseras med lång anbefallning hår- och handpomada, och i glasboden pä Fredsgatan säljes utom glas och dy­likt äfven »barnskor, barnkängor, bord­smör, vaxpomada samt makalös god blanksmörja». Men se der — jaså: »Uti Kryddkrämaren Winbergs Hus vid Drottninggatan är Nipperbod hwaruti finnes alla sorter grannlåter», och »Pur-purie-Krukor sammastedes några stycken beredda Leyouhudar». — Lilla syster står bakom stolen och tittar med stora ögon i tidningen: »Uti Fabriqueuren Lestrads Bandbod äro några små väl gjorda dockor.» Men stora syster vänder bladet, hon vill se, hvad klädstånden annonsera, ty der finner man dock ett och annat:» På Castenhoffs-Auctionen——– aldeles moderna och ganska litet brukade en Pelise och en Muff, samt en Fruntimmers Piguesche och Surtout; äfvenledes en kuperfin Solfjäder i desz foder.» Och i slädesståndet på Fredsgatan, der de hade »Argent Hagé lampan», annonse­ras åtskilligt smått och godt, men det är ju mest för herrar, »en swart Siden- Sammets-Råck och Wäst gjord på ut­ländsk fason» och dylikt. Sedär: »2:ne st. nymodiga Fruntimmers-Hattar af Gastah samt en swart Wisitkappa en Coulleur de Bouteilie fin Klädes Lif-Päls med förgylda Knappar.         En Galladrägt och en Slängkappa» — äh, återigen bara för herrar! Nå, ändtligen: »et par Fruntimmers-Snörlifs-ha­kar innefattade uti Sillwer, en ganska wacker Ordemanshejtns Snusdosa al­deles gjord uti Guld-fason, och en Sy- pung af hwit Sidensars sydd med Guld- och Bandsöm». Kan hon ej få »den förgylda Stats-Wagnen med Sammets- beklädnad», som inroples på Casten- hofsauktionen igår och nu utbjudes för 33 Rdr. 16 sk., så fins det alltså myc­ket annat att önska sig till julen.

Den yngre systern svärmar för litte­ratur och musik. Ack, sådan mängd härliga böcker i år! »Stråtröfvaren Mandrins Lefwerne 8 p» — »Afhandling om de fördelar, hvilka vinnes derigenom at Mödrarne sjeltwe gifva Di åt sina Barn», nej den boken tycker hon just ej hon behöfver! Men »Adelsön och Salvini, eller Wänskapen, Kärleken och Förtwiflan af Hr. Årnaud» och »Grefve Bellflors och Fröken Cespedes Kärlekshändelser», ack, det vore en julpresent, eller »Belöning för otidig Swart- sjuka!» Och »Musikaliskt Tidsfördrif» sedan! Der fins »Sångstycke ur Wisit-Timan: Hör mina öma suckar klaga», och »Menuet lör Zittra» och »Coszak lämpad för Claver» och »Rondo för Claver eller Harpa.» — Men litet ängs­lig är hon. Gamla tant, som bestämdt ämnar ge henne en bok, studerade här­om dagen ifrigt tidningen, men i det numret stod endast annonseradt 12;sorters predikningar frän Utters boklåda, och »Örtebok 2 p» och dylikt, samt ändtligen: »Mamsell Wargs Kokbok 9:de Upplagan» och Winbergs kokbok, »hvilken lärer grunden til Kokeriet at tillreda wälsmaked mat». Hu, det blir visst en kokbok! Men det blef det icke; det blef »Grefve Bellflor», ty äfven gamla tant hade en gång varit ung, och hon tyckte, alt då far och mor gåfvo »nyt­tiga julklappar, kunde hon gerna sjelf gifva »trefliga» sådana.

Och all i blefvo nöjda, de vuxna så­väl som barnen. Julljusen strålade och bordet var belagdt med pepparkakor och annat smått och godt, bland hvilket ej saknades Nisse och Nasse, Jul­bocken och Julgrisen, samt små kringlor med ormhufvud. Julgranen fanns först 16 år senare. Barnen hoppas på något riktigt roligt, ty på eftermiddagen hade det infunnit sig en barsk man med rysligt stort skägg och blåa glas­ögon, rockkragen uppslagen och mössan djupt ned öfver pannan. Han hade aflemnat flera paket, och sedan kom det tre, fyra andra lika hemlighetsfulla personer, hvilka också aflemnade paket. Och denna gången blefvo ej barnen be­svikna. Gamla tant hade konfererat med farbror, och så köpte den förra det nyaste skuggspelet, som genast framvisades på ett öfver en dörr upphängdt lakan, under det en dramatise­rad förklaring gaf bilderna lif; och knap­past var man färdig dermed, så öpp­nade man ett paket, som innehöll, ja, tänk bara — en laterna magica från farbror. Den snälle, snälle farbror! Han tog ett ljus och satte in i lyktan, och se bara: på lakanet stod ett stort, stort troll med horn och klor och röda ögon! Hu, det var nästan lefvande! Både skugg­spelet och laterna magican skulle dock gömmas för högtidligare tillfällen; men det fanns äfven andra leksaker, köpta i på julmarknaden, hvilka barnen fingo leka med i hvardagslag, Farbror tänkte dock ej endast på barnen. Till pappa hade han i kongl. Bergskollegie kamrerarekontor köpt en käpp med spanskt rör och porfyrknapp, mamma fick »nå­gra rätt vackra målade Ostindiska Taflor», som han sett annonserade i »Dag­ligt Allehanda», tant fick »Örlings Hi­storia om Ethiopiska och Abyssiniska Församlingen» samt »Superfina Visite-Billetter», valda bland »flera sorter» i Utters boklåda. Den äldsta dottern fick den ofvan nämnda sypungen af hvitt sidensars, och den andra en solfjäder. Äfven till tjenstefolket hade han små presenter, och drängen fick ett helt skålpund tuggtobak, ty på den tiden lade man ej snus i munnen; om Anders ville snusa med näsan, så malde han sjelf sitt snus i en mortel, ty han hade ej haft råd att köpa sig en snusqvarn, hvilken i öfrigt endast var ett slags mor­tel, den också.

Om en stund försvunno farbror och pappa, inne i den senares arbetsrum fanns det något för dem. Vi ha ju sett, att mormors mormor var inne på Ny­gatan, och säkert nog har Anders hem åtskilliga buteljer »Batavia-Arrack och fin hwit Jamaica-Roum». Två väldiga sjöskumspipor logos ned från tobaks- bordelt— ty på den tiden bjöd man ju ej på ciggarrer — och farbror kunde nu välja mellan »Engelsk lös Rök-To­bak och Halmstads Cardus-Tobak» till punschen.

Medan barnen lekte togo damerna fram dagens »Stockholmspost» för att läsa sjelfva julaftons charaden. Men se, det fins en inledning i dag: »I Sköna i wår Hufwudstad! Må hvar och en af Er i qväll begåfvad blifva Jag stackars Rimare, som intet har att gifva, I stället för Attrape jag skänker en — Charad», och så roade man sig med den.

Klockan slår halftimmeslag, det är halt 9. Man går tillbords. »Juhl-kusen och Kakan samt Wörtbröd och mer. Med Skinkan och Bringan på disken, Juhl-Jusen och halmen wi utbredda ser, ös senap och smör uppå Fisken», som det står i den gamla visan. Här i hu­set var man konservativ. Lutfisken var naturligtvis sjelfskrifven, och i stället för skinka hade man till och med det prydligt inrättade kokta svinhufvudet. Att såväl »julgalten» som »julkusen» (kaltfven) äro arga hedningar och här­leda sig från Freys-kulten, det tänkte man icke på utan åt dem med kristlig aptit.

Hvad nu de ofvan nämnda julklapparna angår, så var det endast barnen som fingo sina vid julbordet; först ef­ter aftonmåltiden öppnades paketerna till de vuxna i familjen, och man var ej färdig dermed förrän omkring mid­natt. Men då skiljdes man också, ty alla skulle i julottan kl. 7.

Julhelgen firades för hundra år se­dan ungefär på samma sätt som nu, d. v. s. man roade sig så godt man kunde med dans, lekar och dylikt. Hvad lekarne beträffar voro de dock både flera och allmännare använda, och ett gammalt skillingstryck från 1772 om­nämner flera sådana hvilka nu knappast kännas till namnet. Men så hade man någonting annat som numera, åtmin­stone i hufvudstaden, alldeles försvun­nit, nämligen gossarne med »julbocken» och »stjernan». De sist nämnda, äfven Lussigossar kallade, gingo omkring i husen klädda som Herodes, Trekungar och Judas samt buro en stor transparent stjerna på en stång. De sjöngo den gamla stjernvisan och hoppades naturligtvis få några slantar.

Roligt kunde det ju vara att titta inom hos mormors mormor och se, huru de allesammans voro klädda, hur de bodde, hur möblerna sågo ut och annat dylikt. Men det skulle blifva gan­ska svårt att beskrifva. Deremot går det nog för sig att berätta ett och an­nat om, hvad hennes döttrar måste lä­ra för att vara väluppfostrade. Skol­undervisningen var det ej så farligt med; kunde man blott tala franska språ­ket ledigt, så frågade ingen efter histo­ria, geografi och dylikt. Men med span­ske granden i operetten Don Cesar fordrade man »hållning, hållning, håll­ning och grandezza», och dansskolan, säger Eichhorn, »gaf en fullkomlig skol- dressyr för alla umgängselifvets for­mer». De unga damerna skulle, då de inträdde hos dansläraren, »behålla sol­fjädern i handen, aldrig glömma näs­duk, snusdosa, luktflaska, florshufva eller handskar», och de skulle lära 23 slags nigning och bugning. Herrarne sluppo med 5 manér att handtera sin hatt, men damerna hade 10 tempo med solfjädern, fyra med florshufvan och kappan, för­utom fyra slags »adrettitet» med små händer öfver lifvet. Dansarne voro menuett, polska och kontradans. Vis­serligen var detta en småsak i jemförelse med hvad damerna på 1730-talet hade alt lära, nämligen 45 dansar (deribland dock olika koutradansar) så­som courante, cotillon, aimable vainqueur, daldansar, ralleinande, rigodon o. a., men för ungefär hundra år sedan hade man dock nio olika menuetter, och kontradanserne voro för det första af två hufvudslag: långdansar (engelska) och quadriller (franska), men dessutom hade man en stor mängd olika turer, bland hvilka valsen var en. Musiken till dessa dansar behöfver man ej leta länge efter; man har den ju hos — , Bellman. t. ex. “Nå, ä nu alla försam­lade här“ (La belle Cérise) eller »Bacchi härolder med guld och beslag» (Prins Charles) eller “Skyarne tjockna“ (Les quaquers) eller alla menuetterna som »Käraste bröder, systrar och vänner» s. v. »I morgon Söndag, den 19 December blifveir Aszemblee på wanlig tid uti Stora Bours-Salen». Voro mormors mor­mor och hennes döttrar der? Det veta vi visserligen ej, men utom de privata balerna fanns det tillräckligt med of­fentliga sådana, hvilka frequenterades af bättre folk, deribland maskerader, hvilka senare dock naturligtvis ej till­hörde julen. Men på en sådan var det ju Gustaf III blef skjuten d. 16 mars 1792.

Vår korrespondent har sysselsatt sig med förhållandena på den ort, som är honom mest bekant, och som han företrädesvis intresserar sig för. Emel­lertid kunna vi väl antaga, att julen i Göteborg icke var stort olik den i Stock­holm. Det enda förbehåll man i detta afseende får göra, är, att i stället för inflytelsen af allt fransyskt, som särskildt hufvudstadsaristokratien omhul­dade, man i stället kanske var litet mer engelsk, en följd af att engelsmän re­dan börjat inflytta hit till stort antal och af de lifliga handelsförbindelserna med England.

Att den älskvärda Göteborgsläsarinnans mormorsmor eller mormorsmor mor gick eller åkte ut till »Conducteur» Carlbergs hus vid Masthamnen för att taga i betraktande det i tunnor saltade oxkött, som hr James Carnegie der hade till försäljning upplagt, att hon gick till Nils Bronander på »Magazins- och Vallgate-hörnet» för att köpa en­gelska potatis eller till James Marshall på Smedjegatan för att köpa svensk potatis eller smör från Irland eller till »Herrar John Hall och Compagnie», som också annonserat »Angelskt smör til Köps i Fjerdingar», det förändrar icke situationen särdeles mycket.

I förbigående kunna vi nämna, att den anspråkslösa och nitiska husmo­dren också kunde gå till fru Elisabeth Barthenson, som sålde godt insaltadt fårkött i fjerdingar och hos hvilken »ett Herskap från landet» äfven inlemnat en tunna smör till lörsäljning. För att få veta, hvarest ett större förråd Eds bot­tenlax fanns till försäljning, måste bon gå och få adress på — »Boklådan». I allmänhet uppgafs knappt gatornas namn: alla hade så väl reda på hvarandra i den lilla staden, att man endast behöfde uppge ett namn, så visste man, hvar dess innehafvare hade sitt tillhåll.

Om det var fråga om att köpa finare och dyrbarare julklappar var i senare delen af 1700-talet juveleraren Carl Pe­ter Arenberg den man mest vände sig till; han hade också till salu, hvad t. ex. hrr Kobb, Salomon & Williamson, Lundqvist m. fl. nu »föra», exempelvis »Porcellianstalrikar med krusig Kant af Ängelska fasonen» och stålknifvar med brunt träskaft. Hos »Hökaren Mellberg uppå »Köpmansgatan» lemnades ock »nätta» saker in till försäljning, exem­pelvis »laquerade käppar liknande till bark och flammor spanska rör»; och hos Lorens Jensen — hvar han hade sin affär upplyses icke — kunde man köpa »melerade ylne jagger, jemte cha- longer och rasker, swanboy, friser, fel- ber» m. m. till julpresenter.

Ville göteborgaren ha sig ett glas punsch på julaftonen, så hade han för­ut hos någon importör eller skeppare nog också försett sig med bästa utländ­ska ingredienser; citroner köptes hos C. D. Swensson: ville han ha fina likö­rer kunde han skicka till Carnegies , kaffehus. Der såldes också — Kallebäcksvatten till 2 öre k:mt per kanna.

Som hvar man vet har i Göteborg seden med »Stjerngossar» och allt dithörande bibehållit sig, fast den dött ut i hufvudstaden. Äfven här hade man soiréer — med bl. a. italienska musik- , krafter — baler och framför allt maskerader närmast före och efter jul. De i sistnämnda förekommo mest i »Comoedi-huset», och der sålde fru Neuman masker för 6 daler. Men hvar det huset låg och om det gick annorlunda till i der än vid motsvarande tillställningar i . Stockholm, det måste vi uppskjuta att taga reda på.” (Ur: Göteborgs-Posten 24 december 1890)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Akvarell föreställande Lilla Torget, Göteborg, ca 1790-1800.