Spårvagnar och droskor i 1880-talets Göteborg

Dagens skildring av Göteborg är hämtad ur Göteborg: skisserade skildringar af Sveriges andra stad i våra dagar jämte en återblick på dess minnen från 1884 och berättar om spårvagnar och droskor i staden. Spårvägen var då en ganska ny företeelse som hade varit omtvistad, kan det verkligen bära sig med en spårväg i Göteborg.

”Utmed Brunnsparkens södra sida är spårvagnarnes
centralstation, hvarifrån man kan färdas åt tre olika håll. Och nu
några ord om Göteborgs spårvägar! Dessa ha naturligtvis
betydligt underlättat trafiken inom staden. Dock dröjde det
länge nog, innan de kommo till stånd. Spårvägar bära sig
icke i Göteborg, hette det. Det taltes för och mot, och det
taltes mycket. Hur man än talte, vardt emellertid Göteborgs
spårvägar en verklighet, och nu anses de som något alldeles
oumbärligt. Passagerare per år äro i medeltal mer än tjugo
gånger hela stadens befolkning, och nu säger man: att
spårvägar skulle bära sig i Göteborg var ju tydligt. Så är det:
en genomförd reform, stor eller liten, har alltid svårt att fatta,
att det funnits en tid, då man kunnat strida om honom.

Ett engelskt bolag, »The Gothenburg Tramway Company
Limited», erhöll koncession på 40 år att anlägga spårvägar i

Göteborg med vilkor att tre bestämda linier skulle vara
färdiga inom utgången af 1881.

I Oktober 1879 öppnades limen till Stigbärgsliden, linierna
till Getebärgsled och Redbärgslid den 24 Juni och 15
December 1881. Med linien till Slottsskogsparken brådskade man
icke. Också hade man sju år på sig, ifall man så ville.
Emellertid är äfven den nu färdig och öppnades för trafik
den 5 Oktober 1882.

Göteborgs spårvagnar dragas blott af en häst, men äro
icke desto mindre af rätt betydlig storlek, rymmande
invändigt 18 personer och på bakre plattformen 6 stående. Till
passagerarnes betryggande sköter icke körsvennen, såsom
mångenstädes, äfven konduktörsåliggandet, utan har man här
särskild konduktör.

På tal om allmänna fortskaffningsmedel må vi ej glömma
droskorna. Ännu för en fyrtio år sedan hade man rätt
mycket bråk och besvär för att, i fall af behof, och så vidt
man icke hade eget ekipage, skaffa sig ett åkdon, som var
något bättre än skjutsinrättningens rapphönor. Då var det
giggarnes och karriolernas gyllene tid, och lyckades man få
hyra häst och gigg hos juvelerare Leyon vid Magasinsgatan,
var det vackert så. Voro dessa upptagna, fanns dock ett
annat arrangeringssätt, åtminstone sön- och helgdagar. Då
brukade nämligen bönder, mäst från trakten af Ugglum i
Partilled socken, inkomma till staden och på Drottningtorget
tillhandahålla hästar mot en hyra af cirka 3 kronor paret
per dag, och hvad åkdon beträffar, så hade målare Bruhn
vid Spanmålsgatan åtskilliga gamla sådana till uthyrning, bland
dem en så kallad »berlinare». Mellan Majorna och staden
underhölls tidtals kommunikationen af några tunga och
oformliga omnibusar — försök härmed gjordes redan 1812 — dock
utan synnerlig frekvens från allmänhetens sida. Sitt första
hyrkuskverk fick Göteborg 1849, hvilket till en början ställdes
på aktier. Nu har staden ingen brist på sådana, icke heller
på droskor. De senare finnas till ett antal af omkring 60 å
följande huvudstationer: Drottningtorget, Södra Hamngatan
(utanför Frimurarelogen), Kungsportsplatsen, Storgatan (nära
Stora Teatern), Domkyrkoplanen, Lilla Torget, Packhusplatsen, Hvitfeltsplatsen, Haga Kyrkogata (vid Hagakyrkan), Pusterviks-platsen, Järntorget och Stigbärgstorget.” (Cederblad, s. 28-30)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Vy över Drottningtorget med Hotel Eggers och Östra Nordstaden.

Referens

Cederblad, Albert, Göteborg [Elektronisk resurs] : skisserade skildringar af Sveriges andra stad i våra dagar jämte en återblick på dess minnen …, D. F. Bonnier, Göteborg, 1884, http://runeberg.org/cedergot/