Man borde aldrig mer åka på spårvagn

”Man borde aldrig —

mer åka på spårvagn här i Göteborg.

Det ser ut som om spårvägarne, därför att de snart (?) skola blifva elektriska, totalt tappat sammanhanget mellan spårvägsnätets olika maskor.

Jag för min del har kommit till det resultat att har man brådtom och skall vara på ett visst ställe på en viss tid, bör man aldrig tänka på spårvagn, utan helst sätta sina ben i rörelse så fort som möjligt och — gå.

Beslutar man i sådant fall att taga spårvagn kommer man alltid en halftimme för sent och får bara obehag af det.

Nej, spårvägarne äro endast bra för dem som alls ingenting ha att göra och därför kunna åka så långsamt som helst samt för dem som äro för lata för att gå. Och möjligt­vis skulle det äfven för dessa vara bäst om de aldrig åkte spårvagn. Ty spårvagnsåkningen förstärker bestämdt deras anlag för beqvämlighet och lättja.

Här om dagen föll det sig så, att jag skulle besöka en vän ute vid Andra Långgatan. Det var på aftonen och jag var trött efter dagens arbete. Detta förklarar hvarför jag kunde fatta ett så galet beslut som att åka. Hade jag gått Hästbacksvägen kunde jag ha varit där på 15 minuter.

Emellertid, jag skulle åka dit ut på spårvä­gen. Jag gick ned till Enskilda banken för att hoppa på där.

När jag kommer på bron mellan Norra och Södra Hamngatorna, ser jag ett par spårvagnar just gifva sig af från väntstället utanför ban­ken. Det är en egendomlighet hos allt hvad spårvagnar heter, att just när man vill ha dem, åka de ifrån en.

Jag fick alltså gå och vänta utanför Enskilda banken tills ett nytt spårvagnspar skulle komma. Men det finns inga minuter som äro så långa som då man väntar på en spårvagn.

Efter, som det tycktes mig, en hel evighet kommo äntligen de båda vagnarne från Brunns­parken. Jag steg upp på vagnen till Stigbergsliden.

Min väntan var emellertid långt ifrån slut. De mötande vagnarne syntes alls inte till. Slutligen blef den ena synlig borta vid Sahl­grenska sjukhuset. Först när denna passerat förbi oss, blef den andra synlig där borta vid sjukhuskröken.

Äntligen satte sig vår vagn i rörelse. Det bar af med rask fart utefter Vestra Hamngatan. »Nå, bär det af på det här sättet ända fram till Andra Långgatan, kan man ju vara nöjd«, tänkte jag.

Men min glädje räckte ej längre än till — Grönsakstorget. Här blefvo vi sittande fast ånyo.

Om spårvägsvagnarne hade särskild restaurant och rökrum, kunde det väl gå an. Då kunde man fördrifva tiden på något vis.

Men att helt enkelt sitta inklämd mellan två breda torggummor, omvärfd af den landtliga doften från deras vidlyftiga kjolar, detta sätt att vänta kan göra den beskedligaste otålig.

Sedan fingo vi vänta en god stund vid Hu­sargatan och en ännu bättre vid Järntorget, och när vagnen äntligen med en slags snälltågsfart rände åstad utmed den efterlängtade Andra Långgatan, tyckte man sig nästan ha gjort en hel turistfärd Stockholm—Göteborg på ett af våra allra soligaste nattsnälltåg.

Det är inte möjligt att det kan stå rätt till med spårvägsnätet här i Göteborg. Det måtte ha tappat sammanhangsmaskorna på något märkligt sätt.

Hur kan man annars förklara att en spår­vagn, dragen af en mångfotad springare och glidande fram på glänsande stålskenor, skall behöfva dubbelt så lång tid för att tillryggalägga ett vägstycke som den. hvilken — kanhända i brist på en tioöring — nödgas traska samma väg på ett par uttröttade fortkomst­ledamöter?   Eller äro kanske spårvägsnätets skenor så glatta att spårvagnarne åka lika mycket bak- som framlänges? Att någoting är riktigt ordentligt på tok i driften med spårvägarne, det kan aldrig vara möjligt annat.

Jag slutar som jag börjat:

— Man borde aldrig mera …

Hr Jöns Sohn.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 11 oktober 1898)

Bilden i sidhuvudet här hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Vy över Drottningtorget med Hotel Eggers och Östra Nordstaden. Hästspårvagnarna var i bruk fram till 1902 då spårvägen elektrifierades.