Fiske

Salteri och trankokeri vid Röda sten

Röda stens salteri och trankokeri var en av de första anläggningarna i älvmynningen. Dess kapacitet var dessutom betydande.[1] Det var en stor anläggning, som även omfattade ett trankokeri. Det fanns långa lastkajer och bryggor ut i älven som sörjde för den omfattande transportverksamheten till och från Röda sten. Anläggningen byggdes upp av Johan Cahman, som kanske är mest känd för det grytgjuteri han år 1764 byggde upp vid Röda sten.[2] Åren innan Cahman gav sig in i gjuteribranschen, var han aktiv med utvecklandet av trankokerier. De första trankokerierna hade endast använt sig av råken av den gällade sillen, det vill säga det som blev över efter saltningen. I takt med att sillen gick till i enorma mängd utmed kusten fanns det ett överskott på sill, som salterierna inte kunde ta hand om. Cahman insåg möjligheten att använda även hel sill i trankokerierna och på så sätt få mer råvara till sina anläggningar.[3] Det utvecklingsarbete, som skedde vid älvmynningen under dessa år, fick senare spridning över hela Bohuslän, när allt fler trankokerier uppfördes. Anläggningen vid Röda sten byggdes upp under 1750-talets första år. När förarbetet till trangrums-acten, du kan läsa mer om den längre fram, utarbetades så gjordes uppmätningar även utanför Röda sten. Påståenden om att trangrumset påverkade farlederna skulle motbevisas och salteriet och trankokeriet vid Röda sten låg vid en av de mest trafikerade farlederna. Därmed var det viktigt att undersöka platsen. Ingenting visade dock på att farleden skulle ha uppgrundats på grund av verksamheten vid Röda sten eller någon annan anläggning i älvmynningen.[4]

 

Röda sten: Brandförsäkringsverket försäkringsnummer: 148016. Örgryte socken 1789.

Salteri och trankokeri

  1. Träbyggnad uppfört 1764. 2. Lagerhus uppfört 1757. 3. Materialbod uppförd 1781. 4. Brädgård på 4059 kvadratalnar, inhägnad med plank. 5. Tranhus uppfört 1786 med 3 st. kopparkittlar. 6. Bagarehus och brygghus uppfört 1781. 7. Salteribod uppförd 1759. 8. Bostadshus i två våningar där den under byggts 1759 och den övre 1769. 9. Salteribod uppbygd 1759. 10. Salteribod i två våningar där den under är salteri och den övre våningen bostad. Uppförd år 1759. 11. Saltbod uppförd 1769. 12. Salteribod uppförd 1769. 13. Salteribod uppförd troligen 1769. 16. Hus för disponenten uppfört 1756. 14-15, 17-19. 20. Tranhus byggt 1765. 21. Tunnbindarnas hus byggt 1756.

Grytgjuteriet

14.Kolbod, gammal – äldre än 1759. 15. Smedja byggd 1783. 17. Grytgjuteri byggd 1776. 18. Kolbod byggd 1777. 19. Materialbod av okänd ålder, äldre än år 1759.

Källa: Brfv: 148016. Försäkringsnummer: B00938 Örgryte socken 1789. (Röda sten: Brfv: 148016. Försäkringsnummer: B00938 Örgryte socken 1789)

Antalet saltade tunnor sill och antalet fat tran vid Röda stens sillsalteri och trankokeri 1772-1800

Källa: Förtekning på den sill, som Götheborgs herrar handlande år /—/, uti Götheborgs skärgård låtit insalta och röka; samt huru många fat tran af 60 kannor hvardera kokat blifvit. 1772-1800.

 

Salteriet och trankokeriet vid Röda sten hade en ansenlig produktion under 1770-talet, framförallt när det gäller saltning av sill. Därefter skedde en påtaglig minskning av produktionen. Under 1790-talets ökande fångster av sill steg produktionen av tran vid Röda sten. Det var dock en kortvarig uppgång, som avtog redan vid mitten av 1790-talet. Vid Röda sten hade då andra industriella anläggningar tagit över i stort sett hela området.

Ett av de bästa exemplen på etablerandet av en framgångsrik industri med koppling till sillindustrin är uppbyggnaden av grytgjuteriet vid Röda sten. Det kan därmed vara av intresse att här göra en mindre utvikning kring detta gjuteri. År 1764 fick Johan Cahman  privilegium att starta ett grytgjuteri vid Röda sten.

Före anläggandet av Cahmans gjuteri fanns det inte någon producent av gjutgods i Göteborgs omedelbara närhet. Det närmaste gjuteriet låg vid Thorskog nära Lilla Edet några kilometer uppåt Göta älv. Gjuteriet skulle använda den senaste och främsta brittiska gjuteritekniken. En reverberugn eller dragugn skulle byggas upp och det var meningen att importerad stenkol skulle användas till upphettningen. Reverberugnen var en av de viktigaste innovationerna inom gjutgodstillverkningen under tidigt 1700-tal. Tidigare hade man varit beroende av att tillverka gjutjärn vid masugnarna, som ofta låg avsides från marknaderna. Driften av masugnarna var dessutom beroende av vattentillgångens växlingar under olika årstider. Vattenkraften var avgörande för att driva masugnarnas blåsbälgar. Dessutom hade flertalet masugnar en alltför begränsad kapacitet, när det gällde gjutning av stora pjäser. Genom den nya ugnsmodellen kunde dessa problem lösas. Reverberugnarna kunde smälta om tackjärn med hjälp av stenkol, som aldrig kom i direktkontakt med kolet. Denna nya form av ugn kunde drivas året om oberoende av tillgången på vattenkraft. Ugnarna behövde inte heller placeras i närheten av de masugnar, som producerade tackjärnet. Reverberugnarna använde förutom tackjärn även skrotat gjutjärn, som på detta sätt kunde återanvändas. De nya ugnarna kunde istället placeras nära marknaden.[5]

Anläggningen vid Röda sten var det andra försöket i Sverige att bygga upp ett gjuteri kring Reverberugnen. Det första försöket skedde i Stockholm på 1750-talet, men det gjuteriet gick i konkurs redan år 1767.[6] Placeringen av gjuteriet vid Röda sten var troligen väl genomtänkt. Det var en plats där det redan fanns etablerade förbindelser för införsel av stenkol till bland annat trankokerierna. Transporterna av stenkol från inte minst Storbritannien ökade i omfattning under 1700-talet inte minst som en följd av den ökande exporten av virke. Det var ofta svårt att få returlast i den hårt reglerade 1700-tals ekonomin, då kunde en last av stenkol hem vara en möjlighet. Hamnen vid Röda sten möjliggjorde för stora fartyg att lägga till både för att lossa stenkol och för att skeppa ut färdiga produkter samt att lämna gjutjärnsskrot för omsmältning. I omedelbar närhet av gjuteriet fanns en stor avsättningsmarknad i Göteborg som troligen även kunde förse gjuteriet med gjutjärnsskrot. På landsbygden kring Göteborg fanns en stor grupp köpstarka gårdar, varav allt fler ägdes av köpmännen i Göteborg. Dessa efterfrågade stora gjutjärnsdelar till sina kvarnanläggningar. Gjuteriet vid Röda sten är ett tydligt exempel på en anläggning, som var beroende av både internationell handel för sin bränsleförsörjning och av de lokala marknaderna för råvara och avsättning.

Under de första åren drevs gjuteriet utanför Hallrättens kontroll, så det finns inte några bevarade dokument kring grundandet. När 1760-talet närmade sig sitt slut, svängde konjunkturen och det blev nödvändigt för Cahman att söka ett diskontlån ur manufakturfonden, vilket krävde en viss dokumentation av verksamheten i form av bokföring. Från 1770 finns det för första gången användbara siffror från gjuteriet och det visar sig då att det var den näst största fabriksanläggningen i Göteborgsområdet. Endast Jacob och Carl Coopmans ylleväveri uppvisade ett större värde av sin produktion.[7]

 

Produktionens värde 1770 i daler silvermynt

Jacob och Carl Coopmans ylleväveri 67 000
Johan Cahmans gjuteri 57 267
Sahlgren och Jacobson sockerbruk 30-31 000

Källa Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen s. 322.

 

Gjuteriets produktion var alltså värd nära dubbelt så mycket som den tidens främsta sockerbruk. Även om gjuteriet uppvisade ett högt värde av sin produktion, så hade anläggningen också höga kostnader. En av de största utgifterna var Cahmans resekostnader. Under 1770-talets början hävdade Chaman inför Kommerskollegium att han använt mer än 23 000 riksdaler silvermynt till resor. Detta föranledde en inspektion av bruket år 1771, men den ledde inte fram till någon kritik så tydligen ansågs Chamans resor berättigade. Avsikten med resorna var att rekrytera utländsk arbetskraft med kunskaper i gjuteriteknik som inte gick att hitta i Sverige.[8]

År 1772 sålde Cahman sitt gjuteri till Christian Arfwidsson. Cahman hade inte något intresse av att redovisa och dokumentera sin verksamhet men det hade däremot Arfwidsson. Redan under sitt första år började han skicka in dokument till Hallrätten, som berättar om verksamheten vid gjuteriet. Tillverkningen 1773 bestod främst av grytor, kastruller, kittlar, mortlar, fyrfat, stekpannor och brandjärn. Dessutom producerades vikter, bakugnar, spishällar brättspelshjul för skepp med dess pannor samt torkugnar till sockerbruk. Grytor av olika storlekar var den viktigaste produkten. Under 1770-talet utvecklades produktionen och man kunde leverera allt fler typer av grytor i olika prisklasser. Mot beställning kunde man dessutom tillverka vad kunden önskade, allt ifrån pumpmaskiner till kanonkulor och klocklod.

Värdet av produktionen var alltså högt men det krävdes endast omkring sju arbetare för att uppnå denna produktion. Det var alltså sett till arbetsstyrkans storlek inte en speciellt betydelsefull anläggning.[9]

Arfwidsson brandförsäkrade hela sin egendom vid Röda sten år 1789. Det var en imponerande anläggning men vi skall här ägna oss enbart åt de byggnader, som kan knytas till gjuteriet.

Arfwidsson hade helt låtit bygga om gjuteriet efter sitt övertagande. Endast kolboden nr 14 och materialboden nr 19 var från Cahmans tid som ägare. Gjuteribyggnaden stod på en 3 alnar hög stenfot (höjd 11, längd 50, bredd 22.) Byggnaden var av trä, klädd med brädor och rödfärgad. I denna stora byggnad fanns endast 4 fönster, alla försedda med järngaller.

De första åren av noggrann redovisning från Arfwidssons sida övergick mot allt mer sporadiska noteringar om hur gjuteriet utvecklades. Omkring år 1800 verkar det som om gjuteriet hamnar i kris. Produktionen som dittills legat på cirka 200 skeppund gjutjärnsgods årligen, faller till 50 skeppund under 1801-02. Det uppges dessutom att gjuteriet år 1801 drevs av Cahman. Det var oklart vad som egentligen hände med gjuteriet under dessa år men en hypotes som Bodman framfört är att Arfwidsson stod i skuld till Cahman. År 1806 såldes gjuteriet på offentlig konkursauktion. Arfwidsson hade då slutligen fått ge upp försöken att driva anläggningen. Gjuteriet köptes av handelsbolaget G.B Santesson & Söner. Produktionen vid gjuteriet vid övertagandet uppgick till ungefär hälften (cirka 82 skeppund) av vad det varit under glansdagarna under sent 1700-tal. Grytor var inte längre lika dominerande i sortimentet. Viktiga produkter för bruket var gjutjärnsdelar till kvarnar och till fartyg.

De nya ägarna satsade mycket kapital i gjuteriet och utvidgade anläggningen, så att den totala produktionen nådde 287 skeppund gjuterivaror år 1809.

Handelsfirman G.B. Santesson & söner sålde gjuteriet 1815 till A.M. Prytz som drev anläggningen fram till 1823 då det slutligen lades ned.[10]

Noter och referenser

[1] År 1761 ansågs salteriet vid Rödasten vara ”stort”, Haneson, V., ”Bohusfisket. Avd. I. Historisk översikt”. Haneson, V. & Rencke, V. s 50.

[2] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 321. Fritz, M., Gjutjärnets tidsålder. Del I. Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt. s. 46.

[3] Hasslöf, O., Svenska västkustfiskarna : studier i en yrkesgrupps näringsliv och sociala kultur. s. 385. Lindroth, A., ”Om trankokerierna i Göteborgs och Bohus län under sillfiskeperioden 1747-1809. s. 24-27. Grytgjuteriet behandlas ibland annat: Bodman, G., Göteborgs äldre industri s. 49. Fritz, M., Gjutjärnets tidsålder Del I. Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt. s. 46-48.

[4] Trangrums-acten. s. 62-63.

[5] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 322. Fritz, M., Gjutjärnets tidsålder. Del I. Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt. s. 46, 24-25.

[6] Fritz, M., Gjutjärnets tidsålder. Del I. Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt. s. 43-44.

[7] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 322.

[8] Fritz, M., Gjutjärnets tidsålder. Del I. Svensk järngjutning fram till 1800-talets mitt. s. 46-47.

[9] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 323-325.

[10] Bodman, G., Fabriker och industrier i det gamla Göteborg : kulturhistoriska bilder från Sveriges fabriksliv under 1600-, 1700- och början av 1800-talen. s. 326-27.


Text av: Universitetslektor Per Hallén, Institutionen för Ekonomi och Samhälle, avdelningen för Ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.