Kolerans ursprung

Sverige drabbades under perioden 1834 till 1873 av nio koleraepidemier. Den värsta sjukdomsvågen var den första 1834 då mer än 25 000 människor insjuknade och omkring hälften avled av sjukdomen.[1]

”Kolera (latin choʹlera, av grekiska choleʹra, redan under klassisk tid en benämning på magsjukdom med diarré och kräkningar, ett ord av omdiskuterat ursprung, ofta sammanställt med cholēʹ ’galla’), tarminfektion orsakad av Viʹbrio choʹlerae, en liten böjd bakterie. Bakterien är vitt spridd i länder med tropiskt och subtropiskt klimat, där den sprids med vatten och livsmedel.”[2]

Sjukdomens ursprung brukar sägas vara i Indien och slätterna vid Ganges floden där den finns dokumenterad 1543, men antydningar i antika skrifter av Hippokrates ( ca 460-375 f.Kr) och Galen (ca 129-216 e.Kr) kan tyda på att sjukdomen fanns långt tidigare. Den första stora spridningen av sjukdomen kom 1817 då fler områden i Indien och nuvarande Myanmar samt Sri Lanka drabbades. 1820 spreds koleran till Thailand, Filippinerna och Indonesien, enbart på Java avled 100 000 personer detta år. Även Mellanöstern drabbades och i staden Basra dödade koleran 18 000 personer under knappt tre veckor. Via handelsvägarna kom koleran även till Turkiet och stod därmed på tröskeln till Europa. Men då försvann den av okänd anledning. De enda sjukdomsfallen påträffades därefter i sitt ursprungsområde i Indien.

Den andra vågen av global spridning av koleran inleddes 1829 och då skulle den nå både Europa och Amerika. Åter följde sjukdomen handelsvägarna när den började kräva offer i de ryska städerna Moskva och St. Peterburg 1830. Därifrån spreds den in i Finland, en del av det ryska riket vid denna tid, samt söderut mot Polen och det tyska området och vidare till Storbritannien 1831. Följande år uppträdde sjukdomen för första gången i Amerika och Quebec drabbades hårt med tusen döda 1832, men än värre var det i New Orleans där 5 000 avled. Sjukdomen spreds sedan vidare söderut till både Mexiko och Kuba.[3]

Göteborg 1834

Nyheten om sjukdomen som spreds över Europa undgick naturligtvis inte Göteborgs invånare. År 1831 bildades sundhetsnämnden som lydde under kronan för att försöka motverka sjukdomen och organisera hjälpinsatser ifall sjukdomen skulle nå staden. Nämnden hade några sammanträden året den bildades men sedan dröjde det till dess koleran nådde Göteborg innan den åter blev aktiv med att ordna vård åts sjuka, de dödas begravning samt med sundhetsanordningar i staden.[4]

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 30 juli 1834 berättades det om några hastiga dödsfall ”sistl. Lördag”, alltså den 26 juli, som gett upphov till oroande ryktesspridning. Tidningen skrev följande. ”Sjömannen And. Ryberg, 52 år gammal utgick, fullkomligt välmående, till sitt arbete sistl. Lördag. Emmelank l. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket likväl snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m., kl ½ till 4. – Hans Hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. Den företagna undersökningen har upplyst att de begge aflidit af slag och att icke den ringaste anledning är hvarken till någon smittsam sjukdom eller något förtärdt gift. Märkvärdigt är, att se en 8:årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades, från deras boning å Majberget, till Stampen, och var munter och rask kl. 10 f.m.

Dylika händelser äro dock under varma somrar icke ovanliga, och hava här i trakten förekommit, särdeles år 1826; någon annan orsak än den starka hettan, som ett par dagar varit 33 grader efter Celsius, kan rimligen icke uppfinnas”.[5]

Några dagar senare, 2 augusti, följde ett ”Tillkännagifvande” där det berättats att paret dött ”af blodslag”. Men en besvärande omständighet var att det inträffat fler plötsliga dödsfall i området och läkare hävdade att det var en sjukdom som uppkommit genom den ovanligt starka värmen i föreningen med ”ett oordentligt lefnadsätt” men, påpekades det, ”sjukdomen icke i någon måtto är smittsam”. Detta skrevs för att lugna den oroliga allmänheten. Några rader lägre ned uppmanas invånarna i förstäderna att följa förordningen från 1831 och varje dag låta sopa och rengöra samt med vatten skölja sina rännstenar.[6] Två dagar senare, 4 augusti, återupprepades att det inte förelåg någon fara trots den ”rådande sjukligheten” i Carl Johans Församling. Sjukdomen var, hävdades det, inte smittsam och den var inte införd från annan ort. Ändå uppmanades det till försiktighet med begravningen av de döda. Begravningar fick endast ske efter kl. 8 på kvällen och före 6 på morgonen ”med få personers procession”. Man ville alltså begränsa antalet personer som var med vid begravningen. Men stora tillställningar som den kommande Larsmesso-marknaden skulle inte behöva ställas in. Försäljningen av Brännvin skulle begränsas och ”endast fullkomligt frisk och sund mat på alla krogar och andra dylika ställen tillhandahålles”.[7]

Sjukdomsfallen blev dock snabbt fler och det tog inte mer än ett dygn innan Götheborgs Lands-Canzli lät tillkännage att ”i anseende till den i Götheborgs Stad och dess omgifning inträffade sjuklighet af svårare art, nu funnit nödigt inställa den till d. 8:de uti innevarande månad utsatte marknad i samma Stad”.[8] Läkarna samlades till ett möte men det rådde inte enighet kring om detta var ”Asiatisk Cholera” eller ej. Men det beslutades ändå att förberedelser mot koleran skulle göras. Länsstyrelsen stoppade Larsmesso-marknaden och började sprida information om hur allmänheten skulle skydda sig mot kolera. Ett antal fastigheter införskaffades för att göras om till sjukhus. Under måndagen, den 4 augusti, rapporterades det om 46 döda i Carl Johans Församling och inom Göteborgs stad 21 döda. Sjukdomsfall började även rapporteras från stadens omgivningar. Två personer hade avlidit i ”Jernbrott” i Fröluunda, en dräng på Fässbergs prästgård. Sjukdomen hade även nått Lilla Edet, Hjertums socken, Hisingen och öar i skärgården.[9]

Den 9:e augusti rapporterades det att det i staden med Carl Johans församling inräknat fanns 310 personer som hade insjuknat, 22 hade tillfrisknat medan 233 hade avlidit. Det allvarliga läget gick inte längre att förneka.

”Den här härjande farsoten kan, tyvärr ännu icke sägas vara i aftagande, åtminstone kan man ej hoppas mindre offer än hitintills, så länge vår redan känbara brist på Läkare dagligen förökes genom 3:ne af de få härvarandes insjuknande; glädjande är dock, att det nya, rymliga, Sjukhuset i f.d. Homeyerska lokalen med i går eftermiddag blef färdigt att mottaga sjuka, och att en kokinrättning i Carl Johans Församlig i går middagstiden, var i tillfälle utdela 400 portioner tjenlig föda. Att läkarne blifvit anviste hvar sitt distrikt, finna vi ganska ändamålsenligt.

Af i tidningen intagen bulletin, hvilken dock, i saknad af fullständiga uppgifter, icke kunnat blifva så fullkomlig som vi önskat, synes att till och med d. 8 dennes, kl 6 f.m., 233 personer aflidit i Carl Johans Församling samt 73 på Stadens Sjukhus; det sistnämnda antalet är dock inberäknadt i Sundhets-Nämndes uppgift, öfver patienter inom Staden och på dess område, som upptager: 493 insjuknade, 63 tillfrisknade och 151 döde. Hela antalet af de döde, i Carl Johans Församling, Götehborg och dess område, blifver således intill ofvan uppgifna dagar: 384. Tyvärr sprider sig sjukdomen äfven på landet.”[10]

En mycket upprörd insändare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning tyckte att samhället skulle ta i med hårdare tag mot alla de som förstörde möjligheten att bekämpa sjukan, alla de som besökte krogar och drack alkohol. Under rubriken ”ÄN är tid; men NU” skrevs bland annat följande, ”Det är i sanning ytterst förvånande att se alla de oordningar, lagbrytande och skadliga medborgare tillställa i ett Samhälle, som just härigenom hindras i sina bemödanden att hämma eller mildra en härjande Sjukdom. – Man kaste blott en blick in i dessa usla nästen, såväl inom som utom Staden, hvarest ”Svenska Nationaldrycken” af Handels-corpsens afskum till mensklighetens försäljes.”[11]

11 augusti tillbakavisade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning de uppgifter som spreds via andra tidningar i landet, att ”Sundhets-Nämnden i Majorna är lemnad utan biträde och hjelp”, det är falskt, skrev göteborgstidningen. Nämnden i Majorna hade nämligen fått B:ko R:dr 1000 i understöd. Det hävdades även att sjukdomen skulle vara i avtagande i Carl Johans Församling men inte i staden där ett nytt sjukhus inrättats i Nya Haga och ett på Stampen. Dessutom hade sopphus inrättats på flera platser. Misstänkta kolerafall inrapporterades från Kungälv, Marstrand och Strömstad, sjukdomen höll alltså på att sprida sig utmed kusten.[12]

”Ganska anmärkningsvärdt är, att, enligt hvad flere personer fästat uppmärksamhet vid, gråsparf och annan småfogel icke, under sednast förflutna dagaar, varit synliga i Staden förr än igår; man vill tillskrifva detta luftens förpestande”. Så inleddes en skildring där det betonades att sjukdomen var i avtagande. Från Stockholm hade det anlänt fem läkare för att hjälpa till och utdelningen av mat till fattiga utökades med ytterligare ett kokhus. Fångar från stadens häkten sattes i arbete med att gräva gravar. Denna förstärkning behövdes då dödgrävarna inte räckte till. Under den gångna natten, rapporteras den 13 augusti, hade drygt 60 lik fått lämnas obegravna.[13]

Denna tid i stadens historia var ytterst skrämmande för invånarna. Vagnarna som fraktade de avlidna hade hastigt, ibland vårdslöst, hopfogade likkistor på flaken som ofta var gjorda av livstidsfångarna på Nya Älvsborgs fästning. I andra fall användes packlårar där flera lik kunde förvaras, att hålla på seden med en kista per avliden gick inte längre att behålla. Även under nätterna rullade likvagnarna på gatorna, tänk er att höra likbärarnas bultningar på dörrar och portar och ropen från fönstren ”stanna här, vi ha lik”.[14]

För att kunna begrava alla döda i staden skapades en särskild kolerakyrkogård ute i Ranängsbergen. Varje kväll vandrade en präst ut till kyrkogården och ställde sig i mitten och ropade ”av jord ären I komna, jord skolen I åter varda” utan att veta vilka eller ens hur många som begravts på platsen den dagen.[15] Platsen markeras idag av en enklare minnessten. Terrasshusen som ligger intill idag uppfördes 1978 och två år tidigare gjordes en begränsad arkeologisk undersökning av platsen. Inga fynd som kunde knytas till kolerans offer gjordes dock, så kolerakyrkogårdens utbredning är fortfarande okänd. Kanske schaktades de dödas ben bort av grävskoporna eller så ligger gravarna under den nuvarande gatan. Det kanske framtida undersökningar kan avslöja.[16]

Orsaken till kolera var vid denna tid helt okänd men givetvis sökte människor förklaringar till hur sjukdomen kunde spridas. Läkarna avvisade att sjukdomen skulle kunna spridas genom att man vidrörde de sjuka eller döda. Nej ”sjukdomen ingalunda smittar den, som är fri från fruktan och förer ett ordentligt lefnadsätt”. Orsaken till koleran ”består uti ett i luften befintligt, osynligt ämne, hvilket, såsom en slags ohyra, synnerligast slår ner och föröker sig på ställen, der mycket menniskor sammanpacka sig och föra ett oordentligt, snuskigt och uselt, lefnadssätt”. Denna förklaring passade väl ihop med läget i de tillfälliga sjukhusen som fylldes av patienter från den fattiga ”folkklassen”. Läkarna uppmanade därför alla som kunde ta hand om de sjuka i hemmen.[17]

När koleran härjat i staden drygt en halv månad blev det allt svårare att få fram livsmedel. Bönderna i stadens omgivning vågade inte åka in till staden av rädsla för smittan. Många trodde dessutom att staden var ”spärrad”, men så var det inte. De styrande gick ut med uppmaningar till bönderna att komma med sina livsmedel till den nya marknadsplatsen som hade öppnats på exercice- och marknadsheden utanför Kungs- eller Gamle Port vid allén. Det tilläts även handel i Majorna och Nya Varvet, allt för att bönderna inte skulle behöva resa in till torgen i stadens centrum. Några tankar på att spärra av staden fanns inte, ”spärrningsåtgärderna skola uteblifa, sedan erfarenheten visat, att de icke förmå hindra sjukdomens framträngande eller uppfylla den förväntan, Läkarekonsten dervid fästat, hvaremot spärrning skulle vidare uppskrämma allmänheten och sätt den i största förlägenhet, derigenom än menligare följder kunde befaras”.[18]

”Af förekomne anledningar har Sundhets-Nämnden härigenom velat uppmana hvar och en, som sänder personer af lägre klassen såsom bud i ett eller annat afseende till Embetsrum, Handels-Conoir eller familjer, att, till dylika ärenders uträttande, endast använda sådane personer, som äro renligt klädde och ej varit i beröring med uti nu härjande farsot insjuknade eller aflidne; och får Sundhets-Nämnden jemväl tillkännagifva, att uti det nedanför Skansen Kronan inrättade Rökhus hvarjehanda Gång-, Lin- och Sängkläder emottagas till rening från smitta”.[19]

När månaden närmade sig sitt slut minskade antalet sjuka högst påtagligt. Vilket naturligtvis berodde på att det hade dragit in stormar och västliga vindar, vilka rensat luften![20] Åtminstone om man får tro beskrivningen i 1834 års tidningar.

Det blev snabbt känt att sjukdomen släppt sitt grepp om Göteborg och vagnar med varor från landsbygden började åter köra in mot staden och fartygstrafiken kom åter igång de första dagarna under september.[21] Men det ekonomiska läget var ändå inte gott. Penningbristen inom handeln var påtaglig och det behövdes fortfarande stora insatser med mat till stadens fattiga.[22]

Det fanns fortfarande sjukdomsfall i Göteborg men den 10 september rapporterades, ”Enligt gårdagens rapporter hade, Gudi lof! Under dygnet ingen afvlidit i Cholera; 11 hade insjuknat, af hvilka 7 intagits på sjukhusen och 14 derifrån utgått. Antalet af de qvarliggande, på sjukhusen, uppgick till 87. Inom Staden och på dess område hade dessutom 4 nya sjukdomsfall inträffat”.[23]

Antalet döda fram till den 10 september 1834 var enligt rapporterna från Pastors Embetena följande.

Gustavi Domkyrko Församling: 557

Christine Församling: 246

Garnizons Församling: 370

Fattighus- & Hospitals Församling: 78

Sahlgrenska Sjukhuset: 104

Sjukhuset i Masthugget: 221

Sjukhuset i Haga: 118

Sjukhuset i Baraquen: 11

Sjukhuset på Stampen: 60

Sjukhuset vid Gullbergsbro: 3

Carl Johans Församling: 568

Vilket gav total 2336 döda i staden sedan kolerautbrottets början.[24]

Den 17 september konstaterade Konungens Befallningshavare ett ingen hade dött i kolera den senaste veckan inom Carl Johans Församling och att kolerasjukhuset därmed kunde avvecklas. Även i staden hade antalet minskat, men en person hade avlidit i kolera under den senaste veckan.[25]

Landshövdingen – det sista offret

Den 25 oktober avled Landshövdingen Axel Pontus von Rosen och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev några dagar senare följande.

”Länets Höfdinge, General-Löjtnanten m.m. Grefve Axel Pontus v. Rosen, afled sistl. Lördag, kl ½ till 8 em.m., efter några dagars opasslighet, med symtomer, närmast liknande Cholera, hvilka först sista dagaen infunno sig, då Grefven nödgades intaga sängen. Detta hastiga och oväntade dödsfall har här gjort ett djupt intryck. Genom ett lätt och behagligt umgänge och förmågan att på ett vänligt sätt skicka sig med hvar och en, hade den aflidne förskaffat sig en hög grad af popularitet, hvarföre man tryggt kan påstå, att H:r Grefven var älskad av mängden. På en så hög ståndpunkt i samhället fordras det dock andra än negativa dygder, för att, jemväl i den mera klarseendes öga, rättvisa det undfångna stora förtroendet. Att utrota föråldrade missbruk; att hålla underhafvande genom efterdöme och förmaning till uppfyllande af sina pligter, på det Staten och den enskildte ej må förlora genom försumlighet; att främja det nyttiga och goda, ehvar det kan ske, till landets bästa; att genom allvar och eget exempel verka till sedlighetens förkofran, såsom Samhällets främsta grundval: detta tycks höra till de minsta anspråk, man bör kunna göra på personer, som innehafva en så utmärkt befattning och undfått så sällsynta prof af Kungl. Nåd och huldhet. Vi hoppas, att Grefven qvarlemnar rätt många minnen, af hvilka de efterlefvande kunna fläta honom den ojemförligt skönare belöning, vi mena medborgerlighetens oförvissneliga krans.”[26]

Fröding, som skrev sin Göteborgsskildring för drygt hundra år sedan, avslutade sin skildring av koleran med att kommentera den ovan återgivna hyllningen av von Rosen. ”Måhända dog han dock för glansen av sitt minne i rätta stunden. Tiden hade på många sätt gått honom förbi, och någon verkligt betydande person hade han i staden ej varit på länge”.[27]

Referenser

Tidning

Göteborgs Aftonblad (GAB)

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Uppslagsverk

Britannica Academic

Nationalencyklopedin

Internet

Riksantikvarieämbetet, Fornsök: https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/f28b93ba-b173-4072-a7b9-666338dbc8f3 (Hämtat 2020-03-23)

Litteratur

Fröding, Hugo, Berättelser ur Göteborgs historia [5] Under nyare tiden, Göteborg, 1924.

Lönnroth, Gudrun (red.), Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: ett program för bevarande. D. 1, Stadsbyggnadskontoret, Göteborg, 1999.

Wimarson, Nils (red.), Göteborg [Elektronisk resurs] : en översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, Utg., Göteborg, 1923, http://runeberg.org/gbg1923/

Noter

[1] Nationalencyklopedin, kolera. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kolera (hämtad 2020-03-20)

[2] Nationalencyklopedin, kolera. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kolera (hämtad 2020-03-20)

[3] Britannica Academic, artikel: Cholera. (hämtad 2020-03-20)

[4] Wimarson 1923, s. 340.

[5] GHT 1834-07-30.

[6] GHT 1834-08-02.

[7] GHT 1834-08-04.

[8] GHT 1834-08-06.

[9] GHT 1834-08-06.

[10] GHT 1834-08-09.

[11] GHT 1834-08-09.

[12] GHT 1834-08-11.

[13] GHT 1834-08-13.

[14] Fröding 1924, s. 226-227.

[15] Fröding 1924, s.227, 229. Samt GAB 1896-11-24, där hävdas till skillnad från i Frödings text att begravningarna ägde rum i Ranängsbergen under koleran 1834. Fröding påstår att de döda begravdes vid nuvarande Övre Husar- och Kastellgatorna.

[16] Lönnroth 1999, s. 65. Rikantikvarieämbetet, Fornsök: https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/f28b93ba-b173-4072-a7b9-666338dbc8f3 (Hämtat 2020-03-24)

[17] GHT 1834-08-13.

[18] GHT 1834-08-16.

[19] GHT 1834-08-23.

[20] GHT 1834-08-30.

[21] GHT 1834-09-01.

[22] GHT 1834-09-03.

[23] GHT 1834-09-10.

[24] GHT 1834-09-13.

[25] GHT 1834-09-20.

[26] GHT 1834-10-27.

[27] Fröding 1924, s. 234.