1900-talets Göteborg

Göteborgstaflor i vårstämning

”Göteborg är såsom alla andra städer vackrast på våren. De veckor på året, då alléerna hålla på att ikläda sig vårtoiletten af ljusaste grönt, då Trädgårdsföreningen förvandlar sig till en paradisisk lustgård och då Slottsskogen blir en förtrollad skog, då glömmer man vintern med dess vedervärdigheter af regn och snö.

Med hvar dag blir den alléernas halfeirkelring, som omsluter den gamla staden, allt grönare. I sanning en vackrare promenadplats får man förgäfves söka i Sverige. Dessa alléer — i hvilkas skugga vi borde känna en fläkt af tacksamhet mot forna dagars framsynthet och offervillighet för det allmänna bästa — höra för visso till vår stads bästa prydnader.

I Trädgårdsföreningen firar den moderna hortikulturen just nu sina triumfer. I förgår restes den vackra palmgruppen, välbekant sedan föregående år. Utslagna stå nu alla de trädslag som blomma på våren, men bland dem alla tar Primus trilobia priset, detta lilla träd, som smyckar sina nakna grenar med en mängd af de vackraste små skära blommor, liknande små rosenknopar.

Tulpanerna i purpur och olika rödt, i gult, hvitt och skärt stå nu ordnade i enfärgade grupper eller blandade tillsammans. Man vet ej hvilken anordning man skall ge företrädet. Rabatterna kantas af tulpaner eller liljor, hvita och gula, tillsammans med gräsmattornas friska grönska »en ljuflighet för ögat», som den gamle Linné uttryckte sig.

Trädgårdsföreningen har för öfrigt många mer eller mindre undangömda platser af en viss säregen skönhet, som hvar och en ha sitt behag, men att uppsöka dem lemnar jag också åt hvars och ens företagsamhet, ty smaken är ju en gång för alla så olika.

Älskar man djurvärlden, så har man de melankoliska svanarna i — ankdammen, där de stolt segla mellan dammens, att döma efter namnet, rätta innehafvare, hvilkas snattrande fyller luften och som på stränderna ruska vattendropparne af sina fjädrar. Det är en vacker saga den där om den fula ankungen, som var en svan, men en sannare skulle Andersen kunna ha skrifvit om svanor med klippta vingar, som lefva på ankornas nåd i deras damm.

Men klockan slår tre, och nu börjar musiken. Det är lustspelsouverturen af Keler Bela, hvars toner ljuda som ett aflägset eko från en munter fest med ungerskt vin under en sydländsk himmel, så olika vår nordiska glädtighet, som liksom nordens vår ej är fri från vemodets toner.

»Utsikten» i Slottsskogen är värd en liten bergsbestignings möda. Som en utbredd karta ligger staden och inloppet under våra fötter. Där ute synes Vinga fyr med sina torn, på detta afstånd liknande en jettestor pansarbåt med sina skorstenar.

Där synes Nya Elfsborgs gråa murar med sina minnen från ofredens dagar, där Hisingens uppväxande industristad. Men hvar är Karl Johans kyrka? Öfversta delen af tornet är nedtagen. En byggnadsställning talar om en pågående grundlig reparation.

SA vända vi oss åt öster. Den stora förgyllda kronan på skansen med samma namn blänker i solskenet. De koppartäckta kyrktornen höja sina erggröna spetsar ur den omgifvande ljusa grönskan. Solen lyser på röda tegeltak, på svarta plåttak, på gråskiftande skiffertak, och öfver det hela hvälfver sig en blå vårhimmel med hvita strömoln.

Nere från hamnen ljuda hammarslag. En ånghvissla hörs i fjerran. Ur fabriksskorstenarne stiga tjocka rökplymer. Den idoga staden hvilar icke. I Slottsskogen möter man endast ett par engelsktalande turister och några barbenta pojkar med sällträn i hand och några små töser, som gjort en utflykt.

Jag mötte en sådan där grupp på hemväg. Det var en tolfåring, som bar en treåring, och en elfvaåring, som bar en två åring. »Småungarna ha blifvit så trötta och sömniga», sade de små vårdarinnorna mig, och oförtrutet fortsatte de sin väg med sina halfsofvande bördor. Två deras bröder gingo ett stycke bakom. De skulle nog kunna hafva orkat hjelpa till med att bära småttingarne, men de föredrogo tydligen att bära de tomma bleckflaskorna.

Jag vände mig om och såg på den lilla taflan, en bild af bärandet af bördorna i lifvet. »Duktiga små töser», tänkte jag, »måtte ni alltid bära de tunga bördorna som mödrar och vårdarinnor med samma glada håg!»

Rodrigo.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 1 juni 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Trädgårdsfören, Wäxthus, omkring år 1890.