1900-talets Göteborg

En helgdag i stadsqvalm

”Det saknar icke alldeles sitt behag att en söndag nu i sommarhettan taga lifvet i vår goda stad i närmare betraktande. Har man detta för afsikt, bör man emellertid icke sofva bort sin dag utan hafva i minne det gamla: »Morgonstund har guld i mun!»

Vi begifva oss sålunda i arla morgonstund och se när de många fartygen där nere vid hamnen göra sin söndagstoilett genom att fiffa upp sig i flaggor och vimplar af olika kulör och utseende. Hvitglänsande fiskmåar sväfva glädtigt omkring bland masttopparna, speglande sig i den lugna vattenytan. Ångsluparne, äfvenledes i högtidsskrud, komma pustande den ene efter den andre och styra kosan vesterut, »öfverlastade» med gladt viftande passagerare. Vi betrakta en stund kapplöpningen mellan ångsluparne och segelbåtarne och se huru de senare bli lemnade efter, gungande för ångarnes svallvågor.

Vi besluta oss nu för att skåda lifvet vid järnvägsstationerna och fortsätta kajen uppåt. Hvilken skilnad mot hvardagarna! Det ideliga, rastlösa arbetet har nu utbytts mot helgdagsfrid. Enstaka vandrare och här och där en gubbe eller ett par pojkar sittande med metspön i händerna är det enda af lif, som man ser till. På järnvägsstationerna däremot vimlar det af menniskor. Snart stannar ett tåg utanför perrongen, och vi iakttaga en formlig rusning till kupéerna. Här se vi de stadsbarn, som hafva förkärlek för våra sköna skogbeväxta dalgångar uppåt »linjerna» och som nu på söndagsmorgonen med ånghästen ämna fly bort från stadslifvet med dess många vedervärdigheter för att under några timmar få kasta sig i naturens vidöppna famn. Vagnar och platformer äro till sista plats upptagna, »stinsens» flagga svänges, ånghvisslan ljuder och i väg bär det. Lycka på färden !

Vi göra sedan en rond i staden vid den tid på dagen, då solen närmar sig zenith. Puh! Det gassar så fasligt på vår rygg, svettdroppar lägra sig i pannan. Men vi äro ju så lyckligt lottade, vi ha vår skuggrika, svalkande allé att ta vår tillflykt till. Vi taga nu en sakta promenad genom den­samma. De vandrande äro just icke många, men titta på sofforna å ömse sidor: alla äro de tätt besatta. De förefalla oss så högtidligt melankoliska, dessa menniskor, alldeles som om det skulle fattas dem något väsentligt. Men det kan väl ej gerna vara möjligt; kan man ha någon vidare ön­skan, när man har det så här idylliskt? Ack jo, vi känna ju menniskonaturen, och för resten står det ju att läsa på de bleka ansiktena vi se omkring oss. De tyckas mena: »Den som ändå vore ute i den fria naturen, borta från detta menniskovimmel och från allt förkonstladt!»

Nu kommer en spårvagn. Vi svinga oss upp och äro snart framme vid Slottsskogen. Vi ha föresatt oss att nu en stund få kom­ma i naturens sköte, men nej, vi bedrog oss. Hvart ögat kastas, på hvarje gräs­matta, i hvarje busksnår, för att nu ickc tala om soffor och bänkar, öfverallt är det ju öfverbefolkadt. Har man känt! Luften är ju nästan som i ett qvaft boningsrum Slottsskogen är sålunda ej den plats, som på en helgdag åtminstone kan erbjuda hvila till kropp och själ — på en hvardag förhåller det sig annorlunda.

Men se där ett sällskap af solbrända brunhyade varelser. De gå omkring och bekika nyfiket hvad som kommer i deras väg. Det är landtbor. Ur deras anleten strålar idel glädje och solljus, och de se närmast ut som vore de insläppta i ett paradis. Och sjelfva tycka vi det är trist! Man behöfver ej vara någon stor filosof för att nu komma att tänka på huru nyckfulla vi menniskor i verkligheten äro och huru man är benägen att högst uppskatta hvad man icke har.

Hade vi nu inte varit så makliga af oss, skulle vi på eftermiddagen ha gjort ännu en tripp till vår stora folkpark för att se en liflig tafia. Vi skulle sett huru stadens ungdomar på dansbanan där uppe på kullen på ett oefterhärmligt sätt svänga om efter qväsarvalsen eller någon annan ljuflig melodi. Men vi försöka tänka oss en sådan syn och spara våra gamla ben till aftonen.

När solen krupit ned bakom Hisingsbergen och en svag skymning breder sitt flor öfver Götastaden, då ta vi oss åter en promenad genom staden. Vi taga äfven nu vägen genom alléen. Där ter sig ett ytterst rörligt lif i halfmörkret. Det vimlar af menniskor, som vandra där, allt efter tycke och smak, en och en eller par om par, mest det senare — äfven i staden kan man komma i stämning en vacker sommarqväll.

Men vi styra vår kosa ned åt hamnen igen. Det slår sådana friska, behagliga fläktar mot en där nere i aftonstund. Elfven ligger där så lugn och majestätisk, afspeglande aftonrodnaden där borta i vester.

Ångsluparna vända åter från skärgården, och kajen vid tilläggsplatserna börjar vimla af menniskor. Vi gå närmare och betraktade hemvändande skärgårdsresandena. Man

ser på dem att de sköljts af Vesterhafvets salta vig. Mod och lefnadslust strålar ur deras ögon, där de stå med en brun anstrykning på kinden och med en liten strandblomma fäst på bröstet.

Men nu ha de så brådtom hem. Undras i alla fall om de fullt skulle instämma i det gamla bevingade: »Borta är bra, men hemma är bäst».” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 juli 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Göteborg, Ångslupstrappan (Sänkverket).