”I St. Dagbl. inleder en korrespondent från härvarande byggnadsutställning sin redogörelse med en blick på det nya Göteborg. , Han skrifver:

Göteborg har under de senaste tio åren fullkomligt skiftat karaktär och tyvärr förlorat i skönhet hvad det vunnit i utveckling. Från att vara en stad med pittoreskt och måleriskt utseende har staden utvecklat sig till en lika tråkig som modärn storstad.

Den gamla delen af staden med sina pittoreska kanaler, hvilka gåfvo Göteborg sin särskilda prägel, är numera förändrad till en stad med breda moderna gator, hvilkas bredd står i missproportion till de gamla låga byggnader, som begränsa gatorna.

Bottenvåningarna äro förändrade till modärna butiker , öfver hvilka lyfta sig den gamla tidens anspråkslösa fasader, hvilka ej sträfva efter att gälla för mera än de äro och därmed bilda en skärande kontrast till i stadens och troligtvis Sveriges fulaste byggnadskomplex: ’’Arkaden”, Högt öfver taken ligger ett nät af telefonledningar, hvilka i synnerhet tätna i närheten af Kungsportsplatsen, där Karl den niondes staty reser sig i proportioner som ej passa in på omgifningarna.

Hästen ser ut, som om den med sin höga herre fastnat i det spindelnät af telefontrådar som omgifva honom och nu med till hälften förvånat, till hälften förskräckt utseende stirrar på de hästlösa vagnar, som vid foten af sockeln korsa staden i alla riktningar och med sina vattenblå glada färger utgöra ett surrogat för de igenfyllda kanalerna.

Hvarför ej låta hästen vända sig mot Kungsportsbron? Är det finkänslighet och för att ej trötta kungen vid anblicken af de fruktansvärda kandelabrar som förstöra denna i och för sig själf så vackra bro?

Med en känsla af obeskrifligt vemod betraktar man det modärna Göteborg, som utvecklat sig på det gamla vackra Göteborgs bekostnad.

Fästningen Otterhällan, ett område, hvilken hvarje annan stad säkert skulle omfatta med pietet och vördnad och med sitt höga härliga läge reservera som plats för en eller annan offentlig byggnad är nu vandaliserad med byggnadskomplex; samma hårde öde har äfven drabbat den präktiga Kommendantsängen kring skansen Kronan, hvilken, klippt och skuren för en framtida offentlig plats, nu är ohjälpligt förlorad för staden.

Efter dylika upptäckter förrvånar det ej längre att Vasaparken är sköflad för att lämna plats för en högskolebyggnad, hvilken, hur vacker denna byggnad än kan vara, får ett olyckligt läge, i det man placerat den med geometrisk noggrannhet midt mellan tvänne parken begränsande gator, utan hänsyn till de öfriga omgifningarna.

Bakom den blifvande högskolan lyfter sig amfiteatraliskt en kulle i parken. Öfver hvilken man en gång i tiden får får skåda spetsen af det torn som markerar den blifande storslagna Vasakyrkan. Det är ett tillfälle som ser ut som en tanke att den besynnerliga smakriktning som numera gör sig gällande i Göteborg drabbar den stad från hvilken upphofsmannen till vandalisering har utgått till Helgeandsholmens vandalisering har utgått.

Göteborg gör numera intryck af att vara ett offer för många olika smakriktningar, där de olika åsikterna brutit sig mot hvarandra och resultatet blifvit negativt, därför att fackmännens åsikter reducerats till ropande röster i öknen.

I den vägen kan Göteborg stå som ett varnande exempel. Men alléerna äro kvar ännu. Deras präktiga löfhvalf gömma för åskådaren den intill trötthet upprepade tegelarkitektur, som karaktäriserar det nya Göteborg, en stil som onekligen är praktisk och hållbar, men som upprepas i det oändliga. Därtill kommer byggnadernas höjd, hvilken är för stor i proportion till gatornas bredd och står i skärande kontrast till det gamla Göteborg inom broarna, med sina låga byggnader och numera alldeles för breda gator. (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 24 juli 1905)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Östra Hamngatan under ”Svenska veckan” år 1911. I fonden Arkaden samt ”Arkadpassagen”.