1900-talets Göteborg

I julbrådskan

”Vi äro nu midt uppe i julbrådskan. Endast några få dagar till, och så är det jul igen.

Det hade varit mera julelikt, om vi fått behålla den lilla vinterknäpp vi egde. Att fira jul, medan regnet står som spön i backen, är aldrig stämningsfullt. Men hr Bore är ju en nyckfull prisse. Det kan ju hända att han behagar jula i Göteborg ändå. hvem vet?

Naturligtvis har ni varit ute och sett på julskyltningen. Då vet ni, hur vackert den och den affärsmannen har i sina fönster, och hvilka stiliga saker man kan få där och där. Sedan gäller det bara att välja. Mot klingande mynt förstås!

Ja, hela sta’n springor ur butik och i butik för att köpa julklappar. Det är så brådt om, att bekanta knappt ha tid att helsa på hvarandra. Och värre blir det, hoppas affärsmännen.

I allmänhet förorsakar folk vid sina butiksbesök mycket onödigt besvär, som särskildt nu i den bråda tiden blir dubbelt kännbart.

Jag såg en gång när en person kom in i en affär för att köpa en småsak. Det staplades upp en hög af diverse saker, som i smått påminde om Babels torn. Man tittade och prutade och profvade och prutade och — gjorde ingen affär alls. Naturligtvis var det icke i den här stan, men ändå så…

Apropos julklappar, har ni tänkt på hvad ni skall ge farbror A. och tant B. och kusin C. o. s. v.? Det är ett mycket kinkigt “schå”, som ni vet, att finna lämpliga klappar. Något originelt och praktiskt bör det vara, men ho vet, hvar man detta uppsluka månde? Man kan ju icke gärna komma på den tanken att gifva en ung dam ett cigarrettetui eller en äldre herre en ask tenn soldater, men det är besvärligt nog i alla fall.

En person hade härom året önskat sig en stöfvelknekt. Då julen kom var personen i fråga den lycklige egaren till ett helt dussin de allra präktigaste stöfvelknektar. Och en ung dam, som tyckte mycket om små knähundar, fann på julafton sju stycken näpna vovar stå och helsa god jul i hennes tambur. Det gäller därför att vara försiktig, då goda vänner och trogna grannar söka pampa en på, hvad man tycker om som bäst. Eller också svara olika till hvarje prejare.

Små, snälla barn bruka ju någon tid före jul presentera sina föräldrar s. k. önskelistor. Det är ett mycket praktiskt sätt, tycker jag. Kunde icke vi också göra så och någon vecka i förväg skicka ut listor till släkt och vänner, på hvilka vi uppteckna hvad vi kunna behöfva? Ödet måtte då vara ganska ogint, om det ställde så till, att vi fingo just det, som vi ingen användning hade för.

Alla de, som tillverka sina julklappar sjelfva, ha så brådt, så brådt att få allt färdigt i tid. Det sys och broderas, fördoldt för världens öga, ända tills den stora dagen kommer, då allt varder uppenbart.

Några, som också ha brådt om, äro husmödrarno i stad och på land i dessa dagar. Det kokas, bakas och lutas i oändlighet Mvcke’ mat och go’ mat!

Det är svårt att förstå, hvarför det skall gå mer gudsgåfvor åt om julen än annars, men så är det dock. Det kan ju icke gärna vara tu tal om, att man icke får vidare trefligt på vatten och bröd, men vi ha väl ändå icke julen bara för att skaffa oss magsyra.

Th. H-n” (Ur: Göteborgs Aftonblad 15 december 1900)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs Aftonblad 15 december 1900.