1900-talets Göteborg

På skidor

”Äntligen hade vi hugnats med snö, mycket snö efter Göteborgsförhållanden. Hvad var då naturligare än att man tog fram sina skidor och skakade sommardammet af dem? Det var ju första gången under den här vintern som man på allvar kunnat tänka på en skidtur. Ty för en dylik fordras ovanligt godt och rikt före, något som vi göteborgare precis inte äro bortskämda med.

Det hade nog varit frestande att ge sig iväg någon längre sträcka, t. ex. bortåt Boråstrakten. Då detta emellertid icke lät sig göra, satte vi som mål för vår skidfärd Landvetter.

Ett par goda skidor och dito utrustning äro nödvändiga förutsättningar för en angenäm tur af detta slag.

Jag föredrager s. k. norska skidor, emedan de äro de mest lämpliga på mindre färder och äfven de bästa för våra terrängförhållanden. Till en skidlöpares utrustning hör vidare, som bekant, stafven. Ja, de finnas, som begagna två stafvar, men det är både fult och fullkomligt onödigt, En staf är tillräcklig, och äfven den bör begagnas så litet som möjligt.

Ett par skidpjexor med hö i äro ock nytliga att ha, jemte en passande dräkt i öfrigt.

Och så för all del provianten! Ty man blir hungrig, skall jag säga, då man drager ut till skogs på skidor.

Expeditionen drog alltså arla en morgon — det var för resten i söndags — ut från stadens hank och stör.

Hvad det känns herrligt med den vida slätten och de hvita bergen så nära!

Skidorna spännas på. Och del bär af. Först den reslige gymnasten, som har löpt på skidor till och med uppe i Jemtland och som därför vill anses som den styfvaste. Och så vi andra! En hel lång rad på fem friska krafter.

Snötäcket har bredt sig ganska jemnt, så att vi slippa all den ena stunden plumsa i drifvor ända upp mot magen för att den nästa klampa i väg öfver barmark. Detta var en gång fallet på en skidtur jag var med om, och aldrig har jag svettats så mycket som då.

Nu är snön jemn och lagom hård. Vi löpa därför lätt och ”lustigt öfver den bländhvita slättmarken.

Sedan går det uppför smärre höjder, som vi taga utan svårighet i zigzag. Att gå mycket bredt med skidorna framtill och låta dem bak- till stå tätt tillsammans, bildande en vinkel, är också ett sätt att marchera uppför backar. Det lämpar sig dock icke riktigt bra om skidorna äro långa.

Då vi kommit uppför backarna går färden delvis genom skogsmark. På båda sidor om oss. stå snöhöljda träd. En och annan flink ekorre försöker så godt han kan kila i kapp med oss. Det lyckas också för honom så hänge vi äro på jemn mark, men då det bär af nerför, aldrig så litet, blir det lilla djuret långt efter.

Det gnistrar och glimmar inne mellan stubbarna.

Solen, som förut under vägen hållit sig dold, hade fram på förmiddagen dragit bort sitt dok och tedde sig nu som allra mest förförisk.

Herrligt! Herrligtl

Hvilka känslor af lifsmod och kraft, som genomströmma en skidlöpare på hans färd genom ett vackert landskap, kan den ej fatta, som ej sjelf pröfvat på. Lugna, behagliga rörelser, icke alls ansträngande men likväl tillräckliga att föra oss snabbt framåt genom den friska, klara vinterluften.

Herrligt! Herrligt!

Under färd i skogsmark gäller det emellertid att fara försiktigt fram mellan träd och buskar för att icke köra fast. Eljes kan man lätt nog bryta af om icke benen så åtminstone skidorna.

Det gick dock bra, ända tills vi kommo fram till en mycket tvärbrant backe, där det tillika gällde att med ett hopp öfvervinna ett naturligt hinder. Då skedde, icke underligt, den första kullerbyttan. Det är ytterst vanskligt för mindre vana skidlöpare att inlåta sig på ett dylikt eqvilibristiskt experiment och det slutar, gärna med en duns i marken. Men det är nyttigt att kunna, fastän läropenningarna äro dyra.

Missödet var dock denna gång helt ofarligt. Att de två slagna hjeltarne blefvo grundligt »insaltade» är ju naturligt, men det var ganska oskyldigt i alla fall.

Den där kullerbyttan var signalen till allmän utfodring, som också verkställdes å en förtjusande grotta, bildad af några ståtliga granar, Det var för resten icke för tidigt att få sig litet hvila nu efter den långa väg vi redan skidat.

Vi åto och hvilade, och så bar det af igen ner för backe, snabbt som en hjort, och uppför backe, sakta men väl, fram öfver gärden och ängar.

Målet vinkade icke så värst aflägset med en god frukostmiddag, som det gällde att sträcka ut på benen för att nå.

Theodor H.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 februari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitaltmuseum: Ungdomar på skidtur.