1900-talets Göteborg

Det gamla sockerbruket är jämnat med marken – Lisebergs nya entré börjar ta form

”Stan har sitt oroliga hörn just nu vid Örgrytevägen. Närmare bestämt vid den nya Underåsbron. All det gamla försvinner, ett efter ett, och nytt träder i stället. Vi hade våra vägar ditåt i går eftermiddag. Det var ett intensivt och mångsidigt arbetsliv, som utvecklades här på stället med något av vårens egen sjudande arbetstakt över sig. Detta intryck förhöjdes givetvis av den starka, brännande solen och den höga luften. Och det var, som alla arbetsmyrorna bara hade ett mål för sin id: att hinna bli färdiga i tid till värmens och grönskans premiär.

Den gamla bron har gått all världens väg. Över det nya, bekvämare brospannet går nu trafiken rastlöst fram och tillbaka. Av den åldriga trotjänaren med den krökta ryggen, som vi minnas med saknad vid anblicken av ån, återstår inte mer än strandfästena nätt och jämnt. Även de hålla på att försvinna. Man tar saken grundligt. En dykare var i går sysselsatt med att ta upp sten från botten. En kran firade upp det ena blocket efter det andra ur djupet av ån, där dykaren larvade i gyttjan och lade fast länkarna. En pålkran låg alldeles intill och den gick hänsynslöst till angrepp mot det gamla pålvirket. Påle efter påle rycktes upp ur leran och forslades bort. Här skall bli rent farvatten för alla pråmar från Mölndal.

På landbacken strax intill är det inte mycket bättre. Här låg en gång det gamla sockerbruket med sin åldriga stämning av gengångare från svunnen tid. Nu är den romantiken slut. Tegel och grushögar är allt som finns kvar. Det ser ut som en häftig eldsvåda farit fram över tomten. Här ligger ett brädtak vårdslöst kastat på sned, bara vilande på ett par järnstöttor, som äro krokiga och snodda de också. Och i murarna lossna för varje ögonblick nya stenar ur fogarne. Bräckjärn och starka nävar sträva oförtrutet att inte lämna sten på sten kvar.

Och med jämnt mellanrum infinner sig en lastbil och forslar bort spillrorna. Här rives för att ge sommarens nöjen vidare svängrum. Liseberg, Tivolit, skall ända ner till ån, det ursprungligen tillmäta området har redan blivit för litet. Och medan man ändå är i farten med genomförandet av stadsplaneingenjörernas stadsplanesystem, menar man tydligen, att det är så gott hela den gamla bråten får ryka med.

Liseberg växer som sagt. Det har nu hunnit så långt i sin utveckling, att den första hudömsningen förestår. Den nya entrén reser sig redan med imponerande bredd, smäcker och högrest. Snickarna hålla på, och resultatet av deras händers verk är redan så långt kommet, att man kan se, hur det hela kommer att ta sig ut i färdigt skick. Gör porten hög, gör dörren bred! Den parollen har man tydligen gjort till sin i det här fallet. Otaliga vitsmakare få här osökt tillfälle att tala om den breda vägen, måhända icke utan orsak. Emellertid ser den nya portalen både imposant och bekväm ut, varför alla parter böra kunna godkänna den.

En byggnad som vi emellertid förgäves efterlysa, är det till och med revybesjungna planetariet, made in Germany. Det borde väl vara påbörjat vid det här laget, ifall man vill ha det klart till öppnandet i vår. Men när vi fråga på stället efter den märkliga byggnaden, så blir svaret:

– Här kommer inget Zeissplanetarium. Det var bara en lös tanke, som visade sig omöjligt att realisera, eftersom anläggningen ställde sig för dyr.

Nu veta vi således, att den fröjderi går oss förbi. Emellertid håller man på och bygger en bekväm trappa upp till utsiktstornet. Så nu kunna vi till sommaren vandra dit upp i stället och kika på de riktiga stjärnorna som ersättning för de konstgjorda stjärnbilderna Zeiss ställt ihop. Det kan vara nästan lika bra det.” (Ur: Göteborgs-Tidningen 21 februari 1929)

Bilden i sidhuvudet, och nedan, är hämtad ur : Göteborgs-Tidningen 21 februari 1929.