”Under den rasande nordanstormen i lördags kväll, hemsöktes Hultmans holme ånyo af en förhärjande eldsvåda, hvilken denna gång — i motsats till branden därstädes i höstas — visserligen icke ödelade så mycket materielt, men i stället kräfde ett människolif genast och dessutom gjorde fem personer för längre eller kortare tid bundna vid sjuksängen, på grund af de brännskador, de ådragit sig vid branden; ovisst är ock om ej ytterligare ett människolif går förloradt.

Elden härjade i trevåningshuset — “Landshöfdingehus“ — n:r 13 Trollhättegatan och började antagligen något före tre kvart på 6 e. m.; brandkåren ryckte ut kl. 5,47. Ifrågavarande hus har från gården två ingångar — en nära porten och en längre bort — hvilka leda till i tvänne olika bostadsafdelningar; den ena ; af dessa afdelningar, d. v. s. halfva huset — den från porten längst bort belägna delen — jämte hela vinden blef ; skådeplatsen för det förödande elementet. , Hvarje halfva af våningarna har två lägenheter. I den första våningens ena lägenhet började elden.

Lägenheten i fråga innehades af stationskarlen Albert Olsson. Hustru Olsson har berättat att hon med sitt 21/2 år gamla flickebarn uppehöll sig i köket; en tjänsteflicka och familjens tvänne andra äfvenledes minderåriga barn vistades i rummet innanför åt gatan. Mannen var ej hemma. Hustru Olsson höll just på med att värma upp badvatten åt sina barn och hade gjort upp eld i spisen. Det ville emellertid icke brinna. Hon tog därför en 3-liters oljekanna af bleckplåt, för tillfället innehållande c:a l 1/2 liter fotogenolja, och hällde först något litet olja mol­lan ringarne å spiselhallen. Då detta ej värkade tog hon kannan och slog in olja genom eldstadsluckan. Elden flammade därvid upp och antände äfven oljan i kannan, som samtidigt exploderade med en dof knall. Den brinnande oljan spreds, då både botten och lock å kannan skiljdes ifrån, ned på golfvet och i ett enda ögonblick stod — säger hustru Olsson — hela köket i eld och lågor.

Då hon i förskräckelsen vände sig om fick hon se att elden fattat i barnets kläder. Hon får fatt i barnet, rycker upp dörren till förstun och kastar sig på svalen utanför dörren öfver barnet för att kväfva elden. I förskräckelsen hade hon glömt att stänga dörren till köket, så att lågorna följde efter henne, där hon låg på golfvet. Då tror hon att älven hennes kläder antändes.

Just då hon ligger där kommer stationskarl Lundahl upp ur källaren, där han huggit ved. Han fattar tag i hustru Olsson, hvars kläder nu brunno ganska mycket, för henne ut till vatten kastaren på gården och öfverspolar henne med vatten, så att elden i hennes kläder släcktes. Han skaffar henne därpå till en vagn som förde henne till sjukhuset.

När hustru Olsson fördes från svalen hade hennes barn blifvit kvar. När fadern, stationskarl Olsson, något senare kom till platsen, anträffade han där sitt barn dödt, ihjälbrändt. Han bär det ut på gården, springer tillbaka in i lägenheten i tanke att familjen var inne, men finner ingen, hvarpå han rusar ut igen.

Inne i rummet hade som sagdt en tjänsteflicka, Selma Josefina Svensson, och två barn uppehållit sig. När tjänsteflickan hörde rop och oväsen från köket hade hon, för att få veta hvad som stod på, öppnat dörren till köket, men funnit detta fullt af eld. I skrämseln häröfver tänker hon — förklarligt nog — ej på att rädda sig och barnen genom fönstret åt gatan, utan tar ett barn på armen, det andra i handen och ger sig ut genom köket, där hon formligen omhvärfdes af lågorna. Ohyggliga brännsår erhöllo därvid både hon och barnen. Men ut Kommo de och fördes strax alla tre i droska till sjukhuset å Änggården.

I den andra lägenheten i första våningen var för tillfället endast hustrun inne. När hon märkte att något var på tok ute å svalen öppnade hon dörren dit, men möttes af elden. Hon stängde då skyndsamt dörren, gick in och öppnade fönstret samt kom därigenom oskadad ut på gatan. Denna lägenhet är helt oberörd af elden.

Genom det att dörren från köket i förstnämda lägenheter ut till svalen ställts öppen hade, såsom redan sagts, eldflammorna brutit sig ut ur köket. Vinden låg på och med blixtens hastighet slingrade sig lågorna uppför trappuppgången till andra och tredje våningen. De i lägenheterna i andra våningen — liksom äfven i tredje — boende innevånarne hade hört den dofva knallen och då de, dessutom märkande det ovanliga bullret i första våningen, öppnade dörrarne ut ät svalen, mötte dem elden.

I ena lägenheten var en moder ensam hemma med sitt barn. Hon sprang fram till fönstret, öppnade detta och släppte ned barnet, som, oskadt, mottogs af en bland de många åskådare som af elden, som nu redan slagit ut genom fönstren, lockats till stället. Själf kröp hon därpå ut på en flaggstång, som var placerad vid fönstret, och höll sig en kort stund uppe genom att hålla sig i ett af stagen till stången. Därpå hoppade hon ned på gatan och kom ned oskadad.

I den andra lägenheten voro mannen, hustrun och tre barn inne. Besinningsfullt öppnade mannen fönstret åt gatan, tog det ena af barnen efter det andra och släppte det ned på gatan, därpå släppte han ned sin hustru. Då han därefter sprang ut i tamburen i afsikt att söka rädda något kläder, möttes han af elden. Han slog igen dörren och hoppade därpå själf ut genom fönstret Hela denna familj kom sålunda ut oskadad.

Under det detta tilldrog sig hade brandkåren anländt. Genast spändes språngsegel för att mottaga dem som uppe i tredje våningen syntes i fönstren. När man nämligen här försökte komma ut nedför trappan mötte naturligtvis äfven dem de flammande lågorna; trappnedgången var alltså spärrad.

I ena lägenheten voro hustrun och två söner, den ene studerande, den äldste, den andre ofärdig, inne, vagnmakare Mårtenssons familj. Den äldste sonen tog sin ofärdige bror och öppnade fönstret och släppte honom oskadd nedi språngseglet. Efter något parlamenterande med sin mor fru Mårtensson, som .ej ville hoppa ned i seglet, hoppade han om en stund därefter ned, svårt bränd i hufvudet Fru Mårtensson gick upp i fönstret, sänkte sig ned på andra våningens öfversta fönsterbrädor och höll sig där uppe med ena handen hållande i fönsterfodret, med den andra i stuprännan strax intill.

Det var ett för åskådarno nere på gatan högeligen spännande ögonblick. Med en beundransvärd själsnärvaro praktiserade sig fru Mårtensson undan lågorna, som slogo ut genom fönstret, helt bort till stuprännan, utför hvilken hon så halade sig ned till dess, genom en krök af rännan för första våningen, hon miste taget och föll på ryggen i språngseglet, i det närmaste oskadad.

I den andra lägenheten i tredje våningen bodde stationskarl Lundahl. Efter att, såsom förut nämnts, ha fört hustru Olsson ut till vattenkastaren och där släckt elden i hennes kläder, sprang han upp andra trappuppgången, den närmast porten, öfver vinden, där rök mötte honom, ned till sin lägenhet, hvars köksdörr han öppnade. Hans hustru och 8 månader gamla barn befunno sig här. “Hur ska vi ta oss ut?“ frågade hustrun, nästan dödsskrämd. “Ut genom fönstret“, sade mannen, efter hvad han själf berättat. De hade nämligen en räddningslina. Men det befanns att det fönster, vid hvilket kroken till linan var anbragt, ej gick att öppna, och att slå ut det tänkte man icke på. Då sade Lundahl till sin hustru: “Vi gå öfver vinden; där komma vi fram“. Han sprang in i rummet för att hämta barnet. När han kom tillbaka var hans hustru försvunnen. Hon hade missförstått sin man och i förskräckelsen gifvit sig ned för trappan, rakt genom lågorna. Därvid hade hon erhållit ytterst svåra brännskador och fördes till sjukhuset

När Lundahl som sagd i icke fann sin hustru och röken hindrade honom att kunna se nyckeln till vindsdörren, som han därför icke kunde få upp, sprang han, då barnet därtill började gråta, in i lägenheten och öppnade det fönster, som kunde öppnas. Han sänkte sig därvid ned på solbanken till andra våningen, hållande med ena handen i fönsterkarmen ofvanför och med den andra sitt barn. Äfven detta moment var synnerligen spännande för åskådarne på gatan och inträffade strax i början af branden, innan brandkåren hunnit till platsen. Ett täcke hölls upp nere på gatan under dem. Lundahl släppte ned sitt barn och hoppade därpå själf ned; båda oskadade i fallet Lundahl hade vid räddandet af hustru Olsson erhållit rätt allvarsamma brännsår å händerna.

Under det på så sätt de i den brinnande delen af huset innevarande med större eller mindre skador räddades ur eldhafvet hade brandkåren anländt När den kom till platsen slogo lågorna ut genom fönstren åt gatan och genom vindsgluggarna. Den starka nordanstormen hade ohyggligt hastigt fört lågorna in i våningarna. Samtidigt med att språngseglet sträcktes lades slangledningar ut. Inalles användes 6 dylika ledningar. Man förde dem först genom den brinnande trätrappan. Här hade elden redan hunnit så långt i sitt förödelsevärk att det ena trappsteget efter det andra rasade ned öfver brandsoldaterna när de sökte komma upp, och endast med hjälp af extra stegar kunde man komma upp genom våningarna till vinden, där elden nu härjade öfver hela området. Utifrån gatan sträcktes ledningar in genom ett fönster i tredje våningen och snart därpå ytterligare en ledning, medels brandstege förd upp på plåttaket och genom upprifvet hål där in på vinden. Angripen sålunda från flera håll samtidigt var elden efter omkring l1/2 timme begränsad. Men det såg rätt hotande ut när bl. a. elden fattade i taket till närgränsande huset, n:r 15. En välriktad vattenstråle afvärjde dock där genast faran. Brandmuren var ock till ovärderligt gagn.

Från vinden slingrade sig lågorna ned genom trappuppgången närmast porten; man kan se huru de slickat väggarna bruna. Men man var dock denna vägen mäktig mota faran.

Den häftiga nordanstormen följdes af så stark köld, att vattnet genast frös på gatan, som blef ytterst riskabel att gå på. Brandmanskapets våta kläder fröso ock till hårda höljen, hvilket i hög grad försvårade dess arbete. En brandsoldat t. ex. råkade halka omkull, men hans kläder voro så frusna att han endast med yttersta svårighet själf kunde resa sig upp. Slangarna fröso ock stela, så att de, när de senare skulle rullas samman, endast med besvär kunde vikas ihop. Trots alla dessa vedervärdigheter var brandkåren dock vid ½ 8-tiden herre öfver elden, tack vare en klok ledning och ett synnerligen energiskt och berömvärdt arbete från manskapets sida. Det va- — så var allmänna meningen — en ovanligt vacker eldsläckning.

När sålunda elden begränsats var trappan nedbränd, i första våningen ett kök kolnadt, i andra en lägenhet helt och hållet, den andra delvis ramponerad, i tredje båda lägenheterna totalt förstörda samt vinden bränd. Yttertaket var nästan oskadadt, taken mellan våningarna åter mer eller mindre genombrända. Intet af möblemangen eller annars något i lägenheterna hann man, af omsorg för lifvet, att rädda; antingen brändes det upp eller förstördes det genom vattnet, hvilket dessutom gjorde stor skada äfven i den del af huset som elden ej nådde.

Å sjukhuset å Änggården vårdas f. n. på grund af vid branden erhållna skador: hustrun Alma Kristina Olsson, hennes två minderåriga barn — en gosse 8 månader gammal och en flicka 3 år — tjänsteflickan Selma Josefina Svensson samt hustrun Alma Johanna Lundahl. Den sistnämdas tillstånd, svårt bränd som I hon är å ansiktet, bröstet, ryggen och händerna, är “mycket dåligt“ enligt läkarens utsago i går kväll. Om hon kan räddas är ovisst.

De brandskadade. familjernas medlemmar, som ej äro å sjukhuset, bo tillsvidare hos vänner och bekanta.

En del men ej allt af de skadade lösöreboen var assureradt. Huset, som äges af byggnadsföreningen “Holmen“, är assureradt i “Svea“ för 40,000 kr.

Hade ej släckningen utförts så snabbt och brandmuren ej stått emot, hade förvisso under den rådande stormen hela kvarteret blifvit lågornas rof, och olyckan blifvit vida ödesdigrare än den nu blifvit.” (Ur: Göteborgs-Posten 25 februari 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Trollhättegatan [västra sidan], 1950.