”Kvarnen från Gårda brukar man ju tala om i fotbollssammanhang – då kanske vederbörande ändå inte vet att det ligger ett verklighetsunderlag i sambandet mellan Gårda och kvarn, det fanns en gång en kvarn som i officiella sammanhang benämndes St. Gårda Mjölkvarn. I folkmun kallades den visserligen för Böö kvarn och den låg i dälden nedanför nuv. Ekmanska Sjukhuset, där en kvarnsten som lagts till ”bordsskiva” utmed promenadstråket visar att här funnits en mölla, det är säkerligen en av de vackraste platserna i Göteborg. Den i konstnärsgänget Ivar Arosenius, G. Henning ingående danskfödde målaren Ole Kruse var här i idyllen på den tiden kvarnen och den gamla bron fanns kvar och han skaldade bl.a.

– ”Var hilset! Min Bro og min Vandmölle som spejle sig, min Aa, og mit brusende Vandfald.”

Kvarntorpet låg kvar tills spårvägen kom

På södra sidan av Delsjöbäcken låg Kvarntorpet. Det lydde under St. Gårda herrgård och beboddes av mjölnaren. Den sista byggnaden som fanns på platsen var uppförd av tidigare trädgårdsmästaren på St. Torp och benämndes Kvarntorpet liksom sin föregångare, namn som Kvarngärdesgatan minner för nutidens göteborgare om att mjölnaren hade ett gärde, på gamla kartor finns namn som Qvarntegen etc.

Mjölnaren fick alltså passera en bro över Delsjöbäcken för att komma till sin kvarn, så pass sent som 1903 fanns möllan kvar, men i ett synnerligen bedrövligt tillstånd med utslagna fönsterrutor etc.

Krigstillstånd i Europa gav goda inkomster

Emellertid var det inte för att skapa trivsamma idyller utmed Delsjöbäcken som de förmögna göteborgssläkterna som ägde marken utefter Delsjöbäcken skulle driva kvarnverksamhet. Vid slutet av 1700-talet och början på nästkommande decennium var det orosmoln över Europa, krigsmaskineriet fungerade inte utan att soldaterna fick mat och även om vårt land levde i fred så hölls det en försvarlig mängd knektar och flottister till Göteborgs och västkustens försvar. De egna myndigheterna såg med blida ögon att det fanns en motvikt till mölndalsbornas kvarnanläggningar, både vid Kärralund och på Underås mark invid Örgryte g:a kyrka fanns det kvarnar…., med nära och bättre kommunikationer än till Mölndals kvarnby!

Brandsynsprotokoll ger sanningen

Den kvarnanläggning som kronolänsman Svensson ”synade” för brandstodens räkning den 30 januari 1857 utgjordes huvudsakligen av det dåvarande kvarnhuset som var byggt 1814 och givetvis ägnade han största intresse åt förekommande brandskyddsmateriel. Där fanns tvenne brandstegar och lika många yxor, 4 st. vattenämbar av segelduk, svabbar och enkla handsprutor.

Själva byggnaden var enl, anteckningarna 28 alnar lång, 26 d:o bred och uppförd av trä i tvenne våningar på alnshög stengrund. Axeln i vattenhjulet var av extra prima virke; ek, och där fanns tre par stenar. En kvarns storlek räknades efter antalet stenar och denna kan anses vara av medelstorlek, detta var ju tiden innan Göteborgs vattenverk hade börjat exploatera vattenreservoaren Delsjön och St. Gårda kvarnen hade en särskild damm där man kunde ”spara” vatten under torrtider för att ha till hands då det behövdes.

Vattenränna

Som var 130 alnar lång!

För att vattnet skulle kunna föras fram i tillräcklig höjd för att få ”fall” och fart på det tunga kvarnhjulet måste det till en vattenränna av trä som var 130 alnar lång, den kom givetvis från kvarndämmet och passerade under bron och mynnade som sagt var ut på tillräcklig höjd ovan kvarnhjulet…

Det som Ole Kruse beskriver som ett ”Vandfald” var säkerligen bäckens fria lopp, då vattnet inte tvingades in i rännan för att driva kvarnhjulet.

Vattenverket dekreterar: 1 kanna vatten i sek.!

Från 14 mars 1875 finns ett arrendekontrakt mellan staden och handl. Linus Strömsten som visar att S. får rätt att under 10 år för 500 kr arrende begagna vattnet i Delsjöbäcken men det måste alltid finnas en öppning i dammluckorna så pass stor att 1 kanna vatten rann genom varje sekund!

Kontrakten förnyades efterhand men år 1897 kunde den tidens brandstodsgubbar vid besiktningen konstatera att kvarnen näppeligen mer kunde brukas för sitt ursprungliga ändamål.

Stora Gårda kvarnen hade troligen en företrädare på samma plats, ty 1783 hade det ansökts om anläggande av en kvarn här, men i varje fall var denna kvarn, som beskrivits här ovan, den sista vid Delsjöbäcken, den överlevde både kvarnen vid Kyrkan och Kärralundskvarnen.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 26 december 1963)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 26 december 1963.