1900-talets Göteborg

Eldsvåda i Malmsjös pianofabrik

”Strax före klockan två i går middag utbröt eld å torkvinden till Malmsjös pianofabrik. Brandkåren allarmerades kl. 2,13 och ankom genast till platsen. Elden hade då redan fått fast fot i det där förvarade trälagret och vältrade stora vågor af gulgrå bolmande rök öfver Kungsportaavenyen och åt nordväst ut öfver staden. En stor mängd folk hade redan hunnit samla sig vid brandstället och betraktade släckningsarbetet, som genast tog vid med raskhet och energi.

Platsen för eldsvådan

är ändpunkten af Vasagatan mot Heden, där Malmsjös pianofabrik är Inrymd i ett par äldre byggnader af trä. Flygeln på den ena af dessa är dock af sten och hyser i första våningen ångpanna för driften af det behöfliga maskineriet. På öfra bottnen har torkvinden sin plats och där fanns nu upplagdt ett större lager bräder af olika tjocklekar för pianotillvärkningen. De voro uppstaplade på hvarandra med smala mellanrum af ett par centimeters bredd. För torkningens skull voro nämligen mellan de olika hvarfven instuckna ribbor, hvilket gjorde, att elden med jämförelsevis stor lätthet kunde sprida sig öfver hela lagret, men å andra sidan var särdeles svår att få bukt med, då de yttre plankorna hindrade vattnet från att göra någon särdeles stor värkan. Mellan denna stenbyggnad och den i två våningar byggda värkstaden befann sig lyckligtvis en brandmur med järndörr, hvarför nämnda värkstad genom att väggen ständigt bespolades med vatten kunde hållas utom fara. Elden kunde således allt ifrån början begränsas till torkhuset, men där rasade den så mycket värre.

Eldens framfart. — Släckningsarbetet

fortgick som nämdt med stor raskhet både från brandkårens och arbetarnes vid fabriken sida. Genast fördes ett halft dussin slangar mot eldhärden dels genom fönster och dels upp på taket Det är från detta ögonblick teckningen här ofvan är gjord. Röken trängde dock ut i sådana massor, att det föll sig svårt att styra slangarne. Man ref emellertid ned tegelpannorna på taket och högg hål, hvarvid lågorna ögonblickligen slogo ut, och satte in ett par strålar äfven uppifrån, och under de vattenmassor, som nu slungades in i den lilla byggnaden, tycktes nästan hvarje gnista böra slockna, ty genom trappuppgångar, askluckor, trossbottnar och allt annat flödade värkliga syndafloder, men elden höll i sig lika friskt. Röken blef endast litet mörkare och surare.

Snart började lågorna slå upp genom taket på flera ställen, men genom ihärdig bespolning dämpades deras framfart på detta håll.

Efter ett par timmar, då man börjat bli herre öfver elden, kunde man så taga itu med att rifva upp taket för att skaffa afgång för den genom alla hål och springor framträngande röken, under det man angrep elden i dess innandömen.

Emellertid flammade elden vid 6-tiden ånyo upp med förökad styrka och man fruktade allvarsamt för att den skulle kasta sig öfver de öfriga byggnaderna, men genom ihärdiga ansträngningar förebyggdes detta, och snart var den åter begränsad.

Fabrikens arbetare voro sysselsatta dels med att hjälpa brandmanskapet i dess arbete och dels med att från den hotade värkstaden bortföra värktyg och instrument samt åtta stycken nytillvärkade pianon, som befunno sig där. Alla händer voro i värksamhet, och inom kort var allt bragt i säkerhet.

Brandmanskapet hade en svår dag i går. Af det strömmande vattnet genomdränktes såväl oljerockar som underkläder och vattnet formligen flöt af en del af dem. Man kan tänka sig hur det skall kännas att stå och hålla våta slangar i en isande sydostvind, under det röken slår en i ögonen så att den nästan förtar en andedräkten! En brandkarl svimmade ock af röken och måste föras bort, men kryade till sig efter en stund; en annan hade genomvåt och stelfrusen tagit sin tillflykt till maskinrummet för att där söka värma sig en smula. Några välvilliga personer anträffade honom där, likblek och nästan förlamad, och skaffade honom något varmt att dricka, hvarpå lifsandarne snart återuppväcktes hos honom och han blef lika hurtig som någonsin förut. Och hurtiga voro ”alle man och arbetade oförtrutet med släckningsarbetet långt in på kvällen, då elden alltmer fick ge tappt och blott hvitgula ångor påminde om eldsvådan. Eftersläckningen pågick till inemot midnatt

Huv elden uppkommit

är ej med full säkerhet bekant, men orsaken torde vara själfantändning. Trälagret på torkvinden hade legat där en längre tid och var torrt som fnöske. Arbetarne lågo och sofvo middag på olika platser i lokalerna, då plötsligt ropet: ”Elden är lös!” väckte dem. Några ögonblick senare var torkvinden en enda stor eldhärd.

Det brunna

var försäkradt i bolagen “Phænix”, “Svea“, “Skandia“ (fastighet och lager) samt “Victoria“ och “Palatine“ (lagret). Skadan kan ännu ej beräknas, men torde ej komma att uppgå till vidare högt belopp.

Arbetet vid fabriken kommer ej att afsevärdt hämmas, utan fortgår som förut.” (Ur: Göteborgs-Posten 2 mars 1901)

Bilden i sidhuvudet, och nedan, är hämtad ur Göteborgs-Posten 2 mars 1901.