1900-talets Göteborg

Turistströmmen – Sydafrikanska kriget invärkar äfven därpå

”Som Göteborg är en af de stora inkörsportarne eller åtminstone första uppehållsplatsen för turisttrafiken på både Sverige och Norge, så kunna ju företeelserna å detta område här anses ganska allmängiltiga. Det måste därför vara synnerligen glädjande för vårt land att man å sakkunnigt håll enstämmigt gjort den erfarenheten att turisternas antal i sommar varit större än något föregående år. Ända från midten af juni har främlingsströmmen pågått i ett för hvar vecka stegradt tempo och visar sig nu – just vid början af den stora säsongen – ganska liflig. Det är många dagar, som Grand hotel t.ex. af sina 70 à 80 resande kunnat räkna ett 50-tal turister från främmande land.

Hvarifrån komma då denna mängd resenärer? Från alla håll numera, från Tyskland, England, Amerika, Frankrike o.s.v., o.s.v. Under de många år, som Gran hotel portier haft tillfälle att följa hithörande företeelser, har han fått bevittna, hurusom all flere nationaliteter bli företrädda. Däremot har en anmärkningsvärd fluktuation gjort sig märkbar beträffande de olika ländernas tillskott. I detta fall går det upp och ned, utan att man många gånger icke rätt kan utfundera orsaken. Flera år kan Tyskland vara värst, andra England o.s.v. Ännu är det lite svårt att föurtsäga, hvilken nationalitet som kommer att stanna i majoritet i årets turistström. Enligt erfarenheterna till dato å ”Grand” skulle amerikanarne göra det, hvaremot hotell Kristina äga skäl till antagandet att tyskarne stanna i öfvervikten.

Göteborgs resebyrå, som ju är i tillfälle att göra en allmän öfverblick, har också funnit de tyska och amerikanska turisterna öka sig synnerligen mycket, men den har därjämte iakttagit, att danskarne och österrikarne allt mer börja intressera sig för vårt land.

Om erfarenheterna beträffande hvilken nation, som kommer att visa oss den största uppmärksamheten i sommar sålunda äro stridiga, så sammanfalla de åter fullkomligt i frågan om den, som kommer att intage en motsatt hållning. Engelsmännen, som gingo i spetsen för turistströmmen till norden och i många år dominerade den så, att de rent af gåfvo den sin prägel, ha sedan i fjol dragit sig allt mer tillbaka. Af dessa unga, rese- och nöjeslystna engelska gentlemän, som i massor illustrerade vår stads sommarlif, synes numera knappast ett spår. En och annan enstöring kan möjligen förirra sig hit – det är allt. Det lilla tillskott, som England numera gör till främlingsströmmen, består hufvudsakligen af äldre, stadgade Londondamer, som komma på söndagen för att skänka oss en fransysk visit.

Anledningen är uppenbar: det sydafrikanska kriget har skaffat det unga, rika England annat att tänka på än att i lugn och ro studera den härliga norden med dess utmärkta laxfisken och dito jaktmarker. I det heta, försmäktande Sydafrika anvisar det stolta fosterlandet full sysselsättning åt de unge, som där fått ersätta alpstafven och jaktbössan med packning och annan krigsrustning. Och deras föräldrar och syskon sitta hemma och bida eller – sörja.

Hvad ha främligarne för tankar om Göteborg? Den frågan ha vi ställt till ett par sakkunnige och de ha enstämmigt svarat ungefär sålunda: När de komma hoppas de föga eller intet af staden. Bædeker, deras allt i allom, nämner ju bara i förbigående om platser, och hur kan man då vänta sig något. Men sedan de fått göra en tur kring samhället, fått genomfara våra promenader, avenyen och Slottsskogen samt bestiga någon af våra härliga utsikter, då komma de glada i hågen hem och förklara att det här var ju en härlig och intressant stad. Och så stanna de ofta en dag längre än de tänkt, fara upp till Delsjön bl.a.  och bli ännu mera förtjusta.

En lämplig route har befunnits vara: för första dagens åktur: Vasagatan utför – till och genom Slottsskogen (utsikten här bestiges) – bort till Henriksberg, där det här erbjudna storslagna panoramat öfver älfven och en stor del af staden tages i betraktande – vidare nya kajen utefter och upp till Järntorget – så stora Allén framåt via Danska vägen till Dicksons villa, hvarest utsikten bestiges. Föra andra dagens tur plägar man förorda en utflykt till Delsjön. Aldrig har något missnöje med dessa anordningar försports; förtjusningen är tvärtom, så som förut nämnts, i regel både liflig och allmän, och man börjar t.om. tvifla på själfva Bædekers fullkomlighet.

Hvart går främlingsströmmen härifrån? Åt de mäst skilda håll. Ett gemensamt mål för alla, de må ha satt Norge, Norrland, Stockholm, Dalarne m.fl. platser som slutmål, är dock Trollhättan. Vattenfallen här måste alla se – Bædekers kan icke nog beundra dem. Göta kanalbåtarne ha sin stora tribut af resenärer. Denna trafikleds många slussar, trånga pass och konstiga krokar – behöfvarnes stora förtret – äger en stor lockelse på allt flere.

Af den omständigheten, att de resande främlingarnes antal synes vara i tilltagande, bör man emellertid icke dra den slutsatsen, att allt i fråga om turisttrafikens ordnande är bra som det är. Ty det är just hvad det icke är.

Det är icke som sig bör, att det saknas en turistvägvisare, t.ex. i form af ett nätt och prydligt häfte, för Göteborg. Nu beror det på enskildes tillmötesgående om främligarna få stifta bekantskap med vår stad från dess mäst tilltalande sidor. Samhället borde, allrahälst som det njuter förmånen af en ”egen” välordnad resebyrå med fullt moderna förbindelser, underkasta sig den härför nödiga uppoffringen.

Det sätt hvarpå turistväsendet i allmänhet är ordnat uppåt landet är icke alls bra. Hotellförhållandena vid själfva Trollhättan befinner sig icke i nöjaktigt skick, lika lite som vid Kinnekulle, där resanderummen äro allt för få. För att nu icke tala om det sätt, hvarpå turistleden Dalslands kanal är ordnad. Göteborgs resebyrå skulle så gärna vilja söka leda turistström upp till denna på naturscenerier på  alldeles särksildt rika trafikled. Men den vågar icke under nuvarande förhållanden göra något därför. Kanalen saknar fullt reguliera passagerarbåtar, liksom det på hela sträckan icke finnes ett enda turisthotell, o.s.v., o.s.v.

Norrmännen förstå bättre att afvinna sina turistorter guld. År för år underkasta de sig nya uppoffringar till dem. I gengäld ha de nöjet att se främlingsströmmen i ständig, ansenlig stigning.” (Ur: Göteborgs-Posten 27 juli 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Stora Hamnkanalen. Utsikt mot öster från Lilla Torget, ca år 1900.