”Herr Redaktör!         

Invigd i några absurda förhållanden rörande Göteborgs pantlånare, tager jag mig friheten att härmed meddela hvad jag i dagarne varit vittne till.

En fattig sömmerska som genom sjukdom blifvit nödsakad anlita dessa »ockrare» belånte en henne tillhörig symaskin, värd 63 kr., och erhöll som lån 8 kr.!. Förfallodagen gick och hon kunde icke på dagen utlösa samma, men blef lofvad att det skulle få bero. Åtta dagar efter den tiden kommer hon och vill lösa ut maskinen. Då svaras att den är såld.

Undertecknad undersökte förhållandet och det visar sig att den sålts för 17 kr. 90 öre. Något öfverskott var icke att vänta! Räntan gick till 3: 45 plus 8; summa 11:45. Är detta icke ocker i ordets högsta bokstafliga mening, nämligen att först beräkna 48 proc. ränta, därnäst att systematiskt tillgodogöra sig än mera genom anförda försäljning? Här ifrågavarande person hade på samma tid belånat andra saker som väl icke ansetts så kuranta, emedan dessa saker finnas kvar — men maskinen var såld.

Jag vet icke hvem som lemnar tillstånd till pantlånerirörelsens bedrifvande här i staden, men mig synes det alldeles påtagligt strida mot den senaste lagens påbud om »procenteri» och »ocker» att där af dessa arma stackars människor utsuga 48 proc. Kan detta vara lagligt? Här lär skola finnas åtskilliga sådana blodsugare i Göteborg.

När personer komma med pantsedlar från allmän låneinrättning, där endast 2 proc. beräknas, inköpa dessa privata diskontörer sedlarne för en spottstyfver — därför att på »allmänna» belånas mindre. Här drifves alltså ytterligare ocker. Herr Redaktör! Jag ber Eder att med den makt som står Eder till buds rensa upp i dessa förfärliga förhållanden och genomtvinga en på laglig grund bygd »pantlånerörelse» — ty här om någonsin gör väl den mest himmelsskriande ocker-bedrift sig gällande.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 2 november 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Majornas Pantlåneaktiebolag.