”Låt minnets ljus lysa oss ett sekel tillbaka i tiden!

Det är en ruskig höstad. Rägnet faller i strida strömmar och förvandlar hela terrängen, där Rosenlunds fabrik nu är belägen, till ett träsk. De förkrympta träden snärjande buskagen se sin fattiga sommarskrud förvandlas till gula, förmultnade massor, och i det grå diset antaga Otterhällans bärgmassor och den mäktiga vallgördeln spöklika konturer.

Tvänne män rida öfver Röda bryggan, en gammal, miserabel träbro som ledde öfver vallgrafven vid Rosenlund. De rida i skarpt traf öfver bron och in på den strandväg, som då ledde från gamla gasvärkets område förbi Stora Otterhällans bärgvägg upp till bommen öfver Vallgrafven vid Residenset.

Ungefär halfvägs inne på detta område låg en trädgård, i hvars midt höjde sig en gulmålad träbyggnad med frontespice. Den bildade medelpunkten i det gamla Surbrunnsområdet. Namnet Surbrunn hade uppkommit med anledning af en mineralkälla, som i 1700-talets början upptäckts därstädes och hvars vatten befunnits starkt järnhaltigt. Sedan stadsläkaren Jacob Boëthius år 1728 vunnit privilegium att utnyttja densamma såsom hälsobrunn, började här ett rörligt brunnslif, med brunnspredikningar och societetsnöjen enligt den tidens sed. Ryktbara resande drucko af den brunnens vatten vid sina besök i staden, och själfve Linné ansåg det vara lika starkt som det ryktbara Medevis.

Det var också en pittoresk plats at dväljas på. Ett stycke från själfva brunnen reste sig den gamla Hållegårdsporten eller Karls port med sin röda vaktstuga, utanför hvilken de tschakåprydda knekterne höllo vakt, att ingen obehörig trängde innanför vallen; rundt om tittade små stugor fram ur trädgårdarne, och öfver det hela höjde sig den vördnadsbjudande Otterhällan.

Då hade Surbrunn ett godt anseende. Men sedan brunnens årdror slammats igen, vattnet förlorat sin kraft och brunnsdrickningen upphört, förföll trakten och blef ett osäkert tillhåll för samhällets dåliga element. Laglydiga och fredliga medborgare aktade sig väl att efter mörkrets inbrott beträda den pilkantade vägen åt Röda bryggan till, ty det kunde hända att mörka gestalter döko upp, kastade sig öfver vandraren, rånade honom och kastade den mördades kropp i Vallgraven.

Det anhang af bofvar, som gjorde trakten osäker, huserade i det ofvannämda huset, hvilket fordon tjänstgjorde som vakt- och invalidhus. Nu beboddes det af allt slags slödder, liderliga kvinnor och förrymda f.d. militärer, hvilka begagnade de förra till lockbeten…

Men vi återgå till de båda männen. Helt säkert står deras besök på detta ställ i samband med någon olaglighet, ty de äro båda lagens och rättvisans tjänare. Man märkte det, då de hoppade af hästarne och slängde de våta kapporna åt sidan: gula knappar blänkte fram och väldiga pistoler sutto i hårda läderbälten. Den ene är stadens gevaldiger, den andra är uppsyningsman vid tullvärket.

Dagen förut hade ett mord blifvit begånget, en man har stupat på sin post. Tullridaren hade upptäckt ett större lurendrejeri, öfverraskat lurendrejarne vid Nya vågen, eller nära nuvarande Järnvågen, där de tänkt taga sitt byte i land, och så uppstod en häftig strid, i hvilken en kronans man stupade. Alla lurendrejarne ha kommit undan – men flera ha igenkänts som de, hvilka ha sitt dagliga tillhåll i Surbrunn, och nu gäller det bofvens eller bofvarnes infångande.

Skyddade af det höga staketet och träden binda de sina hästar i en gång och träda så försiktig fram mot huset. De lyssna. Därinnefrån ljuder skrål och oväsen, buteljer skramla och glas krossas, en afbruten ton af en melodi tränger dämpad genom sorlet – det är tydligt att man ägnar sig åt en Bacchi orgie.

Men plötsligt blir det alldeles tyst. Hela scenen är med ens som förändrad. De båda männen lyssna skarpt, intet ljud, huset är som utdödt.

Efter en stunds lyssnande träda de närmare, de taga så beslutsamma steg mot dörren, de rycka upp den och träda in i en förstuga. Den är mök. De trefva sig fram i gången och öppna en dörr, ett stort rum, med fönster åt trädgården, men rummet är tomt, spöklikt tomt. De gå in i ett annat rum, äfven det är tomt. Då klättra de uppför den rankiga branta trappan, som leder till vinden, men ingen mänsklig varelse mer än en gammal gumma står att upptäcka. Hon sitter vid sin stickstrumpa och ser förvånad ut.

Männen fråga ut henne, hon vet intet. Allt formar sig mer och mer till en gåta, den de båda männen förgäfves söka tyda. Huset har ingen källare, ej häller några byggnader på gården, i hvilka människor osedda kunna gömmas.

De båda lagens tjänare måste draga sina färde med oförättadt ärende.

Det var och förblef en gåta – till många, många år därefter, då man vid en schaktning påträffade en öfvertäckt gång i jorden, som ledde från det gula huset och mynnade ut i en fördjupning på en af Otterhällans terrasformade platåer. Säkert hade det följe, som vid detta tillfälle firade sin orgie i huset, blifvit varnad och genom denna gång satt sig i säkerhet.

Men lika visst som bofvarne undkommo genom denna gång, lika visst blefvo dråparen och hans kamrater fångade, ty gevaldigern var en kraftig man. Sägnen förtäljer nämligen, att den förre fick låta sitt lif därute på Galgbacken i Galgkrogarne, under det de senare fingo slita spö offentligt på spöpålen därnere vid Sillgatans östra slutpunkt.

Och sägnen talade not sannt, ty den och tusentals liknande gingo minnesgodt igen hos en nu försvunnen generation af kronans tullnärer, som fingo pröfva ett hårdare och bistrare lif än i våra fridfulla dagar.

Surbrunn är nu ett minne blott. Det lefver blott till namnet. De sista resterna ha försvunnit. Stora byggnader ha rest sig i de gamlas ställe, och i sommar har man sprängt en väg genom nedre delen af Otterhällans berg. Evigt kan ej bli det gamla; det ligger i en storstads utvecklings natur, att den sekel efter sekel skall skifta fysionomi.

F.” (Ur: Göteborgs-Posten 24 december 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs-Posten 24 december 1901.