”Den stora dopparedagen” har äntligen ingått, och det arbete och den äflan, som mänskligheten årligen underkastar sig för att kunna på ett värdigt sätt fira den stora glädjehögtiden Jul, torde i det närmaste vara öfver när detta läses. Visserligen räcker nog stöket till ännu — klappar skola köpas, granen skall klädas, fisken och gröten skall anrättas o. s. v. — men det svåraste vill man ju gärna ha undangjordt före julaftonens ingång.

Det är länge sedan julförberedelserna började. Julskyltningen har pågått nästan hela månaden, julaffärerna likaså. De senare lära ha varit mycket goda i år, påstås det. De förra däremot ha genom någon mellan manufakturhandlandena träffad öfverenskommelse i syfte att spara biträden och varor icke varit fullt så storartade som under föregående år. Fina och lysande expositioner ha dock ej saknats, och en och annan affär har till och med lyckats åstadkomma riktigt originella sådana.

Tillförseln af allehanda landtliga alster har som vanligt varit liflig, Särskildt har julgransmarknaden utmärkt sig för sin rikedom. Granar och enar ha hitförts från när och fjärran, och under de senare dagarne har man knappast kunnat komma fram for julgranar. Järntorget har varit förvandladt till en den allra präktigaste nordiska ungskog, Drottningtorget likaså, och på nästan alla öppna platser inom staden ha granhandlare hållit till. Det lär väl häller ej finnas många hem i staden, som ej i detta nu ha sitt julträd, högtidens vackra symbol.

— Det är dock beklagligt, att denna tilltalande sed måste ge anledning till en fördärf bringande, på vissa håll hänsynslöst bedrifven skogssköfling, som måste inge allvarsam oro för framtiden.

I dag förete våra gator ett synnerligen rörligt och brokigt lif. Folk af alla kön och åldrar springa från butik till butik eller skynda hemåt, belastade med paketer af alla slag. Eleganta ekipage stanna utanför de fashionablare butikerna, och fordon med alla möjliga slags belastningar rulla fram i alla riktningar. Det mesta synes dock bli transporteradt på ryggen eller armen, ty hvarenda människa man i dag möter är  ”bärare”.

Torgen äro öfverfyllda af kärror, folk, varor m. m. Grönsakstorget ser öfverlastadt ut, från hvilken sida man än ser detsamma.

Så är äfven förhållandet med en och annan af Adams söner (och döttrar). Redan tidigt i morse sågo vi en yngling, som hade ytterst svårt att balansera såväl sin egen lekamen som en julgran, hvilken han bar på —hufvudet och som syntes föga trakterad af sällskapet. En rolig episod iakttogo vi på Allmänna vägen i Majorna. En äldre man med jovialiskt, men ej synnerligen nobelt utseende och synbarligen vid mycket godt humör sprang gatan fram ett stycke och stannade så, intresseradt tittande tillbaka. Efter honom kom en gumma med ett mycket bestämdt uttryck i sitt mer eller mindre fagra anlete och beväpnad med en medelstor enebuske. Det var tydligen den glade gubbens bättre hälft, och det var fruktan för enebusken, som allt emellanåt satte fart i hans svaga ben. ”Har du dej hem, ditt as”, sade representanten för ”skapelsens krona”. Och “skapelsens herre” lydde, teg och gnodde. Litet hvar gladde vi OS9 naturligtvis åt de fördelaktiga utsikter beträffande julvädret, som förmiddagen gaf. Det var frost och det snöade. Men tyvärr är det nu slut med båda

delarne. Vi få emellertid hoppas det bästa, ty vädret är hufvudvilkoret för julglädjen och julstämningen.

Julen är mer än någon annan af årets högtider en samlingens högtid. Hvar och en vill så vidt möjligt vara i sitt hem på julkvällen, och för att kunna detta reser mången hundratals mil. Så ankommo i dag — i sista stund alltså — med ångaren “Romeo” 51 svensk-amerikaner, som ville fira julen i ”det gamla countryt”.

Och så afsluta vi vårt “kallprat” med att önska eder samt och synnerligen en

God Jul.

Cyrano.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 24 december 1901)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Stadens julgran reses vid Gustav Adolfs torg 1920. I bakgrunden till vänster Börsen.