”Det finns, som var och en vet, alltjämt fullt upp med arbetslöst folk. Man går och stämplar och lyfter sitt understöd av det allmänna och drar sig fram så gott det går. Men det finns också arbetslösa som på grund av att de ej ha hemortsrätt här i staden inte äga rätt att uppbära arbetslöshetshjälp men ändå bo här med sina familjer. Och kunna försörja sig och de sina. Till den kategorin höra ett par karlar som startat en affär i lump och annat gammalt grej, som de fiska upp ur de sopmängder vilka lastas av vid Renhållningsverkets avstjälpningsplats vid Björkdalen nära Delsjön.

Den äldste av de två heter Oskar Hasselström, en man i 45-års åldern och före detta sjöman. Han har gått på sjön sen 1915 och har hunnit med att segla lite varstans på klotet. Sen han mönstrade av för några år sen har han inte kunnat få något jobb och då han inte, på grund av hemortsbestämmelserna kunnat komma i åtnjutande av understöd – han är från Västerås – har han slagit sig på jobbet att ta vara på vad medmänniskor kastat på sophögen som obrukbart. Och på detta underhåller han sig själv, hustru och ett barn.

Samma sak gäller kamraten Walter Hermansson. Men han är inte född så långt från Göteborg. Han är bohuslänning till börden, gift och har hustru och två barn att klara livets nödtorft för.

De två herrarna äro emellertid inte allts missnöjda med tillvaron. De lida båda av ett gott humör och ha arbetsglädjen i blodet. Och friska och starka äro de båda och inte rädda för att ta sig till med ett jobb som detta.

– I april förra året började vi med detta här, säger Hammarström, som förefaller att vara förste man i firman. Och det är åtskilligt bättre än att ingenting göra och ingenting förtjäna. Och ändå bättre än att gå och bära understöd. Nu klara vi oss bra, jag och kamraten, och hemma lider dom ingen nöd heller. Men det är inte bara det här som vi lever på. Vi har kaniner också. Fina kaniner, t.o.m. såna som är värda sina 25–30 kronor. Det låter riktigt bräckigt då han berättar det.

– Inte var det väl så roligt att börja här bland soporna. Lukten är inte prima. Men man vänjer sig vid allt. Och sen vi bara kom i gång, med vederbörligt tillstånd av renhållningsdirektören har det blivit bättre och bättre.

Vad vi tar vara på?

Det är lite av varje det. Lump som är säljbar, metaller, papper m.m.,  och så allt slags trä förstås. Det som inte duger till virke – det går mycket åt till kaninernas burar – bränner vi. Titta bara på den här, säger han, och visar hur han med flinka händer, slår isär en låda med sin yxa. Det är väl många fina bräder. Men den spik som finns duger inget till. Den runda sorten kan man inte ha. Den »drar» inte.

Lite försäljningsteknik får man också ha. Vi säljer inte efter första pris som man bjuder. Ånej. Vi hör allt efter på olika håll vad man vill ge. Och den som kommer högst han får varan. Pappersskräpet är lättast att sälja. Det kommer firmorna och hämtar själva. Man slipper transportavgiften alltså och det är en skön sak. Men det andra få vi frakta själva. Men det går det också. Då hyr vi en bil och den kör iväg sändningarna.

Hammarström visar på ett underligt ting, som står en bit ifrån. Det är lagret det. Uppstaplat i en väldig fyrkant och täckt med papp och bräder.

Då »lagerboden» blir full måste den utrymmas, säger han skrattande och det är det som är meningen att den skall bli ofta.

Just nu är det inte så rikt med fynden i vår »gruva». Men ibland kan den ge rikligt efter vårt sätt att se. Det har hänt att vi förtjänat sextio kronor i veckan per man. Men ibland blir det bara trettio också.

Och bara det inte är blött eller för varmt går det riktigt bra att gno med det här. I värmen blir stanken för svår. I vätan skadas en stor del av varorna.

Men allting kan ju aldrig vara riktigt som man önskar jämt.” (Ur: GT 18 januari 1935)

Bilden i sidhuvudet och nedan är hämtad ur GT 18 januari 1935.