”Om man går genom Slottsskogen, så kan man ibland få se en skränande människohop, som slagit en ring om något träd, uppe i hvars grenverk de alla stirra under det de göra vilda åtbörder med armarna. Om du nyfiket närmar dig stället och också ställer dig att stirra upp mot trädtoppen, så kanske du upptäcker ett litet djur med en yfvig svans, hvilket ängsligt och flämtande ser ned på den skränande mängde. Med den lilla kunskap i naturvetenskap du eger ser du genast att det är en ekorre, och du vet ock att detta djur är för människan det allra ofarligaste en på samma gång det vackraste och älskvärdaste djur man kan vilja se. Förundrad öfver dessa fientligheter mot det lilla djuret delgifver du din granne dina tankar. Han svarar dig med att skälfvande af jaktifver kasta en sten mot trädet; de andra ädla jägarne följa exemplet, och snart haglar det stenar omkring det farliga djuret. Vildt af ångest söker detta rädda sig till de närstående träden. Men den blodtörstiga hopen följer alltjämt efter. Mannen med hunden är naturligtvis med, och när ekorren uttröttad och förtviflad ej längre förmår taga så långa hopp emellan träden utan ibland faller ned, då får mannen med hunden se hvilka utmärkta jaktegenskaper hans fyrbenta sällskap har. Allt till stor förlustelse för förföljarne, hvilka helsa hvarje fall med ett fröjdetjut. Så fortgår det tills ekorren ej längre förmår undgå sina förföljare, utan till slut dödstrött faller till marken, där det stupar för en sten eller slutar sitt lif emellan hundens käftar.

Å, det är ju bara en ekorre! Säger du kanske. Nog sant, men kom ihåg att en ekorre har också rättighet att lefva, och han kan också känna ångest och smärta lika väl som någon bland oss. Och under alla förhållanden gör det alltid ett vidrigt intryck att se en massa människor, bland dem stora, gamla personer, under skrän och tjut förfölja ett dylikt litet oskyldigt djur, som ej har gjort dem det minsta förnär, i stället frö att man borde på bästa sätt skydda det mot två- och fyrbenta nidingar.

Jacobus.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 16 maj 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: ”Ekorre”, polykrom bild. Serie: Djurlivet i svensk natur II, plansch 3