”Midsommar blef denna gång visserligen icke precis alldeles misslyckad med afseende å väderleksförhållandena i Göteborg med omnäjd, men i jämförelse med exempelvis midsommar i fjol var den minst sagdt lite ruskig. Ine har man just haft någon lifligare känsla af, att vår jord i dessa dagar står i det så att säga ’varmaste’ förhållande hon kan komma till solen; men detta är vårens fel, som så betänkligt försummade sig, och hvad som återigen varit orsaken till det slarfvet, det vete vår Herre och d:r Ekholm.

Emellertid är det en lycka, att människan bland alla andra goda egenskaper äfven utrustats med förmågan att kunna resignera i alla väder. Midsommaraftonen var ju härlig på förmiddagen, så solen lyste så vackert och värmen i staden fullt ut räckte till. Den traditionella löfmarknaden var äfven lika liflig som vanligt är vid midsommar, och litet hvarstädes såg man dörrar och salustånd prydda med björklöf. Men fram på eftermiddagen började det svalna betänkligt, och den nu redan flere veckor gamla envisa nordostvinden lockade just icke med oemotståndlig makt till utflykter i skärgården. Dock hade ångslupsbolaget ’fullt hus’ vid de flästa turerna, och de, som ej föredrogo att fira midsommarafton i Slottsskogen eller inom staden, kunde nog räknas i många tusental.

Därute på öarne i hafsbandet hade man litet hvarstädes rustat sig till helgens firande. Det flaggades från enkla stugor, och skärgårdens sparsamma vegetation räckte godt till smyckande af ståtliga majstänger. Natten kom, den ljusa sommarnatten; månen steg tveksamt upp ur en tungblå molnbank i öster och blandade sitt blekgula sken med den dröjande halfdagern. Vid de landtliga tonerna af fioler och dragspel eller munter sång, där musik ej bestods, trådde man glädtigt dansen på gräsklädda sandbackar. Vid de med restauranger utrustade badorterna gick det gifvetvis lite mera ’förnämt’, men varma sinnen och hurtig dans ersatte, hvad som brast i temperaturen.

Midsommardagen var något mildare till lynnet än helgdagsaftonen, och då slog ut, hvad kvällen förut frusit in. Inne i staden var det nästan folktomt på gator och i alléerna, och friluftsmusiken lockade fram, hvad som väl fanns kvar af stadens invånare. Dessa påmintes bl.a. genom den nästan absoluta omöjligheten att få magens kraf tillfredsställda på offentliga serveringsställen om, att midsommarhelgen firades. Men äfven nu kom kvällen, och då erbjödo restaurangerna sina håfvor.” (Ur: Göteborgs-Posten 25 juni 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Midsommarfirande i Arendal. Foto av okänd fotograf, 1903.