”En af Slottsskogens attractions är väl dess ’djurgård’, Hjortparken. Det är också både roande och intressant att emellanåt göra en titt dit, och man kan nog på sämre sätt tillbringa en ledig stund.

De hvitbruna hjortarna, som nu upptå till icke mindre än 35 stycken, spridda i flockar här och hvar, och särskildt hannarna med sina ståtliga knottriga horn, bilda en förtjusande tafla i den pittoreska med buskage och träd bevuxna inhägnaden, med den lilla dammen för de 6 svanarna på södra sidan. Hjortarna beta fredligt sida vid sida, icke ens hannarna synas i minsta mån vara hvarandra gramse. De äro mycket rädda af sig; nervöst påpassliga sätta de vid minsta prassel iväg med väldiga skutt för att undgå den inbillade eller värkliga faran. För öfrigt äro de sällskapliga djur och tykas icke taga lifvet allt för tragiskt, om de öfver hufvud taget bestå sig med något känslolif. Därför taga de också med jämnmod emot de ilskna hugg, som riktas mot dem af svanarna, när de kommit alltför nära dessa eller deras ungar.

En som däremot ej tar lifvet lätt utan ser allting grått i grått är getabocken. Alltsedan hans kamrat för någon tid sedan ’för sina synders skull’ sändes till sällare jaktmarker, har den stackars kvarblifvande söjrt öfver syndabockens öde, blivit allt dystrare och dystrare och till slut fattas af svårmodets ande, som emellanåt gör honom vild och våldsam och farlig för sin omgifning. Därför har man vidtagit den försiktighetsåtgärden, att man bundit samman hans ena framben med hans motsvarande bakben, och han är därför tämligen ofarlig för de lättfotade hjortarna. Och nu går han där och ser så ohjälpligt pessimistisk ut, att man kunde tro, att han hvarje ögonlick funderade på att göra ett slut på sin trista tillvaro. Då och då slungar han en vresig blick på sin omgifning, som om han hatade ’själfva alltets vara’, och stundom ger han ett rasande hugg åt någon hjort som kommit honom allt för nära, men för öfrigt går han sin väg ensam, grubblande öfver sitt öde…

De tvänne af grosshandl. A.E. Seaton skänkta älgarna befinna sig i högönsklig välmåga och trifvas utmärkt i den för dem särskildt anordnade inhägnaden. De äro i det närmaste lika stora oaktadt den ena är två år och den andra endast tredjedelen så gammal. I slutet af månaden väntas ytterligare två älgar, med kunglig tillåtelse hämtade från Halleberg.

Hararne, som förut höllos i Hjorthagen, ha nu inackorderats på en del skärgårdsöar.

Slottsskogens djurgård är ju rätt respektingifvande till numerären, om ock artrikedomen icke står i full öfverensstämmelse med antalet exemplar. Men det tar kanske upp sig, när man väl kommit till insikt om, att en dylik samling är mer än ’till Lyst’.” (Ur: Göteborgs-Posten 5 augusti 1902)

Bilden i sidhuvudet visar hjorthägnet på ett vykort från 1904.