”Se här en liten lustig spårvagnsepisod – vi tala ej om på hvilken linie den i dagarna tilldragit sig:

En ung, vacker dam reste sig för att stiga af då hon plötsligen märkte, att hennes skoband hade gått upp. Hon satte sig ned igen för att knyta dem, och då hon var färdig, vinkade hon åt konduktören att stanna.

Vagnen stannade, och damen reste sig för att gå, men märkte till sin förvåning, att hon icke kunde få det ena benet med sig. Efter ett par energiska försök att komma loss, vände hon sig om för att se, hvad det kunde vara, som höll henne i benet. Härigenom kom hon att stå ansikte mot ansikte med en gammal gråhårig herre, som höll på att falla omkull.

– Nå, min fru, hväste han, huru länge har ni tänkt att draga mig med?

– Er, stammade den förvånade damen.

– Ja, se bara! Och han pekade på sitt ena ben, som stod rätt ut i vädret.

Frun uppfattade genast situationen. I hastigheten hade hon fått tag i ändan av den gamle herrns skoband, och i tro, att det var hennes eget, hade hon surrat sin och den gamle herrns ena fot så försvarligt tillsammans, att det dröjde fem minuter, innan den förargade herrn fick upp knuten. Frun var förkrossad, och medpassagerarnes munterhet bidrog icke att förbättra situationen.” (Ur: Göteborgs-Posten 14 augusti 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Hästspårvagn vid Drottningtorget.