”Sarah Bernhardts triumf som ’Frou-Frou’ var imponerande och glänsande, men dock icke så öfverväldigande som den seger hon skulle hemföra som Marguerite Gautier i Alexandre Dumas den yngres ’Kameliademen’, glorifikationen af ’den sista kurtisan som hade ett hjärta’ – som han säger i företalet till den roman, hvaraf pjäsen utgör en dramatisering.

Den stora tragédiennen, om hvars rätta sceniska gestaltning af den ädla och varmhjärtade kvinna, Dumas velat skildra, denne själf hyste tvifvel, har först utom Frankrikes landamären spelat Margurites roll, men sedan lyckats vinna sina landsmäns odelade och öfversvallande beundran för hennes Marguerite Gautier. ’Kameliadamen’ har ock blifvit en af Sarah Bernhardts stora bravur roller.

Redan med sin första replik i går afton ryckte hon åskådarne med sig, om ock hennes geniala konst blott genom uppbjudande af hela hennes viljestyrka, fenomenalt bibehålla spänstighet och genom silfverklangen i hennes bedårande stämma lyckades besegra årens invärkan. Men segern var fullständig. Ännu mer triumferande lyste denna genom den slösande rikedom af intressanta, aldrig oäkta detaljer, hon förlänat scenerna i styckets andra akt. Huru fängslande återger hon icke här sin unga lycka – Sarah gör aldrig Marguerite till kvinnan som säljer sig –, sitt tifvel om dess beständighet och innerliga glädje, när hon tror den betryggad!

Eller huru varmt, huru kvinligt tolkar hon icke i tredje akten sin stora kärlek till Armand, när hon med förtviflans skri ropar sitt: ’Jamais, jamais!’ till Armands fader, när han fordrar att hon måste skiljas från sonen! Hvilken innerlighet, hvilken ömhet lägger hon ej i dagen, då hon kysser ett sista farväl åt de kära föremålen i Armands och hennes hem! Det är dessa scener som oförgätligt pränta sig in i minnet, för att utgöra dess rikaste skatter af sceniska högtidsstunder.

Vacker, hänförande vacker är ock afskedsscenen med Armand i tredje akten, då hon med leende min undertrycker de tårar, som skälfva i ögonfransarna, och döljer den djupa förtviflan, skiljsmässan inger.

Sin största konst utvecklar hon dock i sista, femte akten. Bilden af den döende Marguerite, som med det återuppvaknade begäret till lifvet med hela sin själs styrka utbrister: ’Jag vill lefva!’, skall sent, om någonsin glömmas. Uppläsningen af faderns bref, som hon kan utantill, med förklaradt ansikte var måhända den tekniska virtuositetens kulmen, men slutscenen, alltifrån det Armand åter visar sig, till dess hon, vildt kämpande med döden om dess säkra offer, liflös sjunker samman i stolen, var dock det mäst gripande momentet i Marguerite Gauthiers martyrium.

De medagerandes spel var blott ägnadt att än mer förhöja glansen af Sarahs uppträdande. Ingen af dem förmådde ge vidare mått af individuellt lif åt sin roll men de voro emellertid så väl instruerade och lade som goda fransmän så stor pietet för det traditionella franska spelsättet i dagen, att de icke störde ensemblen. Armand Duvals roll återgafs af hr Pierre Magnier, som i de lediga scenerna gjorde sig fördelaktigt, men som för öfrigt blott intresserade genom sitt fördelaktiga teaterutseende och sin vackra stämma.

Sedan sensationen efter dödsscenen lagt sigi den från golf till tak fullsatta salongen, utbröt denna i ett ändlöst jubel. Ridån höjdes och sänktes otaliga gånger och den stora divan hälsades med frenetiska handklappningar och näsduksviftningar. Till sist måste järnridån nedfiras som ett tecken till att Sarah Bernhardt ändtligen behöfde hvila. Efter aktsluten hade hon hyllats med blommor.” (artikel av R.M. i Göteborgs-Posten 25 oktober 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs-Posten 24 oktober 1902.