”I går afton vid ½ 7-tiden trängde genom den täta dimma, som lägrat sig öfver staden, ett intensivt rödt sken från nordostlig riktning. Som en löpeld spred sig bland de promenerande skarorna å Hamngatorna, att Bergslagsbanans stationshus fattat eld, och en stark folkström satte sig i rörelse mot brandstället.

Eldsvådan hade först varsnats af stationsinspektor Simonsson. När han några minuter öfver kl. 6 skulle begifva sig från sin privatbostad, som är inrymd i stationshusets östra flygel, kände han en stark brandlukt sprida sig i andra våningens korridor. Han skyndar genast tillbaka till sina rum och telefonerar till expeditionsrummen efter handräckning. Brandlukten tycktes komma från tredje våningen, som i denna flygel lämnar plats åt några privatrum och en del vindskontor. Snart fick man visshet om att elden där utbrutit i ett vedkonor i östra gafveln, som hörde till stationsinspektorens lägenhet. Brandkåren allarmerades omedelbartefter upptäckten af eldhärden, och under tiden skyndade man att bringa i säkerhet, hvad som räddas kunde.

Emellertid hade elden, som fick riklig näring i de lättantändliga föremålen i skrubben, därifrån kasta sig öfver deöfriga vindskontoren i flygeln, hvilka voro afskrankade med träspalier. Först brandmuren till stationshusets något öfverskjutande midtelparti kunde häjda de anstormande eldtungorna. Från vindskontoren slungade sig dessa upp till takstolsbjälkarna och angrepo härifrån själfva taket. Samtidigt hade elden i vindskontoret antändt den vägg, som skiljer detta från tvänne sofrum i tredje våningen, äfven dessa tillhöriga den åt stationsinspektoren upplåtna lägenheten. Väggen kunde icke längre erbjuda något skydd för de frossande lågorna, som inom kort togo sofrummen i besittning.

När brandkåren, som allarmeradesk l. 6,14 e.m., ankom till stationsbyggnaden, såg eldsvådan synnerligen hotande ut. Lågorna slogo redan ut från taket å norra gafveln och från gafvelfönstren. Från brandposten på bangården utlades genast en ledning. Extra slangar rekvirerades och ångsprutan beordrades till Gullbergs Strandgata, hvarifrån slangar sedan drogos till stationsbyggnaden. Från närmaste brandposter vid Nils Ericsonsgatan och Mårten Krakowsgatan framdrogos likaledes ledningar. Inalles voro fem stycken i värksamhet. Ståndröret vid Nils Ericsonsgatan råkade i olag, men ersattes snart af ett annat. De stora afstånden från brandposterna gjorde ock att det åtgick en stund, innan vattnet kunde släppas på. Härigenom fick elden ett afsevärdt försprång.

Brandsoldaterna grepo sig nu emellertid friskt an med att söka öfvervinna det lössläppta elementet och begränsa dess härningar till det område, det redan lyckats få fast fot i. Det blef en seg kamp om hvem som skulle få öfvertaget. Från taket hvälfde höga rökpelare upp och omhvälfde de brandsoldater, som här fattat posto, och tusentals eldgnistor yrde kring i luften. Men brandsoldaterna veko ej ifrån sin position, utan riktade oförtrutet slangarnas vattenkaskader mot de mäst hotade ställena. Med den ledning, som från Bergslagsgatan dragits upp genom trappuppgången i östra flygeln, attackerades äfven framgångsrikt själfva eldhärden. Efter en timmes arbete hade man begränsat elden och undanryckte sedan tum för tum det härjande elementet dess besittning. Vid ½ 9-tiden hade mankufvat elden och kunde nu öfvergå till eftersläckning, som visade sig vara ett rätt tålamodspröfvande arbete.

I flertalet vindskontor, som alla ödelades af branden, voro nämligen en del gammal makulatur, kasserade biljetter o.d. förvarade för järnvägsbolagets räkning. Ur dessa slogo under stundom lågor upp på nytt, och brandmanskapet måste noga vaka öfver att de ej fingo ny näring, en uppgift, som var nog så påkostande i den af kväfvande rök uppfyllda vinden. Taket, som var genombrändt, höll dock tillsamman på alla ställen, undantagandes å norra gafveln, där elden uppstått.

Utom de vindskontor, som disponerades af järnvägen, funnos några, hvilka portlern, järnvägsvatkmästare Moberg och stationsinspektor Simonsson hade till förvaringsplats för klädespersedlar m.m. Den sistnämndes tvänne sofrum brunno fullständigt upp med möblemang. Dessbättre befann sig ingen i dessa vid brandtillfället. Däremot skonades hans rum i andra våningen liksom ämbetsrummen i densamma för eldens sköflingar, tack vare trossbotten, men blefvo desto grundligare skadade af det vatten som i formliga strömmar rann ned genom taket. Hr Simonsson hade sitt lösöre brandförsäkradt i ’Svea’. Vid sidan af hans bostad en trappa upp lågo åt stationområdet baningeniörens expeditionsrum och därintill bandirktörens ämbetsrum och expeditionslokal samt å Bergslagsgatan statistiska byrån, byråchefens expeditionsrum och styrelserummet. Ur dessa hade man i tid lyckats rädda alla värdepapper hvarjämte man öfvertäckt skrifbord o.d. med presenningar. Detta visade sig ock vara af beofvet påkalladt, då rummen, som sagdt, blefvo fullständigt genomdränkta af vatten, som ifrån dessa tog sig väg till I- och II-klassens väntsalar, hvilka som bekant äro belägna härinunder.

Släckningen skedde utan något som hälst missöde och eldsvådan förorsakade inga hinder i järnvägstrafiken. Intet tåg blef försenadt, beroende därpå att ankommande och afgående tåg kunde expedieras från stationsbyggnadens omedelbara närhet.

Den stora telegraf- och telefongalgen, som är upprest på takets noröstra hörn, undgick lågorna, hvadan intet afbrott i telegraferingen behöfde förekomma. Däremot blefvo några telefonledningar förstörda. Eldsvådan förorsakade en liten rubbning i spårvägstrafiken, i det att ringliniens vagnar i den ena riktningen fingo under en timmas tid vända vid Drottningtorget under det de andra stannade vid Packhusplatsen.

Bergslagernas järnvägars stationshus är brandförsäkradt i ’Svea’. Den skada branden åstadkommit, är naturligtvis ännu omöjligt att värdera. Eftersläckningen har fortgått hela nattten och kommer troligtvis att inställas först under öfrmiddagens lopp. Huru eldsvådan uppstått är icke hittills konstateradt.

Eldsvådan togs i betraktande af stora folkskaror, som dels samlats utanför byggnaden på Bergslagsgatan och dels praktiserat in på stationsområdet.” (Ur: Göteborgs-Posten 11 december 1902)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Bergslagsbanans Station, Göteborg, vykort 1902.