”På julafton tog jag vid middagstiden en rundpromenad i Slottsskogen. Där var det så folktomt, att jag under halvannan timme mötte endast ett äldre par och en ensam man. Ingenting störde mina tankars flykt till forna dagar, och en uppsjö hågkomster strömmade över mig. Här följer några.

De första minnena går tillbaka till 1910-talet. På Kristi himmelsfärdsdag brukade arbetarefamiljerna i Majorna m fl göra utflykt till Skogen för att tillbringa helgdagen i försommarsol och grönska. Så gjorde också Mamma med oss barn, Pappa avled redan 1911, 33 år gammal.

Målet för utfärden var Stora Kaffestället, som låg nära ingången från Vegagatan. Några uppstaplade stenar bildade en provisorisk eldstad. Tändved hade vi med oss. Resten av bränslet bestod av torra kvistar, som vi pojkar plockade upp under träd och buskar.

Snart flammade elden i  ’spisen’ och en stund senare sände kaffepetter ut den kända doften. Mamma bredde ut en filt i gräset och lade ovanpå den en vit duk samt dukade fram smörgåsar m m. Så satt vi eller halvlåg intill ’bordet’ och lät oss maten väl smaka. Men det var nätt och jämnt att vi kunde hålla oss stilla den stunden måltiden varade.

Sedan lekte och härjade vi på ängen, i bergen och uppe i träden, tills vi måste återvända hem. Numera rymmer det gamla kaffestället en lekplats, som är utrustad med rutschbana, gungor och allt. Men jag betvivlar, att barnen av i dag har det lika roligt som vi hade det – vi som själva hittade på lekar och upptåg samt små rackartyg. Mamma däremot kände det lagom lustigt, när vi smutsade ned våra fina söndagskläder.

Framför mig utbreder sig nu Stora Dammen – lika öde och tom som jorden än gång var. Men i minnet ser jag den till trängsel fylld av skridskoåkande i snart sagt alla åldrar.

Åttaåringen hade fått ett par begagnade skridskor, som var på tok för små. Spetsen satt sålunda under skosulan istället för framför den. Följden blev en mångfald rovor. Vidare var bindningen bristfällig, så att fötterna höll på att bli stelfrusna, innan skridskorna var fastbundna. Så småningom avtog värken i fötterna och det var inte minst de präktiga rovornas förtjänst. Skönt var det med en mugg varm mjölk för 10 öre på Vita Bandet. En enstaka gång kunde jag köpa en stor kopp varm choklad för 25 öre. Kalas!

Stora Liden var ibland på vintern en enda isgata, omgiven av snövallar, ett eldorado för bobsleighs. Dessa hade plats för flera personer och den som satt längst bak styrde med en lång stång. Så bar det av i svindlande fart ned mot Stora Dammen.

Fattiga majpojkar hade endast en ’höna’ att tillgå d v s en massiv grej med stålskena. Den åkande låg på vänster sida och styrde med höger fot. Tåhättans livslängd blev kort! Det lätta fordonet kunde omöjligen nå samma fart som den tunga bobben.

Vi ställde oss emellertid i kön, och när vår tur kom, tog vi kraftig sats och slängde oss ner på den lilla banan. Men det kändes kusligt, när den dundrande bobben kom allt närmare och trängde oss upp mot den isiga snövallen. Vi klarade oss, men vreda tillmälen slungades mot oss…. Svåra olyckor inträffade, och till saknad för många pojkar upphörde kälkåkningen i Stora Liden.

Nu svänger jag in på ridstigen. Här lustvandrade man och svärmade på 1920-talet, då framtiden syntes lika ljus som vårhimlen. Ibland bjöd man Henne på Vita Bandet eller på Björngårdsvillan. Vår- och höstkvällar gick det livligt till på det senare stället. Där uppträdde kända sångare bl a själve Ernst Rolf. Då var det inte endast fullsatt på uteserveringen, utan på vägen och ängen nedanför samlades stora folkskaror som lyssnade, sjöng med i refrängen och lät applåderna smattra.

Bland de populära solisterna märktes bassångaren ’Pekka’. När han med sin mullrande stämma sjöng visan om Lutfisken, begärde man alltid dacapo.

P var anställd på Järntorgets postkontor. Även på den tiden var det kö vid postluckan. Då en otålig ung man äntligen blev expedierad av P, sade han uppnosigt: Här får man lära sig att vänta! Svaret kom per omgående: Kan du också lära dig att hålla klaffen, så är din uppfostran fullbordad.

På 1930-talet bodde jag på Ålderdomshemmet vid Slottsskogen i 8 år, men det är en annan historia.


Karl Österström.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 5 januari 1970)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Slottsskogen. A.B Göteborgs konstförlag.