”Dagens session på Härlanda, då Bangatemördaren Svensson för frösta gången förhördes, hade som vanligt vid dylika tillfällen lockat en oerhörd åhörareskara. De ivrigaste hade ställt sig i kö redan vid klockan sex på morgonen och inväntade tåligt trots köld och blåst rannsakningens början. I åhörareklungan märktes ett stort antal kvinnor.

Göteborgs Dagblads medarbetare har haft ett samtal med den häktades försvarsadvokat, häradshövding Ljunggren, som framhöll, att han tills vidare inte kan finna några som helst förmildrande omständigheter för Svensson, om inte det att hans föräldrahem varit synnerligen dåligt. Svenssons far har varit mycket supig och lockat sonen att berusa sig redan vid 11–12 års ålder.

I cellen uppför sig Svensson lugnt och stilla. Han är djupt nedslagen och förefaller att vara verkligt ångerfull.

Hans straff kan under bästa förhållande bli tio till tolv års straffarbete. Domen kommer sannolikt att falla enligt paragrafen om försök till våldtäkt, varav döden följt.

Häradshövding Ljunggren har skrivit till Svenssons födelsebygd för att inhämta närmare upplysningar om honom, men har ännu inte fått något svar.

Mördaren gör ett ofördelaktigt intryck.

Precis kl. 12 började rannsakningen. Rättens ordförande var rådman Coliander, som bisittare tjänstgöra assessorerna Falck och Hegardt.

Svaranden infördes, iförd fångdräkt. Han såg ovårdad och ruskig ut med röd skäggstubb och med vilda, rödkantade ögon. Det är en kortvuxen typ, axelbred, och han gör på det hela taget intryck av att vara mycket rå och oberäknelig. Han svara kort och med mörk röst och förefaller att vara synnerligen inbunden.

Ordföranden uppläste en del utdrag ur de förut refererade polisrapporterna. När man kom till passusen om att Svensson kort förut besökt änkan Karlsson för att säga adjö, frågade domaren, varför resan inte blivit av. Svensson förklarade detta med att båten redan gått.

Av utdrag ur straffregistret framgår, att Svensson förut varit dömd fyra gånger för rymning, förskingring och rån. I den första polisrapporten ingår en utförlig beskrivning på rummet, där mordet begicks och den mördades läge när man fann henne. Till denna rapport äro bifogade två skisser av rummet.

Andra rapporten upptages huvudsakligen av Svenssons erkännande av brottet och hans medgivande, att han sökt öva otukt med den mördade.

På domarens fråga om Svensson fortfarande vitsordade sina uppgifter, kom intet svar. Rakkniven har han burit på sig ett par år. Han äger ingenting mera än de kläder han gick och stod i vid mordtillfället.

Den tredje rapporten innehåller ytterligare uppgifter om själva mordtillfället. Bland de bifogade fotografierna äro ett par från obduktionstillfället. Härjämte upplästes obduktionsprotokollet, av vilket framgår, att de knivhugg, Svensson givit änkan Karlsson, gjorts med sådan kraft, att man har anledning tro, att han förövat den dödande misshandeln i ett abnormt sinnestillstånd.

Därefter började det egentliga förhöret. Svensson uppgav, att han alltid brukar vara våldsam och häftig, när han är berusad, och att han lider av ett mycket dåligt ölsinne. Han blir vild på alla sätt, begiven på slagsmål och osedlighet och får lust att okväda folk. Han vet över huvud taget icke vad ha gör under sådana omständigheter.

Han började dricka redan flera år före sin konfirmation och drack ofta i sällskap med fadern, som ofta bjöd honom på sprit. Sedan 14–15 årsåldern har han icke försummat något tillfälle till utsvävningar och dryckenskap.

Under de senaste åren har han dock i någon mån sökt taga vara på sig själv.

När ordföranden under uppläsandet av polisrapporten hunnit till själva mordhändelsen, uppmanade han Svensson att själv beskriva hur det gått till. Svensson vägrade emellertid att göra detta och förklarade att alltsammans var riktigt återgivet i rapporten.

Försvarsadvokaten förklarade att Svensson varit virrig hela tiden han suttit häktad och säkert ej kunnat samla sig ännu. Svensson medgav att han skurit änkan Karlsson för att få henne tyst och få göra som han ville. Nu efteråt förstår han, att det varit bättre, om han sökt bringa henne till tystnad med att hålla henne om strupen. Han vill ej medgiva, att han på grund av hämndkänsla över hennes vägran knivskurit henne. Han har aldrig på minsta sätt misshandlat någon människa. Hans brutalitet, när han är full, tar sig uttryck i att han blir galen, hoppar och dansar.

Svensson visade under hela förhöret djup rörelse och fick flera gångar tårar i ögonen.

Målet uppsköts på en vecka.” (Ur: Göteborgs Dagblad 8 februari 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Härlanda fängelse 1922.