”Den Forshaga linoleumfabrik tillhörig korkfabriken, sedan nyår uthyrd till Wijkanders korkfabrik i Stockholm och belägen strax intill fabrikens huvudbyggnad vid Almedals järnvägsstation, härjades i dag på morgonen av en våldsam eldsvåda, som under loppet av ett par timmar ödelade hela det stora komplexet.

Elden upptäcktes strax före klockan halv sex i morse av en i fabriken sysselsatt arbetare, och brandkåren, som omedelbart tillkallades, infann sig kl. 5.35 med avdelningar från huvudstationen, Gustaf Adolfs torg, Olskroken och Krokslätt under ledning av brandchefen kapten Ekstedt och löjtnant Nicander.

Redan när brandkåren skulle börja sitt arbete, stötte den på avsevärda svårigheter. Västkustbanan passerar omedelbart förbi brandstället, och då man var tvungen att hämta vatten till släckningen från Mölndalsån, fanns det ingen annan utväg än att gräva en tunnel under järnvägsspåren för att få fram slangarna. Ett försök att stoppa trafiken på banan var dömt att misslyckas. Brandkåren fick känning härav, när den hade lagt ut sin första slang: ett förbipasserande tåg klippte av den; lyckligtvis innan man hade börjat använda den. Grävningen av tunneln tog en stund, men när det var färdigt, kunde man draga fem slangar därigenom. Redan förut hade man börjat släckningsarbetet med tillhjälp av vatten från en reservoar.

Det var ett tröstlöst arbete, som förestod de käcka brandsoldaterna, och fast sprutorna kommit till brandplatsen endast några minuter efter det de blivit alarmerade, fick hela släckningen karaktären av eftersläckning. Hela den stora byggnaden var ett enda flammande eldhav, omvärvd av ohyggliga grå och bruna rökmoln, ur vilka ett moln av gnistor och bränder slungades ut i luften. De fasta tegelmurarna stodo orubbade, men taket hade redan störtat in, och varenda fönsterruta hade sprungit av den förfärliga hettan. Skeletten av de många maskinerna syntes som spöken genom de tomma gluggarna, och då och då försökte en röd eller gul eldflamma bana sig väg genom den kvävande röken.

Här gällde det att välja ut den rätta platsen att börja släckningsarbetet. Man förde in fem slangar genom huvudporten och trängde så långt som möjligt in i den brinnande byggnaden vars stora upplag av kork och asfalt gav elden den bästa tänkbara näring. Här hade emellertid lågorna redan utfört sitt förstörelsearbete med all grundlighet, och ville man försöka rädda något, måste man koncentrera sig på det stora skjul av korrugerad plåt, som innehöll fabrikens korklager och som ännu icke var alldeles tillspillogivet. Olyckan ville, att man kort förut fått  in några hundra balar kork, vilka tillsammans med det lager som redan låg inne – c:a 300 blar – brann med kraften av naturkatastrof. Man rev plåtväggarna och riktade de väldiga vattenstrålarna in i elden. Men det föreföll omöjligt att få bukt med flammorna: brinnande kork kan jämföras med krut, när det är fråga om släckning. Ännu när Göteborgs Dagblads medarbetare vid halv tiotiden på förmiddagen lämnade brandplatsen, brann det lika friskt i de tätt sammanhopade korkbalarna. Några rester av möbler, enligt uppgift tillhörande en i närheten boende läkare, erbjödo en bedrövlig syn, svedda och förbrända och fullständigt förstörda.

Ur: Göteborgs Dagblad 28 februari 1923.

Som sagt fick släckningsarbetet genast från början karaktär av eftersläckning. Med undantag av det ovan nämnda korklagret fanns det ingenting att rädda mer än murarna. Då det ej förelåg någon fara för att elden skulle sprida sig till Forshaga huvudfabrik och branden alltså var begränsad, tillkallade kapten Ekstedt avlösning, som ryckte in från huvudstationen. Femton man under ledning av löjtnant Kron anlände vid halv tiotiden och övertogo återstoden av arbetet. Den uträttade första styrkan fick vila sig ett ögonblick och trakterades med kaffe, som direktör Lyckholm, vars bryggeri ligger omedelbart intill den brunna fabriken, bjöd på. Brandsoldaterna hade haft att utstå en ohygglig kamp, de måste arbeta med den ohyggliga värmen i ansiktet och den kalla vinden i ryggen. Kölden kom vattnet att frysa till is i kläderna, och från hjälmarna hängde istapparna som föga reglementsenliga extra dekorationer. Vattnet flöt i strömmar nedför sluttningen, där fabriken är belägen, och grävde halvmeterbreda bäckar i den grusfyllda marken.

Ännu i pressläggningsögonblicket pågår släckningsarbetet med oförminskad energi.

Fabriken, som sysselsatte aderton man, innehades som nämnts av A.-B. Wijkanders korkfabrik i Stockholm. Man tillverkade isoleringsmaterial av kork och hade en betydande produktion. Forshaga linoleumsfabrik röner intet som helst inflytande av branden. Värdet av det brunna kan ännu icke överblickas.

Anledningen till eldens uppkomst är obekant, men man har all anledning at tro på självantändning, allra helst som en liknande olycka inträffade för ett par år sedan, då hela fabriken lades i aska.

Den brunna fabriken var försäkrad i Victoria för inalles 270,000 kr.” (Ur: Göteborgs Dagblad 28 februari 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs Dagblad 28 februari 1923.