”I dag på förmiddagen gjorde vi en tur ner till Statens järnvägars station för att se hur den tar sig ut nu mitt under ombyggnadsarbetet. När vi kommit in i den stora vänthallen gnuggade vi oss i ögonen ett tag, det var så ljust och glatt och trevligt att vi nästan trodde oss vara förflyttade till sommaren. Salen är mycket lång och hög med glastak, och väggarna äro i ljust trä, som nedtill är fernissat, upptill vitmålat. Lyckligtvis är det ännu inte sommaren, ty utställningens främmande gäster skulle säkerligen behöva använda många fula ord, innan de funne sig till rätta. Människor skulle gå omkring och se fullständigt borttappade ut bland alla brädhögar, bråte och skräp, som ännu ligga kvar. Arbetare snubblar man på överallt, och ett fasligt knackande och hamrande är det, så man blir alldeles yr i huvudet.

I den blivande sittvrån har en tillfällig buffé inretts och där intaga några herrar en hastig måltid. En bondgumma sitter mitt ute på golvet, och tittar sig omkring med beundrande blickar. Det är inte så underligt heller, ty hallen är stor, om den än skulle rymmas tio gånger om i Gare St. Lazare i Paris, om vilka den för övrigt påminner på flera sätt. De sex stånden, där man kommer att kunna tillhandla sig, vad en resande behöver, äro i det närmaste färdiga.

Efter att ha klättrat över några brädhögar och hoppat undan en arbetare med en skottkärra våga vi oss på en titt in i matsalen, men där är en sådan Jerusalems förstöring, att vi hastigt och lustigt dra oss tillbaka. I stället ge vi oss ut på perrongen, där tre långa ’stenkajer’ sträcka sig ut mot det fjärran okända.

De utställningsbesökare, som anlända med statens järnvägar och vid utgåendet få syn på den imponerande posthusbyggnaden böra finna allt ganska gott.

B–i.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 mars 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Stationens hall, foto under början av 1930-talet.