”Till och med våren har sina lakejer. Jag har gått och funderat över de sista dagarna att det i allmänhet är gamla människor, som hjälpa fram den unga våren.

Den gamle mannen, som häromdagen gick omkring i Trädgårdsföreningen och vältrade undan högarna av fjolårsliv är en av de många. Vi ha så stor anledning att vara honom tacksamma. Det är han, som hjälper den nya blomningen till livet, sommaren skulle inte bli riktigt vad vi önska utan honom: de soliga middagarna och de svalkande aftonstunderna i Trädgårdsföreningen.

Man kan se lite varstans, att det är allvar bakom vårtankarna. Det går några arbetskarlar och gräver i Brunnsparkens mylla, i en eller annan betydligt mindre täppa här och där vid en avsides gata kan man få se att spadarna kommit fram. Men vill man se våren går man till Trädgårdsföreningen. Man glömmer bort att det finns något annat att se där också, hur restaurangen just nu reser sig i föryngrad gestalt.

Stadsträdgårdsmästaren har satt ut soffor för småttingarna, deras mammor och deras snälla barnpigor. Och det siter, när solen står som högst på dagarna ett sådant där litet sällskap på nära på varenda soffa. Kommer man av en händelse dit känner man sig som en stor fridstörare, man trampar i »hagarna», som rustats upp för de största, och man kolliderar med dockvagnen, som skjutes av de allra minsta små.

Men det är nöjsamt för en gammal människa också att taga sig en promenad dit nu om dagarna. Man kan se, om man går in genom grinden från Södra Vägen, hur ett helt fält riktigt prunkar av gula vårblommor. Det ger för resten snarare en sommarsensation än en hågkomst om att det börjar bli vår.  Ett av träden på gångarna in mot restaurangen blommar med små, gröna blommor, Krokusen växer förvildad i buskagen.

Vid någon solig växthusvägg går en stor gammal karl och pysslar om några blomblad eller om inte riktigt blomblad än, så dock i alla fall något som skall bli deras hölje i sinom tid. I stenröset, där rariteterna äro utprickade med namnplåtar, spirar det så intensivt att man ofrivilligt stannar och lyssnar.

Jalusierna dragas från växthustaken. Det kan vara gott med lite aprilkvällsol också för de sköra blommorna, som en hel vinter hållits vid liv av värmen ur gamla värmeledningsrör. Deras prakt är om några veckor distanserad. Folket, som gått i växthusen om vintern när det var kallt, för att få en stackars illusion av sommar, föredrager numera att hålla sig utanför den kvava luften.

Det är en sak för sig att kvällarna bruka bli något mer kylslagna. Men det finns ett ögonblick just i kvällningen, då solen skiner mellan stammarna. Det ögonblicket tycks precis skapat för unga och dåraktiga människor, och det är det hr fotografen ödslat bort flera dagar på att få fast på en plåt, men ännu inte anser sig ha lyckats.” (Ur: Göteborgs Dagblad 7 april 1923)

Bilden i sidhuvudet och samtliga övriga bilder i dagens inlägg är hämtade ur Göteborgs Dagblad 7 april 1923.