En vacker bild från de gamla landeriernas tid, som nu försvinner

”Från en aktad göteborgare ha vi mottagit nedanstående insändare:

Vi ha redan förut vid ett par tillfällen påpekat, vilken vacker liten pärla, vår stad äger i de rester, som ännu återstå av Bagaregårdens gamla herrgårdspark. Och vi ha begärt, att den skall tillvaratagas och vårdas. Den är ett utmärkt komplement till Redbergsparken. Från den öppna Uddevallaplatsen höjer den sig i en, särskilt vår och höst, betagande vacker stigning upp mot den gamla gården. Det är som beställt för en målares pensel. Man kommer osökt att tänka på någon tavla av prins Eugén. En enastående vacker och kännetecknande bild från de gamla landeriernas tid.

Ja, så var det. Till för ett par år sedan. Nu gå spadarna och yxorna i parken. De gamla vackra björkarna falla. Det är med harm och förtrytelse man ser vandalernas framfart. Utefter hela Uddevallagatan skall parken bebyggas. Det vill säga, att den skall skövlas. En av stadens vackraste platser skall tillspillogivas. Man vet inte rätt, hur man skall kunna karaktärisera eländet. En rent upprörande åverkan ur skönhetssynpunkt. En pietetshet, som kanske vore förklarlig för en mansålder sedan men nu är häpnadsväckande. Det har röts upp stormar, när man här eller där velat fälla enstaka träd. Här förstör man en hel liten minnesrik parkanläggning. För det halvtjog egna hem som här skola uppföras, förstör man denna stadsdels utan jämförelse vackraste plats. Vackraste, nota bene, om den skötts och vårdas. Nu har den i åratal fått förfalla. Men när barn och andra lockats dit av den inbjudande grönska ha de strax bortkörts av en påpasslig poliskonstapel. »Order från drätselkammaren», har han svarat på förfrågan. Parken skall väl skyddas för att kunna sättas i värdigt skick, så fort medel därtill kunnat skaffas – så har fåkunnigt folk menat. Enfald! För att yxan skall få gå och skövlaren kunna härja med så mycket större tillfredsställelse på orörd, jungfrulig mark. Så var det visa beslutet.

Vid Högegatan, strax nedom Redbergsparken, har man anlagt en lekplan inklämd mellan tvenne husväggar och en brant bergvägg. En väldig stenterrass har uppfört, stora stenblock ha rest som stöd åt staketet. En säkerligen ytterst dyrbar anläggning på en stor och dyrbar tomt. Allt är så ypperligt. Det finns egentligen endast ett enda litet fel. Att endast undantagsvis en barnunge förirrar sig dit. Helt naturligt förresten, då parken, som är en mycket trevlig lekplats, ligger alldeles ovanför, öppen för sol och friska vindar. Men kring Bagaregården låg ett ypperligt område för både stora och små barn. Och de ville så gärna dit. Till den friska grönskan i de gamla trädens ljuvliga skugga. Men där var det stängt. Lustgården vaktades av keruben – poliskonstapeln. För att sen skövlas och bebyggas. Man häpnar inför sådan visdom. Är det ett litet uttryck för den s.k. sparsamhet, som nu härjar och förhärjar vårt land och vår stad. En dyrbar sparsamhet, som spolierar oersättliga värden. Det enda som verkligen sparas med och det effektivt nog tycks vara den dyrgrip, som kallas vanligt sunt förnuft.

Nu är som sagt vandaliseringen i full gång och dessa rader lära icke kunna hejda den. Men må det stå som en förbittrad protest från en göteborgare (icke utställningsdito) som harmas i sitt innersta över att vår stad hänsynslöst vandaliseras utan förnuftigt ändamål. Han är för övrigt knappast ensam i denna sin åsikt. Den delas av lite var i den stadsdel, det här gäller. Förtrytelsen är både stark och allmän.

E.E.” (Ur: Göteborgs Dagblad 16 april 1923)

Bilden i sidhuvudet och i dagens inlägg är hämtade ur Göteborgs Dagblad 16 april 1923.