”Inför Jubileumsutställningens öppnande faller det sig naturligt att kasta en blick tillbaka på det sätt, varpå utställningsplanen först uppstått och utvecklat sig till vad som nu står inför sitt förverkligande.

Initiativet har tagits av stadsfullmäktiges ordförande, hr Axel Carlander, i den motion hos stadsfullmäktige den 21 januari 1915, vari han först förde på tal frågan om de åtgärder, medelst vilka stadens förestående tresekelsminne borde högtidlighållas. Band möjliga åtgärder av detta slag, som krävde en längre tids förberedelse, framhöll han i främsta rummet anordnandet av en utställning, särskilt en sådan åskådliggörande livet i städerna under nuvarande och gångna tider och jämväl omfattande i största möjliga utsträckning modern kommunal verksamhet i dess många olika förgreningar såsom ägande ett naturligt samband med ett stadssamhälles jubileum och kunnande bliva både intressant och lärorik. Sannolikt torde, framhölls det vidare, befinnas önskvärt att därmed även söka förena utställ­ningar på andra särskilda områden, såsom en konstutställning m. m. Där­emot syntes det motionären tvivelaktigt, med hänsyn till den jämförelsevis korta liden efter den då nyligen avslutade Baltiska utställningen i Malmö, om det kunde finnas lämpligt att söka utvidga den även till en allmän industriutställning.

Med anledning av motionen beslöto stadsfullmäktige tillsätta en beredning — den s. k. jubileumsberedningen — vari magistraten inbjöds att låta representera sig av tvenno ledamöter. Till medlemmar i denna beredning utsagos av stadsfullmäktige hrr Axel Carlander, Gustaf Boman, N. H. Lindholm, Henrik Almstrand, Vilhelm Lundström, C. A. Kjellberg och Carl Ramberg samt av magistraten borgmästarne Erik Krana och Peter Lamberg med rådman. II. Sundstedt som suppleant för den förstnämnde. I sitt yttrande till stadsfullmäktige den 8 nov. 1915 beställde beredningen bl. a., dels att år 1921 bonde fastställas som tidpunkt for jubileets ärande, dels att stadsfullmäktige .måtte uppdraga åt densamma alt uppföra närmare plan till anordning av en utställning, vilken, borde få karaktären av en minnesutställning, närmast för Göteborgs stad. Denna utställning borde söka ge en bild av stadens såväl gångna som nuvarande liv på olika områden och alltså bliva dels historisk och återblickande, dels visande förhållandena vid själva utställningstiden dock så, att dessa båda avdelningar ej åtskildes, utan så att den förra naturligt anslöts sig till och övergingo i den senare. Den historiska avdelningen skulle ge inblick i levnadssättet och bostadsförhållandena i det gamla Göteborg samt i likhet med nutidsutställningen omfatta stadens kulturella, såväl kyrkliga som profana förhållanden, kommunala anordningar för rättsväsen och administration, undervisning, hälso- och sjukvård, stadsplaner och byggnadsförhållanden, hamnen, gatuarbeten, renhållning m. m. ävensom hantverk, industri, handel och sjöfart. Åt den del av utställningen, som avsåge sjöfarten, borde givas den omfattning, som betingades av Göteborgs ställning som landets främsta sjöfartsstad. I mån så funnes lämp­ligt borde de delar av västra Sverige, som enligt historiens vittnesbörd ägt och i viss mån fortfarande äga kulturellt samband med Göteborg, beredas tillfälle att deltaga i utställningens kommunala del i ord och bild genom statistiska och andra redogörelser, grafiska tabeller, stadsplaner m. m. I övrigt skulle utställningen bliva rent göteborgsk på två undantag när. Dels borde i utställningens kulturella avdelning en framstående plats beredas åt. en allmän svensk konstutställning. Dels borde, med hänsyn till den ställning Göteborg haft som utvandringsort under så gott som hela sin tillvaro, en särskild utställning anordnas för att lämna en inblick i utlandssvenskarnas liv i såväl äldre som nuvarande tid, en tanke, som i prof. Vilh. Lundström torde haft sin särskilde förespråkare. Vid eller i närheten av utställningen borde träffas anordningar för ett s. k. nöjesfält: idén om skapandet av ett göteborgskt ”tivoli” torde till närmaste upphovsman ha haft kamrer H. Lindholm. Som ett angeläget önskemål framhölls uppförandet inom utställningsområdet av byggnader, som icke vore avsedda endast för utställningen ulan även lämpade för något mera stadigvarande kommunalt behov och därigenom även utgörande en framtida staden värdig erinran om jubileet.

Stadsfullmäktige biföllo den 25 nov.3 915 denna beredningens hemställan och hade därmed i princip beslutit anordnandet av en minnesutställning år 1921.

Den fråga, som nu närmast uppta till utredning av jubileumsberedningen, vari i början på år 1916 inträtt hr Sigurd Hansson efter hr Ramberg, som avlidit, var den om plats för utställningen. De båda alternativ, som därvid vägdes mot varandra, voro Exercisheden, dit allmänna lantbruksmötet nu kommer att förläggas, och ett område, huvudsakligen omfattande delar av förra landerierna Lyckan och Johanneberg, därvid huvudentrén till utställningen jämte do tilltänkta permanenta byggnaderna kunde förläggas till Götaplatsen. Att av dessa båda alternativ det sistnämnda avgick med segern. berodde huvudsakligen därpå, att en tidig, synnerligen tillfredsställande lösning därigenom syntes kunna vinnas av frågan om Kungsportsavenyens avslutning och Götaplatsens bebyggande, förutsatt att de å stadsplanen angivna monumentala byggnaderna eller åtminstone den eller de viktigare av dessa komme till stånd i samband med utställningen. Såsom sådana tänkte sig beredningen i första rummet ett nytt staden värdigt konserthus samt därjämte en teater och en hotellbyggnad.

Utsikterna härför syntes vid denna tid de gynnsammaste. I ett dem 11 maj 1916 dag tecknat donationsbrev överlämnade nämligen fru Caroline Wijk ett belopp av 700,000 kr. att användas till uppförande och inredning av ett nytt konserthus. Den 31 därpå följande juli Jämnade k. m:t sitt bifall till en redan 1912 av stadsfullmäktige gjord framställning om anordnande av ett penninglotteri för uppförande av en ny teater i Göteborg, vilket lotteri beräknades lämna en nettobehållning av minst 2,000,000 kr. Vad slutligen beträffade den som önskvärd ansedda hotellbyggnaden ansågs det synnerligen förmånliga läget i förening med behovet av ett ytterligare första klassens hotell härstädes vid denna tid berättiga till antagandet att trots de redan högt uppdrivna byggnadskostnaderna det enskilda initiativet skulle vara nog starkt att åstadkomma en sådan byggnad. I enlighet med beredningens hemställan beslöto stadsfullmäktige den 15 juni 1916, att utställningen skulle förläggas till den plats, där allmänheten i morgon blir i tillfälle att för första gången taga den i betraktande.

Under tiden hade inom jubileumsberedningen arbetat på utställningsplanens närmare utformning fortsatts. För delta ändamål hade beredningen tillsatt tre särskilda kommittéer, nämligen en för de historiska och kommunala utställningarna, en för sjöfartsutställningen och en för utlandssvenskarnes utställning.

I den förstnämnda, vari borgmästare Lamberg var den intresserade ordföranden fick utom beredningens ledamot hr Sigurd Hansson jämväl två utanförstående säte: förste stadsingenjören A. Lilienberg och museiintendenten Axel Nilsson, vilka båda blevo av största betydelse för det fortsatta ordnandet av dessa delar av utställningsarbetet. Genom den sistnämnde förvärvades Röhsska konstslöjdsmuseet som ett betydelsefullt centrum för de mycket omfattande kulturforskningar som nu började igångsättas icke blott i Göteborg utan i hela västra Sverige. Redan på detta tidiga skede föreföll tanken på en till hela landet eller åtminstone dess västra delar sig sträckande stadsutställning: senare har den emellertid på ett speciellt område uppdukit igen och tagit gestalt i den internationella stadsbyggnadsutställningen under samarbete med Internationella stadsfederationen i London, varom beslut fattades i fjol. Å andra sidan togs inom denna kommitté med biträde av museiintendenten G. Sarauw initiativ till en ingående inventering och beskrivning av fornminnen inom Götaälvsområdet och Göteborgstrakten, till utgrävningar av Gamla Lödöse – Göteborgs äldsta föregångare som stad – fortsättande av de utgrävningar å Nya Lödöses område, vartill stadsfullmäktige redan 1914 beviljat ett första anslag samt slutligen – efter uppslag av hr Sigurd Hansson – till den historisktekniska industriutställningen, vilken väntas bli en av utställningens attraktioner. Det kan måhända förtjäna antecknas, att det redan i denna kommittés yttrande framhölls, att om de för detta ändamål åstadkomna utställningsföremålen efter utställningens slut kunde förvärvas som grundstomme åt det svenska industrimuseum, som vår stad och – det kunde tillagts – vårt land ännu saknar, det skulle beteckna en vinning för samhället av stadigvarande natur. Ävenledes framkastades här tanken på upprättandet av ett västsvenskt och göteborgskt porträttarkiv som permanent resultat av den personhistoriska utställningen, vilken tänktes som en av den historiska utställningens sektioner, samt togs första initiativet till den utställning för hortikultur, som i sinom tid kom att taga form i den till jubileumsutställningen anknutna femte nordiska trädgårdsutställningen vilken kommer att hållas i september.

Kommittén för sjöfartsutställningen, med rådman H. Sundstedt som ordförande och hrr Hugo Hammar och Werner Lundqvist som tillkallande representanter för skeppsbyggeriet och rederinäringen, lämnade likaledes en synnerligen värdefull grundläggande utredning. Från dess sida gavs uppslaget till resande av den Chapmansstaty, som i Gamla Varvets park restes med anledning av den 1921 inträffade 200-årsdagen av denna skeppsbyggnadsteknikens mästares födelse i Majorna, samt togs initiativet till den ståtliga fartygsmodellsamling, som i morgon blir tillgänglig för betraktande, även som till den fiskeriutställning, vilken likaledes torde komma att tillhöra utställningens mest beaktade sevärdheter.

Den tredje kommittén slutligen under prof. Vilh. Lundströms ordförandeskap samt med hr C.J. Ekman och kkyrkoherde Per Pehrsson som ledamöter framlade en fullständig plan till åskådliggörande av våra i utlandet vistande landsmäns levnads- och kulturförhållanden.

Efter mottagandet av dessa rapporter fann jubileumsberedningen emellertid tiden inne, att en särskild styrelse tillsattes för handhavandet av utställningens angelägenheter och gjorde hemställan därom till stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige biföllo den 15 juni 1916 denna hemställan och utsågo samma dag till ledamöter i utställningsstyrelsen hrr Axel Carlander, P. Lamberg, H. Sundstedt, N.H. Lindholm, Joh. Ohlander, K. Gutke, Sigurd Hansson, Hjalmar Wijk, Vilh. Lundström, Hugo Hammar, Carl Aug. Kjellberg, dr Gustaf Ekman, Carl Lagerberg, C.W. Persson, Werner Lundqvist, K.J. Gezelius, A. Lilienberg samt Axel Nilsson.

Den 21 juni samma år konstituerade sig styrelsen med hr Axel Carlander som ordförande och P. Lamberg som vice ordförande samt utsåg vid följande sammanträde den 16 juli 1919 hr Hjalmar Wijk till kassaförvaltare samtidigt med att den organiserade sig i till en början sju utskott, vilka snart utökades till tolv, nämligen utskottet för förvaltning och finanser, byggnadsutskottet, historiska utskottet, kommunala utskottet, handelsutskottet, sjöfartsutskottet, industriutskottet, hantverksutskottet, konstutskottet, utskottet för utlandssvenskarnas utställning, idrottsutskottet samt utskottet för nöjen och restaurantväsendet. Tyvärr förbjuder utrymmet en detaljredogörelse för dessa utskotts sammansättning, vilken dessutom under årens lopp undergått icke få förändringar.

Den nya utställningsstyrelsens första åtgärd blev att vidtaga för Götaplatsens ordnande erforderliga åtgärder. För detta ändamål anordnades en allmän tävlan, i vars program ingick, att vid platsen kunde förläggas utom stadsteater och konserthus jämväl ett konstmuseum med utvidgningsmöjligheter samt en konsthall för tillfälliga utställningar, på ett sådant sätt, att de i förening med ett större hotell, privathus m.m. vore ägnade att giva platsen ett monumentalt skaplynne. Detta innebar så til vida en förändring i det förut uppgjorda utkastet till plan för utställningen, som i detta plats för ett konstmuseum reserverats på Johannebergsområdet. Anledningen till, att konstmuseet nu upptogs bland de byggnader som kunde tänkas förlagda vid Götaplatsen, var att söka däri, att ovisshet uppkommit, huruvida konserthuset, som dittills i allmänhet tänkts förlagt i södra delen av Götaplatsen som avslutning i fonden för Kungsportsavenyen, med fördel kunde dit förläggas med hänsyn till de speciella krav en konsertbyggnad ställer på entréns placering m.m. Sedan stadsfullmäktige beviljat för tävlingen nödiga medel, utlystes denna och gav till resultat, att två förslag, det ena uppgjort av arkitekterna Ragnar Hjort och Ture Ryberg i Stockholm, det andra av arkitekterna Ernst Torulf, Sigfrid Ericson, Arvid Bjerke och R.O. Svensson härstädes befunnos vara var på sitt sätt synnerligen förtjänstfulla. Dessa och övriga inköpta förslag överlämnades nu till vidare utredning åt en av stadsfullmäktige den 24 maj 1917 beslutad beredning, i förbigående sagt den enda, vid vars val Göteborgs stadsfullmäktige anlitat den proportionella valmetoden, ett vittnesbörd om, med vilket intresse denna planfrågas lösning på ändamålsenligaste sätt omfattades. Efter en synnerligen ingående prövning av olika möjligheter enade sig beredningen slutligen den 7 maj 1920 om en hemställan till stadsfullmäktige, enligt vilken ett omarbetat förslag till Götaplatsens ordnande av de fyra nämnda göteborgsarkitekterna enhälligt tillstyrktes. I detta förslag var konstmuseet placerat i fonden, medan stadsteatern och konserthuset förlagts vid var sin sida om den monumentala uppgången till denna. På grundval av detta uppgjordes och godkändes slutligen stadsplan för området.

Att det över huvud var möjligt att tänka sig uppförandet av en konstmuseibyggnad av de krävande dimensioner detta monumentala läge förutsatte, därför hade staden att tacka en sin minnesgode son. Redan den 18 maj 1916 hade stadsfullmäktiges ordförande kunnat meddela stadsfullmäktige, att han från en person, som för det dåvarande icke önskade bliva nämnd, erhållit en skrivelse, varuti denne förklarat, att han hade för avsikt att, därest byggnad för ett konstmuseum i Göteborg under de nämraste åren komme till uppförande, lämna ett bidrag av 300,000 kr. till denna byggnad. Denna gåvoutfästelse fullgjorde bankdirektör Jonas Kjellberg den 23 maj nästföljande år på det frikostiga sätt, att han för ändamålet till hugfästande av sina föräldrars Carl och Ingeborg Kjellbergs minne till Göteborgs musei styrelse överlämnade 1,000 aktier i A.-B:t Svenska Kullagerfabriken med uttalande tillika av den önskan, att byggnaden om möjligt kunde komma till utförande vid en tidpunkt, då beredandet av ökat antal arbetstillfällen vore önskvärt. Denna önskan har kunnat tillgodoses. Förut funnos tillgängliga donationsfonder, skänkta för ändamålet av dels Bengt Erland Dahlgren och hans maka Anna Lisa Dahlgren, dels av hr Pontus Fürstenberg och hans maka Göthilda Magnus, den förra vid 1921 års början uppgående till 102,000 kr., den senare till 306,000 kr. Härtill kommo nu de Kjellbergska medlen – 513,000 kr. – och ett frikostigt bidrag av konstmecenaten, skeppsredaren Werner Lundqvist å 107,300 kr. Jubileumsutställningen såg sig i stånd att erbjuda ett byggnadsbidrag å 200,000 kr. Med hänsyn till under byggnadstiden uppkommande räntor ansåg sig Göteborgs musei styrelse mot slutet av samma år kunna igångsätta den till 1,560,000 kr. kostnadsberäknade byggnaden, vars uppförande sålunda huvudsakligen kommit att äga rum under den allra svåraste arbetslöshetsperioden.

För sammanhangets skull kan här lämpligen nämnas, att i anslutning till konstmuseet kunnat uppföras en permanent konsthall för en beräknad kostnad av 300,000 kr., varav 200,000 kr. ställts till förfogande av A.-B:t Valand och återstoden bestritts av utställningen mot rätt att disponera den för sina ändamål innevarande sommar. Till upprättande av den monumentala springbrunnen av Carl Milles å Götaplatsen ha genom beslut 1921 och 1922 sammanlagt 115,000 kr. anslagits ur Charles Felix Lindbergs donationsfond, medan staden på egen bekostnad utfört grundläggning med postament samt nödiga ledningar.

Framställningen har emellertid nu gått arbeten med egentliga utställningsanordningarne i förväg. Sedan under sommaren och hösten 1916 styrelsen på sätt ovan omtalats organiserat sig på utskott vidtogo omedelbart omfattande förberedande arbeten. Särskilt från det historiska utskottets sida igångsattes synnerligen vittgående forsningar i enlighet med ovan angivna skisserade program. Gamla Lödöse utgrävdes i alla viktigare delar för betydande kostnader. Anstalter vidtogs för en bibliografi över dels böcker, tryckta i Göteborg, dels böcker av göteborgsförfattare, dels arbeten om Göteborg. Inventering, uppmätning och fotografering av äldre byggnader i Göteborg påbörjades. En storartad plan till systematisk undersökning av hela Västergötlands herrgårds- och allmogekultur uppgjordes och dess genomförande påbörjades under ledning av dr Axel Nilsson och dåvarande amanuensen Ernst Fischer. Med ledningen av det kyrkliga inventeringsverket Sveriges kyrkor inleddes samarbete vad angår kyrkor och kyrkoinventarier i västra Sverige. Från handelsutskottet togs initiativ till utarbetandet av en Göteborgs handels historia, för vilken särskilt anslag utverkades av stadsfullmäktige, och vars utförande anförtroddes åt prof. Carl Hallendorff. Sjöfartsutskottet, som i sjöfartsmuseet fått ett naturligt centrum och i dess föreståndare, kapten O. Traung en energisk medhjälpare, grep sig an med fartygsmodellers anskaffande och utförande, vilket med hänsyn till de stora anspråk, som vid denna tid ställdes på varv och verkstäder, visade sig förenas med betydande svårigheter. För avdelningen krigsväsen förvärvade sig historiska utskottet en lika sakkunnig som intresserad medarbetare i kaptenen Valdemar Ljungberg, vilken utskottet i sinom tid lyckades förmå inträda även som ledamot och som jämte museiintendenten Axel Nilsson och landsarkivarien Weibull torde böra tillerkännas en huvudsaklig förtjänst i fråga om den historiska utställningens lyckliga utformande; även åt andra avdelningar, t.ex. handelssektionen, ställde kapten Ljungbert till förfogande sin ovanliga lokalhistoriska sakkunskap och sin betydande organisationsförmåga. Initiativ togs genom numera byråchefen K.A. Andersson till en biologisk och hydrografisk utställnings anordnande i förening med ett saltvattensakvarium som supplement till den egentliga fiskeriutställningen. Konstutskottet framlade på våren 1917 en arbetsplan för konstutställningen, som i sina huvuddrag följts: den avsåg en retrospektiv avdelning ägnad att belysa dels Göteborgs insats i svenskt konstliv, dels det västsvenska landskapets och folklivets framställning i konsten ävensom en utställning av samtida skandinavisk konst. De, som voro med, lära samstämmigt kunna vitna om den iver, den entusiasm och optimism, varmed arbetet bedrevs under denna dess första tid med mångfalden frivilliga, var på sitt område personligt intresserade medhjälpare.

Men – det fanns också ett m e n. Det saknades en sammanhållande kraft. Det hände, att det ena utskottet grep in på det andras arbetsområde, det åtminstone riskerades att samma arbete utfördes dubbelt, att å andra sidan arbetsuppgifter lämnades åsido, därför att intet av utskotten fann dem ostridigt tillhöra sig. Den sammanhållande kraften var tills vidare endast huvudsekreteraren, vartill styrelsen från början lyckats förvärva dittillsvarande sekreteraren å drätselkammarens andra avdelning, notarien Henning Beyer. Ett betydelsefullt steg till ökad centralisering togs den 20 mars 1917 genom anställandet av dåvarande intendenten vid Nordiska museet i Stockholm Harald Adelsohn till utställningens kommissarie.

Det fanns också ett annat men, delvis härrörande av samma alltför långt drivna decentralisation. Det fanns tendenser hoss vissa sektioner att låta de förberedande forskningsarbetena svälla ut över ramen för vad ur utställningssynpunkt var berättigat och ur tids- och ekonomisk synpunkt tillåtligt. Arbetena lades i vissa fall mera efter teoretiskt-vetenskapliga och museala synpunkter än efter, om uttrycket tillåtes, praktiskt expositoriska. De myndigheter och män, vilka buro ansvaret för den kommunala ekonomien, började känna sig bekymrade, helst kriget ute i världen alltjämt fortfor och den pågående prisstegringen icke visade tecken att vilja upphöra. De, som stodo utanför det direkta arbetet på utställningen, grepos av farhågor, att det hela tilltagits i för stora mått för att lyckligt bringas i hamn. Även de, som voro fasta i tron på utställningens lyckliga genomförande, började frukta uppkomsten av en samhällsopinion till utställningens ogunst. Ett yttre uttryck tog sig det hotande omslaget i den dittills mot utställningen gynnsamma meningen bland allmänheten i en hos stadsfullmäktige den 25 april 1918 väckt motion.

Redan dessförinnan hade den 25 februari samma år frågan om utställningsprogrammets fixering och begränsning och uppgörandet av en approximativ finansplan upptagits av förvaltningsutskottet, som uppdragit åt kommissarien och huvudskreteraren att i dessa hänseenden inkomma med utredning. Denna förelåg färdig i juni 1918 och utmynnade i ett vidhållande av den ursprungliga planen med den begränsning, som föranletts av dess revision i samråd med de olika grupperna. Förarbeten hade redan utförts för betydande områden och borde med hänsyn till deras bestående kulturhistoriska värde bringas till avslutande enligt den reviderade planen, enär en ytterligare minskning av de retrospektiva grupperna skulle förvanska den karaktär man velat giva utställningen och vilken genom därmed införda nya uppslag inom utställningsväsendet skulle göra densamma särskilt attraktiv. Som en möjlighet framkastas för första gången tanken på att vidga utställningens intressesfär inom de nutida grupperna, ehuru förslag i detta syfte icke för det dåvarande ansågs böra framläggas. Däremot föreslogs med hänsyn till svårighet att få särskilt de föreslagna permanenta byggnaderna utförda ett uppskov med utställningen till 1923. Bristen i utställningens budget beräknades till 1,860,000 kr. i händelse den hölles 1921. Uppskovet medförde givetvis någon ökning, men utsikter borde finnas att få denna täckt med tillhjälp av lotterimedel.

Till detta yttrande anslöt sig såväl förvaltningsutskottet som utställningsstyrelsen och även stadsfullmäktige godkände den 14 november 1918 icke mindre de riktlinjer för utställningen som däri funnos uppdragna, än även förslaget om utställningens framflyttning till år 1923. Den 12 december beslöt stadsfullmäktige jämväl att ingå till k. m:t med framställning om beviljande av ett penninglotteri med sex dragningar, vars avkastning beräknades till 2 ¼ milj. kr. Den 6 februari 1920 biföll k. m:t denna framställning, i vad den avsåg fyra dragningar med en beräknad avkasting av 1,500,000 kr. att användas i första hand till täckande av å utställningen uppkommande brist samt i övrigt till näringarnes förkovran på sätt k. m:t efter vederbörlig framställning närmare komme att bestämma. Efter förnyad framställning beviljade emellertid k. m:t den 22 juni 1921 ytterligare två dragningar med en beräknad avkastning av 750,000 kr., med föreskrift tillika, att om överskott å utställningen uppkommit skall, innan någon del av de av stadsfullmäktige utställningen förskottsvis beviljade anslagen återbetalas till staden, överskottet eller den del därav, som motsvarar nettoinkomsten av dessa båda dragningar användas till understöd av Göteborgs orkesterförening, A.-B:t Göteborgs teater och A.-B:t Göteborgs lyriska teater enligt fördelning, som efter förslag av stadsfullmäktige av k. m:t fastställes.

Men nu har framställningen åter gått händelserna i förväg, i det utställningen fått en i två hänseenden vidgad karaktär: på framställningen av utställningsstyrelsen beslöto stadsfullmäktige nämligen den 23 oktober 1919 att i programmet för densamma upptaga jämväl en allmän svensk avdelning för konsthantverk och konstindustri ävensom en allmän svensk avdelning för export artiklar (exportutställningen)

Närmaste anledningen till utvidgningen med exportutställning var, att de skäl, som vid beslutet om minnesutställning anfördes för dess begränsning och vilka med än större styrka gjorde sig gällande vid fastställande av 1918 års mera definitiva program med hänsyn till utställningens framflyttande till år 1923, icke längre hade gällande kraft; utställningen borde tvärtom under nu rådande förhållanden målmedvetet utnyttjas till förmån för staden och hela landet genom att vid densamma upptaga avdelningar, ägnade att mera omedelbart främja våra näringar. Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund såväl som framstående enskilda affärs- och industrimän hade också uttalat livlig anslutning till tanken på en exportutställning, därvid särskilt framhållande angelägenheten av att vid den väntade skarpa internationella konkurrensen framvisa vad inom vårt land kan produceras. Utställningen av modernt svenskt konsthantverk och modern svensk konstindustri åter tillades på framställning av Svenska slöjdföreningen, bl.a. motiverad med, att med hänsyn till den inhemska marknaden den epokgörande utvecklingen på hithörande områden sedan senaste samlade uppvisning vid utställningen i Stockholm 109 borde framvisas, detta även till mötande av väntad konkurrens från utlandet efter återinträdandet av normala förhållanden.

I sammanhang härmed ändrades utställningens namn. I stället för ’Göteborgs stads minnesutställning 1621–1921’ erhöll den nu benämningen ’Jubileumsutställningen 1923’.

I styrelsen hade under tiden inträtt åtskilliga förändringar. I stället för borgmästare Lamberg, som tyvärr önskat avgå, inträdde 1918 borgmästare Bernhard Lindberg. Till vice ordöfrande utsågs hr N.H. Lindholm. 1919 förstärktes styrelsen med hr Dan Broström. Nu beslöts att utvidga styrelsen till att omfatta trettiosex ledamöter, av vilka stadsfullmäktige skulle hava att utse ytterligare fem till de av dem förut valda nitton, Svenska slöjdföreningen två, Sveriges allmänna exportförening fyra och Sveriges industriförbund sex ledamöter. Stadsfullmäktige utsågo för sin del landshövding Oscar von Sydow, vilken valdes till ordförande jämte hr Carlander, samt herr K.G. Karlsson, H. Almstrand, Axel Dahlström, D.O. Silfverstolpe och K.E. Hasselblad, den sistnämnde i stället för hr Sigurd Hansson, som avsagt sig, Slöjdföreningen generaldirektör Carl Möller samt intendenten Erik Wettergren, Exportföreningen envoyéen H.L.F. Lagercrantz, direktören Arthur Thiel, konsul Carl Ekman samt direktör Erik Nylander, Industriförbundet direktör J.S. Edström, kabinettskammarherren B. Hay, överste A. Hultercrantz, frih. J. Mannerheim samt generalkonsulerna J. Sachs och O.A. Söderberg. Sedemera hava stadsfullmäktige efter hr Gezelius, som avsagt sig, till sytrelseledaomt utsett överingenjören i Järnkontoret Axel Wahlberg och efter hr Gutke, som likaledes trätt tillbaka, disp. Chr. Storjohann. Till vice ordförande utsågos ytterligare hrr Hay, Lagercrantz och Möller.

På styrelsens hemställan har kronprinsen behagat åtaga sig uppdraget som hedersordöfrande och h. m:t konungen beskyddarskapet för utställningen.

Med avseende på de nya uppgifterna organiserades två nya utskott, ett utskott för konsthantverk och konstindustri och ett exportutskott. Till ordförande och vice ordförande utsågos i det förra d:r Axel Nilsson och intendenten Erik Wettergren, i det senare direktörerna Arthur Thiel och Hugo Hammar.

Exportutställningen utmärker sig framför allt därigenom, att vid densamma idén med kollektivutställningar för de olika industrierna i stor utsträckning kommit till genomförande , varigenom väsentliga besparingar kunnat genomföras på samma gång som utställningarna vunnit såväl i instruktivt som andra hänseenden. Den förberedande utredning härom förebragtes av direktören Uno Forsberg.

Åt de fyra ovannämnda göteborgsarkitekter, som uppgjorde den slutliga planen till Götaplatsens ordnande, uppdrogs jämväl att utföra ritningar till utställningsbyggnaderna. Om det förtjänstfulla sätt, varpå detta uppdrag fullgjorts, kan allmänheten i morgon övertyga sig.

Tyvärr har till jubielumsutställningens öppnande icke jämväl uppförandet av stadsteater och konserthus medhunnits, en följd delvis av de starkt stegrade byggnadskostnaderna, men delvis också av nödvändigheten att med hänsyn till arbetaretillgången på platsen begränsa de byggnadsuppgifter, som samtidigt togos om hand. Vid 1921 års slut översteg den för uppförande av konserthus tillgängliga donationen en miljon kr. och den av teaterlotteriet uppkomna behållningen 2,184,000 kr.

Återstår att i denna korta översikt omnämna en anordning i förbindelse med jubileumsutställningen, som är avsedd att få permanent karaktär: nöjesfältet. Redan den 9 januari 1919 anvisade stadsfullmäktige för detta ändamål landeriet Liseberg. En plan hade därvid utarbetats för områdets ordnande för avsett ändamål för en beräknad kostnad av tillhopa 1,025,000 kr., fördelade med 350,000 kr. för planering, planteringar, vägar och ledningar, 535,000 kr. för uppförande av musikhall, friluftsteater, restaurang och dansbana, 90,000 kr. å utgifter för portar, kontrollanordningar, musikpaviljong m.m. Utförandet hade man tänkt sig ske genom ett aktiebolag, vari staden skulle ingå som delägare för planeringsbeloppet. Detta bolag har emellertid icke kunnat komma till stånd, utan hava medel härtill måst anslås på utställningens stat med 830,000 kr., varjämte nödiga restaurangbyggnader åstadkommits genom beviljade av koncessioner. På nöjesfältets ändamålsenliga anordnande har mycket arbete nedlagts särskilt av hr Lindholm och framlidne kammarherre C. Lagerberg.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 maj 1923)

Bilden i sidhuvudet och bilderna i artikeln är samtliga hämtade ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 maj 1923.