”Den 8 maj blev en festdag sådan som vi kanske aldrig förr varit med om i Göteborg. I stort sett infriades nog de djärvaste förhoppningar man vågat göra sig och överträffades på vissa punkter avsevärt. Dagens program genomfördes över hela linjen utan nämnvärda störande avbrott. Det hala blev till en enda glänsande fest, där alla de olika inslagen och avdelningarna medverkade till att skapa ett ståtligt och minnesvärt helhetsintryck, fullt värdigt Göteborg.

Vädrets makter visade sig också i stort sett gynnsamt stämda mot vår jubilerande stad. Fram emot middagen mulnade visserligen himlen, och den friska blåsten kändes ganska bitande. Men efter ett par timmar hade himlen åter sopats ren från moln. De små regnskurar, som föllo vid middagstiden, endast lätt fuktade gatorna.

Aldrig förr har Göteborg heller verkat sådan storstad som i går. Det vilade en verkligt kontinental fläkt över stadens centralare delar särskilt på aftonen, då över huvud taget feststämningen på gator och torg nådde sin höjdpunkt. Tiotusentals och åter tiotusentals människor voro i rörelse. Främlingsinslaget var ganska påtagligt. Tydligen ha vi redan fått en hel del utländska turister till staden.

Kanske var det dock framförallt den oerhörda biltrafiken, som bidrog till intrycket av storstad. Hade man icke redan förut vetat, att vår bilpark under senaste tiden starkt ökats, så hade man i varje fall dock icke kunnat undgå att märka det i går. Droskbilarnas chaufförer hade säkerligen en bland sina mest ansträngande dagar. Men så gjordes nog ganska goda dagskassor.

Även spårvagnspersonalen hade en het dag. En del oreda vållades givetvis dels genom de på förmiddagen företagna avstängningarna av vissa centrala gator, dels av eftermiddagens festtåg. Detta föranledde gång efter annan avbrott i spårvagnstrafiken med åtföljande anhopning av vagnarna i långa rader. Vissa tider på dagen var tillströmningen av trafikanter också rekordartad, först och främst på aftonen efter fyrverkeriet. Då man förutsett detta, hade vid denna tidpunkt till Korsvägen dirigerats 25 extravagnar och ytterligare reservvagnar till Valand och Engelbrektsgatan. De nya utställningslinjerna voro livligt frekventerade och kommo väl till pass.

Från olika håll har man bett oss ge spårvagnskonduktörerna ett varmt erkännande för det sätt, på vilket det skötte sitt ansträngande och stundom nog så enerverande arbete.

Det var icke heller ett litet ansvar, som under tisdagen vilade på vår poliskår. Och först som sist bör erkännas att den på ett utmärkt sätt löste sin uppgift. Allt gick i bästa ordning utan trassel och uppträden.

Men så hedrade sig också göteborgarna på sin stora dag. Knappast något missljud förnams i den lugna festglädje, som präglade hela folklivet. Antalet berusade syntes vara glädjande litet. Utan krångel fogade man sig i ordningsmaktens föreskrifter. Överhuvudtaget tycktes poliser, spårvagnskonduktörer, utställningsbesökare och lustvandrare vara besjälade av samma goda humör och fasta vilja att begå 300-årsjubileet med glädje och gamman och bästa samförstånd.

Det var som nämnts särskilt på aftonen, som folklivet nådde sin höjdpunkt. Fram och åter på den av fladdrande gasfacklor upplysta Avenyen gick en oändlig rad av promenerande. I fonden skymtade de höga mörka valven i Konstmuseets ljusa fasad, som var klart upplysta av blossen och strålkastarna på Götaplatsen. Fontänens vattenstrålar bildade små skälvande pelare, som sakta vaggade fram och åter i kvällsvinden.

På Gustaf Adolfs torg flammade de fyra jättefacklorna kring statyn. Hit sökte sig också stora skaror lustvandrare. Icke minst torde Stora hamnkanalen i nattbelysning ha tillvunnit sig våra gästers beundran.

Slutligen kan nämnas, att det givetvis på aftonen var fullt hus på stadens alla restauranter. Stämningen var den bästa. Glädjen stod högt i tak.

Då portarna slogos upp.

Man hade kanske väntat sig, att i samma ögonblick, som utställningen, på tisdagseftermiddagen utan särskilda tilläggsavgifter e.dyl. blev tillgänglig för allmänheten folkmassorna skulle storma utställningsområdet. Men denna rusning uteblev. Det historiska festtåget genom staden samlade tydligen vid 5–6 tiden på eftermiddagen det största intresset.

Då tåget väl passerat, dröjde det emellertid inte många minuter, förrän utställningsfältet togs i besiktning av väldiga människoskaror. Fyllda med stora förväntningar strömmade utställningsbesökare in på Långa gården. Här gjordes i allmänhet den första anhalten, medan minareterna, Minneshallen och de flankerade byggnaderna beundrades. Och så började interjektionerna att susa genom luften på ett sådant sätt, att både utställningens tillskyndare och dess byggmästare kunde vara belåtna.

Men folk är nervöst vid dylika tillfällen. Det blev därför intet lugnt beskådande av härligheterna. Rdan innan de beundrande utropen hunnit dö, fortsatte man upptäcktsfärden. En skara valde den vardande pergolan till höger och skyndade bort utmed Näckrosdammen – vilket man icke kunde finna göra skäl för sitt poetiska namn – till idrottssalarna. En annan grupp fascinerades av Minneshallen och skyndade upp till denna, men det var många, kanske de flesta, som ej gåvo sig tid att anteckna sina namn i den stora besökareboken. Färden fortsattes i stället omedelbart bortåt akvariet och sjöfartsutställningen.

En tredje ström av besökare sökte sig bort åt viadukten över Korsvägen. De olika utställningshallarna tilldrogo sig i allmänhet icke så stort intresse. Man ville tydligen först skaffa sigen en överblick av det hela. Inför tobaksmonopolets arbetande maskiner, den polerande röda björnen och liknande i ögonenfallande sevärdheter samlades dock en hel del gott folk.

Den främsta dragningskraften för en del av de besökande var tydligen nöjesfältet. Hit sökte sig också hela eftermiddagen stora skaror. Dansen gick friskt på dansbanorna. Den stora karusellen snurrade och de olika restauranterna sörjde för att de besökande ej behövde sakna ’livets nödtorft’.

Dans, fyrverkeri och folkliv.

Skratt och sorl, ljudet av klingande glas och muntra, uppspelta röster. Ett väsen som på ett barnkalas. Och över det hela musiken, en eggande, trolsk musik, väl den bästa som någonsin presterats av ett jazzkapell i Göteborg.

Det är ungdomen, som fått komma med på ett hörn vid den stora festen, och den roar sig kungligt. Det dansas mellan borden redan vid köttet och sedan låtsas man bara ta för sig av rätterna. Ingen människa kan sitta stilla med en sådan musik.

Så småningom drar man sig ned till stora matsalen, som ligger tom och öde under det kungamiddagen pågår inne i danssalen. Dess röda matta erbjuder ett idealiskt dansgolv och musiken får spela i ett kör. Kyparna skynda av och an och ge prov på en fenomenal balanseringsförmåga under det de slingra sig fram mellan de dansande paren. Utmed salens långsidor stå en massa fat uppradade, som äro föremål för ungdomens synnerliga nyfikenhet. De avslöjas lite senare på nattkröken, då hovmästaren kommenderar till sin vaktmästarstab: ’nu gåsleverpastejen, men små portioner, kom ihåg små portioner’.

Så småningom börjar man röra på sig därinne. Den ene medaljerade farbrodern efter den andra kommer ut med sin cigarr i munnen. Så var den friden slut! Snart kan man inte ta ett steg därinne, än mindre dansa.

Men nu skall fyrverkeriet gå av stapeln. Man måste ha sina kläder och kila ut och titta på det ett slag. Man kan emellertid lika gärna önska sig månen som sin cape. Det ser ut som om garderoben varit utsatt för en jordbävning och den stackars garderobiären gör sitt bästa för att få villervallan ännu större. Chapeauclaquéerna stå och svänga i oroväckande höga torn uppe på hyllorna, alla försedda med nummerlappar, men en hel del galna. De personer, som fått sina egna saker med sig hem, har skäl att vara belåtna.

Vi ådraga oss emellertid hellre en förkylning än att gå miste om fyrverkeriet, varför vi traska ut som vi gå och stå.

Därute på Stora gården är en ofantlig, svart människomassa i rörelse. Utsikten är hänförande vacker uppe från minneshallen. De stora facklorna högt uppe i luften kasta ett trolskt skimmer över de närmaste ansiktena, dammen ligger tyst och förnäm, återspeglande alla de små blå gula lamporna i sitt djup. Bakom reser sig idrottshallen. För folkmassan nere på planen avtecknar sig minneshallen som ett strålande, upplyst tempel mot den mörka natthimlen.

Bssssss! Bom! En raket skjuter upp i luften som en oerhörd utdragen korkskruv, knycker lite på sig och faller ner som en oändlighet av blå, gröna, röda och gula stjärnor. Bom, bom, bom, det är minsann smällar som höras. Folkmassan rycker till för varje gång. En massa brandröda ålar slingra sig upp mot rymden. Man klappar händerna, några svaga hurrarop uppstiga då och då, när några särskilt vackra pjäser lysa upp himlavalvet, för att sedan dala ner och slockna.

Hurraropen bli starka och kraftiga. Det är kungen, som kommer ut. Bilen kör fram, kungen stiger i, och susar så iväg genom den entusiastiska folkmassan.

Men då förstå vi, att dansen har börjat inne på den riktiga dansrotundan och kan inte längre motstå, utan dra oss inåt, en förkylning och en massa intryck rikare. Men allt under det dansen fortskrider kika vi då och då ut genom fönstren och se den stora öppna platsen endast långsamt, mycket långsamt tömmes på människor. B–i” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 maj 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 maj 1923 och visar utställningsminareterna i kvällsbelysning.