”Söndagen är familjefaderns innehållsdigra utställningsdag, inledd med en ottesång av klara och högljudda, pockande barnaröster. Med ett försök att förlänga sin ack, så välbehövliga söndagsmorgonvila ordnar han provisoriskt zigenarläger på en halv timme genom utslungandet av något maktord. Men det dröjer ej länge, innan han är hopplöst klart vaken och inser faran i hela dess vidd. Larmet stiger åter och snart äro attackerna på morgonfriden ej mera att avvärja. Husfadern begriper fullväl att han på denna vilodag måste taga konsekvenserna av sin äktenskapliga förbindelse, och med en meterlång suck samlar han sina i terrängen kringspridda krafter och går i duschen.

Inträdet på utställningen vid Götaplatsen erbjuder för familjefadern åtskilligt av intresse. De minsta i den tallösa barnaskaran skola förses med biljetter och petas skriande och övergivna in genom ett hål, på vilket står ’Poletter Barn’. Hembiträdet försedd med biljett skall inbjudas passera genom ett annat hål med beteckningen ’Poletter vuxna’. Moder och de äldre barnen, samtliga kortutrustade, inmarschera genom en tredje snurra och göra en hastig chock mot den kompakta folkträngsel, som under tiden bildats omkring de alltjämt övergivna och skrikande småttingarna. Husfadern själv låtsar som om han ej vore närmare bekant med sin avkomma och slinker in genom den öppning, som hans tjänstekort anvisar honom. Hela familjen känner sig på ett underligt sätt sila eller sorterad när återföreningen efter denna spännande passage har kunnat äga rum.

Rundvandringen under sex timmar, i oavbruten själsspänning, med 7 à 8 i aritmetisk serie avtagande barn i den närmare omgivningen och med en känsla av ansvar inför Adehlson, Gud och Konungen, skola vi här icke beskriva i detalj. Eller kanske skola vi det? Nej, vi skola icke det. Efter c:a 3 ½ timmes arbete kan emellertid familjefadern observeras sysselsatt med att med ett underligt uttryck av förtvivlan och bestämdhet leta sig fram till Pripps restaurant, där han i brutalaste avskildhet tömmer en seidel för det skyddshelgon, åt vilket han för en stund anförtrott ledningen av sina familjeangelägenheter.

Helt utan glädjeämnen förlöper likväl icke den hårt arbetande husfaderns dag. För varje attentat mot utställningens lösören, som begås av hans minsta och mest energiskt obekymrade ättlingar, sätter han in en del av sin kraft på avvärjandet, och varje sådan viljeakt med lycklig utgång uppfyller honom med den renaste tillfredsställelse. Och när en av dessa små gått förlorad i mängden och med hörselns tillhjälp blivit uppspårad och helbrägda återvunnen som objekt för en fortsatt fostraregärning, då sänker sig också ett ögonblicks lyckofrid över hans sinne. Slutligen kan det ju icke nekas, att barnen eget eldiga intresse och glädje sprider ett återsken på hans bistra själ.

Med söndagen bakom sig, utställningssöndagen med alla dess utväxter i form av karusell, Kanold, kondis och karameller, går husfadern med lättat arbetsmod veckans tjänstgöring i möte.

Hm.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 maj 1923)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 14 maj 1923.