Den stora avskedsfesten för Andrée

”Ett historiskt-geografiskt ögonblick.

Det Ögonblick, då “Virgo“ i går lade ut från Göteborgs kaj för att föra den Andréeska nordpolsexpeditionen mot sitt mål ut i det okända kan man med fog gifva ofvanstående benämning. Det nästa historisk-geografiska momentet i denna alldeles enastående odyssée blir det då ballongen från Spetsbergen flyger ut i rymden mot vidder af is och snö, dem troligen ännu intet menniskoöga skådat.

Det är lockande för tanken att här för­djupa sig i tusentals gissningar, förmodan­den och aningar om hvad framtiden kan bära i sitt sköte för de tre dådkraftige män som nu nästan på ett sagolikt sätt gått att i en jungfrulig mark af vår ned­trampade jord, söka förverkligandet af en stor idé och hvilka, hvad öde än må vänta dem, dock redan gjort så mycket att de fått ekot af det svenska namnet att gen­ljuda genom alla länder. Men lika lockande som detta tankeexperiment är, lika gagnlöst är det. Vi kunna endast hoppas det bästa och vi söka fylla vår plikt mot våra läsare genom att meddela dem hvad som verkligen passerat lemnande åt dem sjelfva att, om de så vilja, fördjupa sig i gissningarnas, förmo- ‘ dandenas och aningarnas irrgångar.

 

Från Alhambra till Nordpolen.

Göteborg mottog i lördags sina gäster på ett lysande sätt. Det lysande låg dock icke så mycket i de yttre anordningarna som däri att detta mottagande kom från alla samhällsklasser och präglades af en stämning, som bestämdt ej förgick med stundens entusiasm. Den stämningen räckte synbarligen för alla åtminstone öfver nästa dag också, och den torde nog för mången blitva ett minne för lifvet. Något ovan­ligt i och för sig sjelft redan detta.

Och nu till skildringen.

Alhambra var rikt flaggprydt både ut- och invändigt. Väldiga svenska flaggor nedhängde öfver den lilla teaterestradens ramp och hundratals vimplar i lysande färger bildade ett tak öfver den lika bro­kiga menniskomassa som fyllde den stora salongen. Mellan de långa, rikt du­kade borden rörde sig allt hvad Göteborg har förnämst på vetenskapens, literaturens, konstens, handelns och industriens områden och sida vid sida med stormän­nen gingo de s.k. “små“ i samhället, denna gång dock med obetydligheten all­deles utplånad under den allt nivellerande känslan af att vara Göteborgare, detta och ingenting annat. “Romanus sumu. Det är en bokstaflig sanning att här såg re­ferenten den ettrige socialisten all ge­mytlighet och ett” jag ber om förlåtelse“ armbåga sig med mångmillionären. Hvad skulle man kalla “harmoniskt skönt“ i en feststämning om intet sådant?

Men skönheten var dessutom represen­terad äfven af andra än millionären och socialisten — af damer i mängd, hvilkas vackra toiletter voro Iinspunkter för ögat i det böljande “svarta hafvet“ af herr­kostymer.

Med ett ord hela Göteborgs élite var där, och bland denna élite saknades naturligtvis icke (må man för det goda ändamålets skull förlåta oss den dåliga witzen) den oundgänglige och oundvik­lige — isra-eliten. Hade den inte va­rit där och, efter vanligheten, “hållit sig framme“, både bland inbjudarne och bland publiken, hade gifvetvis Göteborg inte va­rit riktigt representeradt vid denna fest tör tre svenske män och ett svenskt före­tag.

Midt i salen syntes en gestalt, hufvudet högre än de andre — öfveringeniör Andrée, samtalande med baron Dickson.

Öfver 800 biljetter hade blifvit sålda. Trots detta stora antal deltagare i festen I före.kom dock ingen nämnvärd trängsel i den rymliga salongen. Men hettan, mest al­strad kanske af en tryckande elektricitet i luften, — åskan mullrade därnte och regnet föll i strömmar — var tropisk och svetten störtade i kaskader nedför folks ryggrader, så att man allmänt och inner­ligen afundades Andrée, som får fara till Spetsbergen, där det åtminstone bör vara lite svalt.

Supén var utmärkt och serverad på oklanderligt sätt. Det är ingen lätt sak alt anordna en ordentlig supé for så många och för så billigt pris — det vill helst bli “hackmat“ af, och supén vill gärna urarta till en “huggsexa“ — men

härvidlag hade all dylik tråkighet undan­röjts genom särdeles förtänksamt vidtagna anordningar. Hr Norman hade gjort allt så bra, att han omöjligen kunde hafva någon vidare pekunier vinst af affären — detta var allmänna omdömet — och om detta är sannt, så må han då åtminstone ha en liten offentlig éloge.

Sedan borden afröjts och bålar inburits, äskades ljud med fanfarer från den å teaterscenen placerade orkestern och så började talens långa rad. Det blir ingen möjlighet för oss att utförligt referera dem alla — det skulle fylla hela detta nummer — och det mesta af deras inne­håll gick också, sanningen att säga, för- loradt för referenten, liksom förmodligen för de flesta andra, i det allmänna sor­let. Där höllos tal, af hvilka ej mer än det tiotal personer som stod närmast den talande hörde ett ord. Vi få således nöja oss med endast en antydan om talens innehåll.

Friherre Oscar Dickson föreslog konun­gens skål, som dracks och följdes af hur­rarop, fanfarer och folksången.

På förslag af borgmästare CoHiander afsändes följande telegram:

  1. m-t konungen!

Medlemmar al Göteborgs samhåTle, talrikt samlade till iest för att bjuda den snart åt-gående polarexpeditionen tarväl, halva under jubel höjt ett lefve för Eders majestät, expe¬ditionens högsinte trämjare, och tillåta sig härmed frambära uttrycken al sin undersåt- liga vördnad ocb tillgifvenhet samt af sin stora glädje öfver de hugnesamma underrättelserna om Eders majestäts återvunna helsa.

Å de närvarandes vägnar:

Oscar Dickson.                             F. M. Colliander.

Från h. m:t konungen ingick i går f. m. följande svarstelegram:

Jag tackar hjertligt för Edert telegram. Om ännn tid så bringa mina sista välönskningar till polarresandena.

Oscar.

Professor Warburg höll tal för expeditionens vetenskaplige ledare. Han önskade Andrée och hans käcka följeslagare lycka pä resan och bad att få gifva uttryck åt den beundran och sympati hvarmed deras företag omfattats. Det gällde här en vetenskaplig bedrift af hög innebörd, hvars utförande kräfde dugande mannakraft. Det vore, kunde man säga, fråga om ett be-svärjande af elementen. Fordomdags gingo sådana besvärjelser till på annat sätt än nu. Folktron såg då mäktiga, goda eller onda andar, i luftens, jordens, vattnets och eldens element. Äfven i medeltidens natur-vetenskap ingingo besvärjelser såsom kraftiga medel att bringa naturens makter till underdånighet under forskaren. Colnmbns och bröderna Montgolfier sökte dock på andra sätt än de mystiska besvärja vattnets och luftens andar. Och de lyckades. Den kamp som nu skulle börjas med elementarandarne vore planerad på vetenska¬pens säkra grund. Och detta gällde ej blott sjelfva planen i dess helhet utan lika mycket alla dess detaljer.

Men funnes det dä ej något mystiskt äfven i den nu förestående striden mot elementen, något som ej låter sig vetenskapligt vägas och beräknas? Jo, förvisso. Två goda makter stå här vetenskapen till hjelp, det manliga modet och entusiasmen.

Och så hade expeditionen därtill ett osynligt men mäktigt fälttecken i alla de varma känslor och sympatier, hvarmed den omfattats. Tal. citerade de välbekanta orden:

Upp genom luften, bort öfver hafven,

Hän öfver jorden i storminde fård! Morgonens drottning med rosiga stafven Vinkar oss ut i sin vaknande värld.

Upp till de susande lindarnes smek,

Bort till de brusande böljornas lek. Menniskan, djuren i qvalraign nästen Lyssna med oro till vindarnes dån;

Vi sväfva iria mot himmelens fästen Komma med budskap igen därifrån.

Gånge det så! utbrast talaren. Ett lycka på färden!

Fyrfaldigt hurra, bravorop och fanfarer.

Ingeniör Andrée tolkade på ett enkelt och hjerievarmt sätt den tacksamhet han kände för det bistånd som kommit expeditionen till del från vårt samhälle. Han ville ej dölja, sade han, att det ej skulle förmått gripa honom så mycket, om detta deltagande endast varit att betrakta som en sådan våg som lyfter farkosten. Men så vore det icke. Det deltagande som i dag tagit sig ett så storartadt uttryck måste betraktas som en större våg, en större syster till de hundra andra som så småningom hjelpt farkosten framåt. Man får ju så mycket, och gåfvor ha så olika värden. Det är sättet hvarpå gåfvan gifvit, hvilket man bör taga hänsyn till. Man kan få gåfvor som man endast känner sig behöfva säga tack för, men man kan också få gåfvor, så ädelt gifna att man ej kan nog tacka för dem och känner sig stå i en obetalbar tacksamhetsskuld till gifvaren. På detta sätt hade Göteborg gifvit sina gåfvor till expeditionen. Från millionären till arbetaren hade alla handlat på samma sätt. Och dessa så tydligt visade sympatier, detta deltagande, det väckte goda känslor och de goda känslorna bära lyckan med sig.

Från fjerran norden flyga tankarne åter ned till fosterlandet. Och om så sker att “vi bli borta“, vet jag, åtminstone hvad mig sjelf beträffar, att min sista tanke blir den: ack, att jag ej fick

D:r A. Ü. Bååth uppläste därefter följande verser:

Den forskningsträngtan, som ostörd lågar Trota tidens stormar af strid och kif,

Det mod, af vetandet skärpt, som vågar För stora syften sitt eget lif—

I Er ballong är det med ombord,

När bort den svinner mot öde nord. —

Af blickar följda irån Spetsbergs3kären Ej mer 1 synens, I borta ären.

I sväfven, burna af sunnanvinden,

I solens svalaste rike snart.

I ständigt solsken och köld om kinden Helt tyst I glädjens åt präktig fart.

Med lust I sköteo hvart instrument.

Hvad här I skåden, ej setts på pränt.

Hvad fröjd se nejder i ljus sig löga,

Som aldrig langats af menskoöga.

Ej tröstlös tafla — ty isar smälta Här uppe äfven för ljusets makt Och .djupa, krattiga strömmar välta Sig genom hinder, dem kölden lagt.

Ja, sjö, som aldrig en skeppsköl plöjt Och ej för gungande stäf sig böjt,

Den reser upp och de sänker bölja Ej efter lagjir, som andra följa.

Framåt I sväfven. Kompassen visar,

Att mål kan vinnas, när rätt man vill.

I iaren hän öfver sjö och isar —

Tills rum och tid en sekund stå still.

Du treman8skara, du känna fick At evigheten ett ögonblick,

Då mensklig forskning du fram omsider Till seger brakte för alla tider.

Nordpolen hunnen! Släpp ut din flagga,

Låt duken falla i helig stund,

Låt svenska färgerna friska vagga,

I skira ljuset mot jordens rund!

De förr sin blågula fägring gett Åt äkta bragder af mod och vett.

Ett hederstecken för dåd som dessa Den duken hvile på jordens bjessa!

Ja, så vi drömma den sommardrömmen,

I gån att göra tör världen sann,

Den dröm, hvars krafter I innerst gömmen,

Så djerf, som sagan den dikta kan.

Då Er vi bringa vårt hjertas hell I hoppfullt blommande sommarqväll,

Pan Sveriges hell I ock med på färden,

Ja, hell Er, jublar med oss all världen!

Han utbrakte ett “lefve våra nordpols- farare! Fyra hurrarop, fanfarer och applåder.

Professor Wijkander uppläste följande telegram från h:s m:t drottningen. (Vi referera samtidigt innehållet al de öfriga telegram som ingingo under aftonens lopp).

Med varmaste intresse följa Eder mina tankar och sänder jag Eder och Edra reskamrater mina innerligaste önskningar för en lyckosam färd. Måtte den Högsto beskydda Eder och återföra Eder välbehållen till fädernes-landet !

Drottningen.

Baron Oscar Dickson!

Då sorgeminnen hindra mig att sjelf närvara. sänder jag den, som med största entusiasm omfattat reseplanen, på detta sätt mina hjertligaste lyckönakningar till Andrée och hans följeslagare. Lycklig återkomst, helsa, framgång i fullaste mått önskas dem af

  1. E. Nordenskiöld.

Invånarnas i Eder födelsestad sända Eder do bästa, hjertligaste och förhoppningsfullaste välönskningar till Eder ärofulla färd, och inneslutas Edra följeslagare i dessa välönskningar.

À Grenna stadsfullmäktiges vägnar

  1. Björkman,
  2. ordf.

Vid sammanträde i går beslöto Söderhamns stadsfullmäktige att på detta sätt tillönska Eder och Edra följeslagare på den djerfva färden i vetenskapens tjänst den framgång, snille i förening med mod förtjenar. Lycka till och välkommen åter!

Gabriel Schöning, stadsfullmäktiges ordf

Hjertliga lyckönskningar till en lyckosam, fruktbringande färd och ett gladt återseende.

Hildebrandson.

Lycka på färden önskar

Carl Dickman (Sandhamn).

Helsniogar, välkommen åter.

Sven och Hanna Palme (Neuilly s. Seine).

Mes voeux siuceres pour le succès de votre entreprise.

Georges Besançon (Paris).

Baron Dickson!

Framför godhetsfullt varmaste välönsknin¬gar till nordpolsfavarne.

Jxöhss, Wijk, Bring, Lyon.

Farväl Andrée, kom hem med segerns krans.

  1. W. Collander (Uddevalla).

Lifligt minne, hjertligt deltagande, hopp om lycklig Iramgång i dådtulla företaget följa från Varaborna genom

Frithoit Lillja, Oscar Kjessell,

  1. H. Stenvall, Carl Arfvidson.

Hjertligaste helsning, lycka på färden, välkommen åter!

Alfred Lagerheim (Berlin).

Svenska och danska pressmän, samlade till invigningsfest för utställningen i Malmö, bringa stordådets män, Andrée, Ekholm, Strindberg, ur hjertat sprungen hyllning och lyckönskan. Lefve idén! Lefve Sverige! Välkommen åter!

Lindahl, Kubenson.

De varmaste lyckönskningar följa dig och dina kamrater på vägen öfver Nordpolen.

Holmén (Nederkalix).

Deltager i Skaalen for dem og deres Reise- fæller. Gid Held og Lykke fölge Eder!

Cetti (Fedrikshald).

En välgångsskål för färden genom etherns haf tömma i denna stund i villa Tomta åt-skilliga Edra vänner och beundrare med länets höfding i spetsen.o

Öden? En ung maka, en åldrig moder, en älskande fader och syskon, de känna i hjertats djupaste rötter hvad offer de bringa. Men det finns dock äfven sötma i den kalk de måste tömma. Den åldriga modern hoppas och väntar få se sin son återvända och höra hans namn buret på ryktets vingar. Likaså de andra, och de vänta att få upplefva dubbelt lyckliga dagar efter de käras återkomst. Och när den gamle fadern träder fram med sin son till kulturens offeraltare, är hans vandring ej lik Abrahams vandring med [sak till borget i Moriah land. Den Gud vill bevara är utan fara, säger det gamla ordspråket. Vi lemna dem förtröstansfullt i den Allsmäktiges skydd. Han som har visat sig mäktig att bära hela folk fram genom tidens stormar skall återföra dem oskadde.

Friherre Dickson, tackade de män som satt planen i verket, i främsta rummet Andrée. Han kom, han tal ide och segrade öfver tveksamheten. Och han vann sitt mål att få expeditionen till stånd. Sedan nordostpassagen upptäckts och de båda polerna också blifvit funna, funnes ej mera något record att slå på de geografiska upptäckternas fält. Men vi och våra efterkommande skola aldrig glömma dem som gjort sig sjelfva stor heder och ristat nya runor till fäderneslandets ära.

Härefter spelade musiken ”Du gamla, du friska“.

Skeppsmäklaren Strindberg från Stockholm tackade för den skål som egnats nordpolsfararnes anhöriga. Han anförde de ord en af hans söner telegraferat till expeditionen “Blefve lyckan eder fjerde släplina. Farväl!“

Direktör Pegeloio utbrakte skålen för kapten Zachau, hans underbefäl och “Vir- gos“ besättning.

Musiken spelade ”Hör oss Svea“.

Konsul jBackman från Stockholm talade för ballongtillverliaren mr Lachambre, som svarade, önskande expeditionen all lycka.

D:r Sluxberg uttryckte sin lifliga öfver- tygelse om att nordpolsfarorne skulle lyc¬kas öfverviuna resans faror och svårigheter.

Härmed var festen å Lorensberg slut.

Affärden.

Redan vid 8-tiden i går morse började folk strömma ned till hamnen till det ställe där “Virgo“ låg förtöjd. De kommo först gruppvis men sedan i tätare och tätare skaror. En stor polisstyrka var utkommenderad, och denna höll platsen midt fram-för ångbåten öppen och såg till att de ständigt växande och påträngande folkmassorna ej fingo komma allt för nära intill kajbrädden. Den ena truppen af skolgossar efter den andra marscherade upp mod svenska flaggor och intogo de för dem reserverade platserna. Polismästaren sjelf var därnere, ölvervakande anordningarna, och det är oss ett särskildt nöje att kon-statera den militäriska precision hvarmed hans order utfördes och den hänsynsfullhet, hvarmed polisen utförde sitt svåra värf att ordna den oerhörda folkmassa som såsmåningom samlades på kajen.

Vädret var det bästa. Himlen var visserligen något molnhöljd, men den föregående nattens åska och regn hade rensat luften och gjort den frisk och angenäm fast den var varm. Staden hade klädt sig i rikaste flaggsband, och från massan af ångbåtar och fartyg i hamnen blåste tusentals vimplar och signalflaggor. Hvart man såg möttes ögat af det färgrikaste skådespel, den mest lifliga rörelse. Ång- slupar, fullastade med menniskor kilade fram och tillbaka på rivieret, segel- och roddbåtar, singlesculls, kanoter och farkoster af alla möjliga slag nr roddklnbbarnes båthus förlänade ytterligare lif åt sceneriet på vattnet, öfver hvilket höjde sig en skog af master, klädd såsom nyss nämndes med mångtusen mångfärgade flaggor. Och detta var endast en del af taflan. På stranden ännu mera lif och rörelse, som växte och växte ju mer folk strömmade till och till slut bildade ett kaleidoskopiskt virrvarr, där alla regnbågens knlörer och flor till voro representerade i kjolar, blusar och parasoller,Jhvilkas egarinnor kommo fladdrande i tusental som sommarfjärilar. Ock till bakgrund för det hela de amfitea- traliskt öfver hvarandra sig höjande flagg-prydda husen med de blånande bergen i fjerran och den blåa himlaranden där bortom. Det var vackert. Och säkert skall denna liffulla tafla många gånger återkallas i våra nordpolsfarares fantasi bland ödemarker af snö och is och bland rymdens tunga dimmor.

Vackert pyntad »om en ungmö i bruddräkt — hon är ju också en sjöjungfru som af vetenskapen föres till altaret — låg “Virgo“ där, flaggprydd från topp till — tå. I fören svajade en standert med unionstecknet, från förtoppen blåste den gröna Neptuniflaggan af siden, mellan masterna på ett särskildt streck frimurareflaggan, på andra masten den af Helsingborgs damer skänkta sidenflaggan med namnet “Virgo“, från flaggstången akterut den stora svenska sidenflaggan. Och i tackeltågen fullt med signalflaggor.

Vid tiotiden kommo de tre ballongresandena i en droska åkande in på den fria platsen framför ångbåten. De gingo genast ombord, och snart såg man dem jemte

Åkerman (Stockholm).

D:r Ekholm tog ordet. Det gamla vikingalynnet ligger i blodet hos oss, sade han. Hvem har ej som pojke svärmat för att bli sjöman och se främmande länder? Alla menniskor intressera sig för forskning och särskildt för den forskning som söker fjerran obanade stigar. Hvad är naturligare än att vi svenskar i vår forskning söka de vägar som bära åt norr? Denna forskning har sökt sig olika medel på olika tider, men medlen äro bisaker.

I mer än 300 år har man sökt att med fartyg utforska de arktiska hafven. Det har ej lyckats så väl. Hvad naturligare då än att man griper till ett nytt medel — att vi försöka med en ballongresa?

I detta ögonblick är det ej tanken på de kommande månadernas strid med polar-naturen som öfverväldigar mig. Det är den storartade hyllning för hvilken vi äro föremål. Andrée, som gjort så mycket för expeditionen, kan ju med skäl taga åt sig denna hyllning, men vi andra kunna det ej, ty än hafva vi ingenting gjort som berättigar oss till densamma. Det vore tids nog att hylla oss, då vi kommit hem med seger. Men då man nu redan gjort det från början, skola vi känna oss så mycket mer förpliktade att insätta allt vått arbete, all vår energi i företaget. Det är emellertid ej mer än rätt och billigt att vi nu vända den hyllning som så oförtjent kommit oss till del till dem hvilka den med rätta tillkommer, till våra föregångare på polarforskningens område. Nordenskiöld har lärt oss de allmänna reglerna för förberedandet och utrustandet af en polarexpedition och lärt oss att ej handla äfventyrligt utan med förtänksamhet och lugn besinning. Tal. föreslog en skål för Nordenskiöld, Palander och pro- feBSor Wijkander såsom de ypperste representanterna för den svenska polarforskningen.

Hurrarop och fanfarer.

Professor Vising talade för expeditionens mœcenater, särskildt för konungen, baron Dickson och d:r Nobel. Ett hjertligt tack egnade han dem alla, önskande att de i segern af den tanke, hvilken de fäst i sina hjertan, måtte mottaga en bättre lön.

Hurrarop och fanfarer.

Kyrkoherde Lunden talade tör nordpolsfararne8 anhöriga. Hvarhelat kulturen gjort framsteg har den kräft ofler, och hår vore det äfven fråga om sådana. Men hvem bringar de största offren — de djerfvo män som nu gå helt upp i sitt arbete och ha hopp att skörda ärans vinst däraf eller de kära anhöriga som måste lemna dem ifrån sig åt ovissa

Det var en enastående färd. Molnen hade nästan försvunnit från himlen, vattnet krusades knappt af en lätt bris och i det strålande solskenet lyste fartygen» otaliga flaggor med den präktigaste färg-verkan. Segelbåtarna flögo som hvita måsar öfver vattnet och roddklubbarnea smala giggar och kanoter sköto fram som skottspolar här och hvar. Vinden förde med sig balsamiska fläktar från strändernas planteringar, blandade med frisk saltsödoft, och alla ekon väcktes af de dånande hurraropen. Det var en ståtlig färd, en enastående färd.

Och så fortgick den, under ideligt hurrande och ideliga helsningar med flaggor och näsdukar, ut till Buskär. Där värde den ena ångbåten efter den andra efter att hafva saluterat ”Virgo“ med flaggorna och med dånande hurrarop, som ofta besvarades med käcka och friska dito från expeditionens medlemmar. Andrée måtte bestämdt ha slitit ut sin mössa och ett par tre näsdukar på denna minnesvärda dag.

I närheten af Vinga skildes» ‘“Göta“, den båt på hvilken referenten befann sig, från “Virgo“. Vi helsade med flaggan och hurrade. På “Virgos“ akterdäck stodo expeditionons medlemmar med blottade hufvuden så länge vi kunde se dem. Vi styrde kosan mot söder och “Virgo“ styrde mot norr. Det dröjde ej länge förr än hon försvann i den lätta solrök som likt ett silfverskir hvilade öfver vatt¬net.

Skola vi någonsin återse de tre?

Med “Virgo” hafva följt nedannämnde

personer:

Ballongexpeditionen: Öfveringeniör S. A. Andrée, fil. d:r Nils Ekholm, fil. kand. Nils Strindberg.

Ballongtillverkaren m:r Lachambre.

Vetenskapliga expeditionen: Zoolog, ama-nuensen1 Grönberg; hydrograf, professor S. Arrhenius; geolog, professor G. de Geer och löjtnant O. von Knorring.

Skeppsläkare: D:r C. M. Ekelund.

Skeppsbesättning: Kapten H. L.Zachau; l:e styrman G. A. Schröder, 2:e styrman H. P. Rödström; öfvermaskinist C. A. Mörk, 2:e maskinist R. F. Sjölander, l:e eldare B. J. Fredin, eldare Appelberg, Th.Knöös, C. A. R. Jansson, A. N. An¬dersson; kockar: A. Guldbrandson, H. We-sterberg; kajutpojk: G. Carlsson; matroser: J. E. HanssoD, A. Johnsson, A. Cari; ;JD,L. OlssoD, W. E. Stranne, A. G. Me- lin, Stake, Ekström, Nycander, A. W. Lind, C. A. Biel, Edgren, G. O. Borg, B. P. E. Albin, Hj. Brunström, J. R. Dahlstein; timmermän: Alf. Hansson, Gust. Nilsson; kokerska: frn H. Westerlund; nppasserska: Charl. Olsson.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 8 juni 1896)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Carlotta:”Andrées nordpolsexpeditions andra afresa från Göteborg med kanonbåten ”Svensksund” Tisdagen den 18 Maj 1897, kl. 6 e.m.” Foto Eurenius, Göteborg. (För ytterligare upplysning, se GMA:4096, under Beskrivning.); Andrées polarexpedition

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s