Storbrand på Hisingen – ett 70-tal familjer hemlösa

”Eldsvåda på Hisingen.

Elfva hus nedbrända, fem mer eller mindre ramponerade, egendom till tusen­tals kronor förstörd — det är i korthet resultatet af den förhärjande eldsvåda som i går e. m. rasade på Hisingssidan vid Sörhallen, Sandviken och Eriksberg.

Brandallarm gafs kl. 4,20: Elden är lös i gamla magasinet!

Detta magasin, en qvarlefva från den brand som där rasade i mars 1895, upp­byggdes på sjuttonhundratalet och har från början användts till sillupplag. Detta och närgränsande magasinsbyggnader egas af firman Ungewitter & C:o (innehafvare Gnst. M. Falck), som uthyrt dem till hr Oswald Sandberg och af honom användes till upplagsplats.

Elden hade börjat i nordöstra hörnet af magasinets tak. En orkanliknande vestan­storm rasade under dagens lopp, och inom kort antog elden kolossala proportioner.

Arbetarne från Eriksbergs verkstad, som låg alldeles intill magasinen, strömmade ut; folk från angränsande orter skyndade till och ångsluparne förde tusentals perso­ner från staden och Majorna öfver till brandstället.

Att släcka den rasande elden var ej att tänka på; bristen på brandredskap och den häftiga stormen gjorde allt släcknings­arbete värdelöst.

På Eriksbergs slip stodo uppdragna två smärre fartyg för reparation. Den starka hettan hotade dessa, och med förenade krafter lyckades man få dem ned i sjön och utom all fara.

Därefter bilda arbetarne kedja ned till sjön, vattenpytsarne langas villigt från man till man, den gamla verkstadspumpen gnisslar och skakar under arbetarlagets kraftiga arbete och verkstadens slangar läggas ut; Eriksbergs verkstäder äro räd­dade.

Vid femtiden anlände flodsprutan, ditförd af en bogserbåt. Lastagebryggorna brunno och brandkarlarne mötte stora svå­righeter att få i land slangarne. Detta lyckades dem dock omsider och väldiga vattenmassor kastades i eldhafvet.

Elfva hus stodo nu i låga. Eldens flammor sköto upp i luften till femtio fots höjd och slickade bergskammarno; en qväfvando, stinkande tjock rök vältrade sig öfver höjderna; det brann öfver allt i ljung och mossa.

Skorstenen faller! Undan!

Med ett väldigt brak faller ena skor­stenen i inspektor Brockmans hus, kros­sande i sitt fall husets väggar. Ögon­blicket därpå faller en andra skorsten.

Folkmassan, som i trots af den starka, hart när outhärdliga hettan trängt sig ända fram till huset, viker förfärad till­baka.

Ett ångestskri ljuder: en brandkarl har kommit under de fallande ruinerna. Det var n:r 19 Strömfelt. Han rycktes ge­nast undan af villiga händer och fördes bort till säker plats. Ena benet är afbrutet på den stackars mannen. Han forslas till sjukhuset.

Kl. 6,15 fattar elden i Aron Anderson & C:is varumagasin på Sörhallen. I vestra hörnet. En rask karl skyndar till och efter några kraftiga yxhugg falla de brinnande bräderna ned i sjön.

På stormens vingar flyga gnistor och eldbränder öfver bergen, och inspektors- byggnaden vid Sörhallen antändes däraf

strax före kl. 7. Flodsprtan föres genast dit, och efter en timmes hårdt och ansträngande arbete lyckades man dämpa el­den, som då redan hade angripit tre bonings­hus. De stora magasinerna blefvo dock räddade, ehuru elden gång efter annan ut­bröt därstädes. Men ännu längre bort för­des elden af den starka vinden. På Wilhelmsberg stod brandmanskapet färdigt att när som helst rycka ut; och Lindholmens sprutmanskap, som vid eldens utbrott skyn­dat till Eriksberg, blef snart tillbakakalladt; elden hade utbrutit i taket på det 8. k. gula magasinet, beläget nere vid flodstranden.

Ett hus, beläget midt emot hotell “Tup­pen“ på Lindholmen, antändes. Ett par raska arbetare, som varsnade faran, klätt­rade genast upp på taket, kastade undan tegelpannorna och qväfde elden i dess linda. En poliskonstapel, svettig, sotig och röd­ögd af röken, tydligen yr i mössan, ro­pade uppmuntrande: “det är rätt, gossar, men — akta tegelpannorna!“

På “Slottet“, den bergshöjd som reser sig strax vester om Lindholmens verkstad, antändes kommunens fattighus och ett Niklas Andersson tillhörigt. Dock lycka­des man blifva herre öfver elden innan den hunnit anställa vidare skada.

Först vid l/a 2-tiden i natt ansågs all fara vara öfver och brandcorpsen åter­vände då till staden; bevakningen öfvertogs af platsens befolkning.

Brandplatsen vid Eriksberg företedde i dag på morgonen en ödslig anblick.

Husen hade alla nedbrunnit till grun­den; här och där stack en till hälften ned­rasad skorsten upp ur ruinerna; hvart man gick snafvade man öfver järngrytor, kitt­lar och andra köksredskap.

Fälten och bryggorna voro belamrade med husgerådssaker, som at de brandskadade huller om buller utkastats ur husen. Gråtande qvinnor och barn vandrade om­kring bland ruinerna och betraktade hvad som dagen förut varit deras hem. Män­nen sågo mera resignerade ut. Deras sotiga, svettiga anleten och röda ögon visade att de ej sparat sig sjelfva under eldsvå­dan och att ingen sömn hade kommit i deras ögon under nattens lopp.

Barnen och qvinnorna hade inqvarterats så godt sig göra lät hos vänliga gran­nar.

Redan såg man den ena båten efter den andra lägga ut från Sandvikens bryg­ga, transporterande husgerådssaker till an­nan plats, som af de förolyckade på mor­gonen förhyrts.

Tre af de nedbrända husen egdes af Gust. M. Falck. De öfriga egdes af fila­ren John Thorbjörnson, Olaus Carlssons änka, timmermannen Olof Person, plåtslagarne Niklas Samuelson och Nils Anderderson, arbetarne Johannes Österlund och Niklas Svenson samt Hans Olsons änka.

Magasinet innehöll omkring 8,000 tun­nor sill som nyligen upplagts där af gross­handlaren Oswald Sandberg. Lagret är försäkradt i Norwich Union för 60,000 kr.; magasinet och de tre husen, tillhöriga Gust. M. Falck, äro försäkrade i Northern för tillsammans 65,000 kr.

Byggnaderna på Sörhallen äro assurerade till sitt fulla värde.

De öfriga husen äro försäkrade i “Fenix”, “Skandia“, m. fl. Lösöret i arbetare­bostäderna var till stor del försäkradt i “Fenix“, hvilket bolags förlust dock ej torde gå öfver ett par tusen kronor.

Denna eldsvåda, som gjorde ett sjuttio­tal familjer husvilla, är den största som under de senaste åren hemsökt Göteborg. En lycka i olyckan var att inga menniskolif gingo förlorade och att man lyckades begränsa dess spridning till Sörhallen.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 16 juni 1897)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Eriksberg med flytdockan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s