”Oj! OJ! Oj! Oj! Oj! Hvad i all världen nu då? tänkte vi när vi i går middag med majestätiska steg inklefvo i polisdomstolens sal och våra öron uppfångade ångestskri som vi sökt skildra, temligen matt i. ö., genom ofvanståendo oj-oj etc.
Tre gummor hade intagit plats vid referentbordet. som står borta i en vrå, så långt som möjligt från domarebordet och höga rättvisan, för att referenten skall uppfatta så mycket som möjligt af hvad som föregår. Förmoda vi, i all enfald. Gummorna, som jag omöjligen kunde antaga vara representanter från våra kolleger, oj-ade sig alldeles förskräckligt, ty de voro inkallade som — vittnen.
Vaggande hela öfverkroppen i långsam sorgtakt, sado den ena:
- Oj, oj, oj att man skall bli så behandlad! Jag har aldrig förr varit i polisen!
- oj. oj, skrek den andra, sorgmodigt vaggande, det samma säger jag, och jag hoppas att det blir den sista så väl som den första gången jag är här!
- Gud i himlen, oj-oj-ojan mej, snyftade den tredje öfverväldigad af de tankeströmningar som genomilade henne när hon betraktade sin omgifning, de mörka ekeväggar, de barskt blickande och i mustaschen våldsamt ryckande konstaplar, för att nu inte tala om domaren som med högtidlig röst förestafvade vittneseden för två konstaplar.
Till slut fingo de gå eden och vittna. Och när de vittnat fingo de en krona för sitt välförhållando — två af dem vittnade stick i stäf mot den tredje! — och skinande och belåtna “togo de sitt afträde”, som det heter i juriststil.”
P.S. Den anklagade, som enligt två vittnens och egen uppgift på begäran hjelpt en konstapel, enligt fyra vittnens stjelpt honom, d. ä. frånryckt honom en häktad yngling, blef ådömd 40 kr. böter.(Ur: Göteborgs Aftonblad 5 oktober 1897)
Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Polis och stuveriarbetare vid hamnen i samspråk på packhusplatsen. 1890-talet.
Göteborgs historia 