”Vagn på vagn körde i går afton vid ½ 8 tiden upp på Realläroverkets lekplan. Från alla närgränsande gator strömmade fotvandrare dit — alla med samma mil. D:r Hedins föredrag öfver sina forsk­ningsfärder på de hittills så godt som okända öst-asiatiska stepperna och bergs­kedjorna hade till sista plats fyllt läroverkets rymliga högtidssal. Och i öfver två timmars tid följde det distinguerade auditoriet med spänd uppmärksamhet de lifliga och raska skildringar som den be­römde forskningsresanden gaf öfver sina på äfventyr lifsfaror och utmattande an­strängningar så rika färder. Talarens klingande, kraftfulla stämma hördes klart och tydligt öfver allt i salen, och föredra­get belystes dessutom med hänvisningar till kartor och sciopticonbilder. Att här lemna ett längre referat öfver föredraget torde vara öfverflödigt, då våra läsare väl i allmänhet följt de spännande skildringar öfver forskningsfärderna vi tid efter annan infört. Endast en eller annan detalj ur detsamma torde ega nyhetens behag.

I början af 1894 bröt Hedin upp med en karavan bestående af fyra man och 12 djur för att genomforska Pamirplatåns snöbetäckta stepper. Färden gick genom djup snö öfver försåtliga raviner, genom trånga bergspass, där döden lurade vid hvartenda steg och en osä­ker rörelse slungade den oförsiktige ned i bot­tenlösa svalg.

Klimatet var af den mest vexlande beskaf­fenhet. I solen visar termometern ända upp till + 54° C. med en luft så torr, att konser­ver o. d. uttorkas och förstöras; och i skuggan eller om nätterna sjunker qvicksilfret till — 10° och därunder, så att bläcket fryser till is­klumpar.

Den största faran vid en färd öfver Pamirlandet är dock de där ständigt rasande snöstormarne. När man ser molnen vid synran­den mörkna och känner den kalla, isande vin­den draga öfver slätterna, då göra de försiktige karavan-resandena ögonblickligen halt och söka skydd för sig och djuren på bästa sätt sig göra låter. Ve den som försöker taga sig fram i den hvirflande snöcyklonen!

Den 7 april hade expeditionen nått kinesiskt område och där underkastades alla Hedins effekter en mycket noggrann inspektion: man hade fått för sig att Hedin försökte smuggla in kosacker till Kina!

Hedin kom dock snart nog att stå på bästa fot med den kinesiske ståthållaren och erhöll tillåtelse att göra smärre upptäcktsresor inåt landet. Han hade redan börjat bestiga berget Musta-gata, men nödgades af en elakartad ögoninflammation att afstå och vända till­baka. Senare på sommaren besteg han ber­get hvarom bland kirgiserna gå de märkliga­ste sägner: där ligga alla helgon, bl. a. också Moses, begrafna, och på bergets topp ligger en stad, hvars innevånare befinna sig i ett fullständigt lycksalighetstillstånd, med mera i samma stil. Dess värre hindrades Hedin af rasande snöstormar att bestiga bergstoppen!

Under vintern 1894—95 qvarstannade H. i Kashgar och ordnade tillrustningarne för en färd genom Takla-makan-öknen. i februari var han färdig och bröt då upp med sin kara­van som bestod at 15 tjenare och 8 kameler, lastade med proviant, instrument, m. m., hun­dar samt får för slakt.

Ökenfärden var en enda räcka af lidanden och umbäranden, alltför förfärliga för att i ord eller bild kunna skildras. Till all olycka hade tjenarne af oförstånd tagit med för litet vatten, så att förrådet tog slut innan karava­nen kommit halfvägs. Kamel efter kamel stupade af trötthet, man efter man sjönk dö­ende ned på sanden — det bleka vanvett stirrade ur de öfverlefvandes vilda, blodsprängda ögon— slutligen voro endast Hedin och hans båda trotjenare Islam bey och Easim de enda öfverlefvande. De tågade fram öfver de ändlösa sandslätterna, där man nedsjönk till anklarne i sanden, som liksom sög sig fast vid dem. Sand. sand, sand — intet an­nat än sand mötte ögat hvart man såg och under en brännande sol släpade de sig steg för steg framåt — framåt till skogen, floden, lifvet. Så stupade Islam bey och endast Kasim följde sin outtröttlige herre. Den andre maj se de en grönskande tamarisk, hvars blad de tugga; de äro för svaga att gräfva i mar­ken etter vatten. Fem dygn senare nå den skog och där stupar Kasim sanslös och yrande till marken. Men H. kryper mellan träden fram genom skogen och når en uttor­kad flodbrädd. Han söker och söker efter vatten, vore det ock endast en liten göl, och i nattens mörker hör han en fogels vingslag — och stupar hufvudstupa nea i en min­dre vattensamling.

Ord kunna ej skildra hans förtjusning! En­dast den som sjelf genomgått något liknande kan rätt uppfatta hans känslor vid det oför­modade badet.

Sedan han ”druckit sig till lifs^w fyllde han sina stöflar med vatten och begaf sig tillbaka till Kasim. Men i nattens mörker förlorade han spåret och först påföljande morgon nådde han fram till den i dödskramp liggande Kasim. Sedan denne tömt den ena stöfvelns innehåll erhöll han nytt lif.

Ett par dagar därefter kom Islam bey till platsen. Han hade släpat sig efter i deras spår och ledd af deras nattetid upptända el­dar. De öfriga af expeditionens medlemmar omkommo.

Kort därpå anlände de till befolkade trak­ter och Hedin återvände därifrån till Kashgar, som hau i december lemnade för sista gången för att utforska Khöftan.

I januari 1896 företog han sin färd öfver Takla-mahan-öknens bredaste del, en färd rik på erfarenheter och intressanta fynd. Bl. a. upptäckte Hedin en gammal ruinstad af buddhistiskt ursprung och hade därjemte tillfälle att bestämma landets sjö- och flodsystem.

Hedins nästa upptäcktsfärd gick genom det nordliga Thibet, som var rik på faror och äfventyr. Efter tre månaders resa nådde de till en missionsstad och sedan H. där hvilat ut någon tid, företog han hemfärden genom Kina till Peking som han nådde den 2 mars 1897 och där han rönte det bjertligaste mottagande. Efter en tids hvila fortsatte han tärden till hemlandet.

Föredraget, som framfördes på ett anspråkslöst och enkelt sätt, helsades af det tacksamma auditoriet med kraftiga applå­der.

Efter föreläsningens slut hade sällska­pet ^”Gninistan^” inbjudit d:r Hedin till en kollation, hvari omkring ett hundratal herrar och damer deltogo.

Direktör Max Olbers talade för heders­gästen, som i spirituella ordalag tackade för all den vänlighet som kommit honom till del här i Göteborg. Bland de närva­rande märktes artisten Carl Larsson.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 26 januari 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum: Sven Hedin.