”Skärgårdsbild från i går.

Det var alldeles becksvart då jag i går morse traskade ned till hamnpiren för att följa med ångaren »Nerva», kapten J. A. Pettersson, på en pump-sill-fiske-tur utåt skär­gården.

Oaktadt mörkret och den bitande morgon­kylan fann man likväl reda på hvarandra. Där var hr stallmästare James Fredrik Dickson, kammarherre Carl Lagerberg och hr Carl Wijk j:r, artisten Bernt Lindholm, hr Ekengren, den bekante uppfinnaren af den nya fiskkonserveringsmetoden, Mauritz Ruhenson med son, ingeniör Holmers, sillpumpens uppfinnare, samt representanter för de tre andra dagliga tidningarne i hvilka Maurits Rubenson ej är medarbetare.

Sedan det befunnits att alla infunnit sig, steg man om bord på »Nerva», å hvars för­däck den redan så mycket omtalade sill pump­apparaten blifvit uppsatt. Upphissad å ånga­rens ena sida hängde den stora silltuben, medels hvilken sillen och allt vattnet pumpa­des upp. Från denna till fartygets motsatta sida gick en svartmålad träränna, i hvilken vattnet och sillen skulle dela sig så att sillen kom ut på ena sidan och vattnet på den andra.

När man så var på det klara med att all­ting var klart, kastade fartyget loss och ån­gade sakta ut för den ännu i mörker insvepta elfven.

Knappast hade vi hunnit utanför Elfsborg förr än det började dagas och solen höjde sin eldröda tunga ofvan molnbankarne bakom Långedrag samt sände stolt sina knippen af glödande strålar upp genom nattens dimmor.

Och öfver hafsbukten bildade den en stor bred landsväg, som med skära och violetta reflexer på de små vågornas toppar vandrade ända fram till ångaren och omstrålade den med det rödaste guld.

Var det ett omen på att företaget skulle lyckas? Ville solen antyda den energiske uppfinnaren af sillpumpen att nu skulle gul­det börja strömma in till honom, detta guld utan hvilket ingenting i våra dagar kan ha framgång? Det kunde nästan tyckas så.

Vi ångade emellertid sakta vidare, under det den lilla skaran af inbjudna trampade fram och tillbaka på däcket för att inte för­stelnas af den isande nordan som svepte fram öfver Hisingens snötäckta bergskullar.

På det viset höllo vi ångan uppe både på oss sjelfva och — på ångaren. Ty »Nerva» hade den här morgonen fått skrala kol, be­rättade kaptenen, kol som det ingen nerv och fart var i, och därför pustade den sig endast helt makligt fram öfver de nyvaknade fjordarne.

Vi togo emellertid saken kallt och tack vare detta lyckades det oss visserligen efter mycket promenerande att till sist komma fram till Kalfsund.

Här gjorde »Nerva» fast vid bryggan och medan det vadlag som skulle följa med oss ut gjorde sig i ordning, klefvo vi en för en ned i kajutan för att — på inbjudan af hr stallmästare Dickson — få oss en liten morgonrisp.

Hade man förut känt sig som en enskild person livar för sig, så befanns det nu att af denna enfald blifvit en mångfald. Ty kajutan var helt liten och så hemtrefligt trång att knappast någon mer än Maurits Rubenson fick rum i densamma. Vi andra, vi utgjorde endast den ram, hvari hans mäktiga bild var innefattad.

Men detta endast förhöjde stämningen hos

denna morgonrisp-bild. Vi hade en mycket angenäm känsla af hur det känns att vara en väl inpackad sill, och jag för min del önskade endast, att sillen alltid måtte ha samma be­hagliga förnimmelser som vi hade det med hr James Fredrik som värd.

Till en början hade då sillen fått äta upp sig sjelf — i form af en delikat Jæger Matjes med varm oskalad potatis. Vidare hade han fått inmundiga ostron så färska och välsma­kande att det hade varit synd att ens an­vända citron till dem. De rent af åto sig sjelfva. Vidare hade han fått ett läckert salt kött — icke af sig sjelf utan af en riktig ras­oxe, samt en skifva blodig filetstek af »ett 40– års gammalt Tjolöholms-lam», som hr Dickson skämtsamt förklarade.

— Mina herrar, nu taga vi för oss på vanligt ogeneradt jägaremaner, utropade hr Dickson.

Och sannerligen hade inte denna stora sugpump som kallas hafvet gjort oss alla så sugna att vi arbetade som små sugpumpar allesamman.

Härmed fortsatte vi ända tills champagnen serverades. Då höjde hr Dickson sitt glas, och proponerade en skål för uppfinnaren och hans uppfinning.

Det var honom ett nöje, sade han, att i sin mon få understödja en uppfinning, hvilken såsom han hoppades skulle blifva af nytta för det bohuslänska fisket och befordra dess utveckling. Men han ansåg tillika att det i framtiden borde tillkomma staten att lemna de stora bidrag som erfordrades för att ett rationelt fiske skulle kunna bedrifvas. Vår duktiga fiskarebefolkning arbetade nu med allt för små medel och efter allt för föråldra­de metoder för att de verkligen skulle kunna tillgodogöra sig de rikedomar hafvet brakte dem samt uthärda i konkurrensen med andra nationer. Man borde skaffa sig det bästa och nyaste i båt- och redskapsväg som kunde åstadkommas och ej som hitintills nöja sig med i utlandet redan afdankade modeller. Tal. hoppades att det svenska fisket hädan­efter skullo gå i têten, bredvid och om möj­ligt framom de andra.

Sedan Mauritz Rubenson och ingeniör Holmers talat i samma anda samt framfört sitt tack till hr Dickson för visadt miecenatskap, raspade vi slut på rispen och skyndade alle man upp på däck.

Vid styrbords sida lågo nu fiskrarne kla­ra med sina båtar och redskap. På den stora mörkbruna pyramiden, som den hop lagda snörpevaden bildade, satt hela vadlaget i sina gula vaxduksdräkter, de flesta gamla väderbitna gubbar men äfven ynglingar med kinder så röda och runda som käcka fiskarejäntor.

Nu voro vi på alla sätt kapabla att börja vårt fiske. »Nerva» kastade loss och ångade norrut, medförande i släp vadlagets hela flot­tilj utgörande: en stor silljakt, en bred vad­båt och en skarp vässing. Man borde kunnat hålla vad om hvad som helst att vår expedition under sådana förhållanden måste lyckas.

I sundet strax norr om Björkö kastade vadbåtarne loss. Här låg redan förut en stor flottilj af silljakter och garnbåtar. Invid stränderna syntes ett och annat stäng.

Våra gubbar kastade nu ut sina lod och började ro fram och tillbaka för att känna efter sillen. Plötsligt vände de — de hade nämligen känt sillen,

men tyvärr endast känt stjertarne af henne. När de så rodde i motsatt riktning var det ju alldeles gifvet att de snart också skulle få känna hufvudena på henne. Ty där en sillstjert finns, där kan inte sillhufvudet vara långt borta.

Och mycket rigtikt. Inom kort kände de också alla sillhufvudena. Och då började de genast kasta vaden af alla krafter samt ro som på en kapprodd i samma riktning som sillen tycktes gå d. v. s. ditåt sillnäsorna pe­kade.

Så rodde de tillbaka till utgångspunkten och här började nu hopsnörpandet af vaden. De gula fiskargubbarne arbetade och sjöngo af alla krafter under det »Nerva» gjorde stora lofvar rundt omkring stänget.

Det drog också en ganska rundlig tid, in­nan allt var klart. Men långt dessförinnan fingo vi underrättelse om att stänget lyckats alldeles utmärkt och att vaden innehöll om­kring en 6 jaktlaster sill.

Efter många om och men, många öfvervunna betänkligheter å fångstmannens sida fingo vi äntligen ångaren förankrad så att stänget kom på dess styrbords sida och sill­pumpen kunde släppas ned i den tillpackade sprattlande silfversillmassan.

Och så släpptes ångan på. Tuben började att suga och inom kort kom det en hel stört­flod af sillar framsqvalande genom ledningsrännan.

De kommo till en böljan i sådana massor att de delvis »sqvätte öfver» och föllo ned på en silljakt som förtöjt vid sidan af oss.

Skepparen på skutan fick den ena sillduschen efter den andra öfver sig och som det måtte varit mindre behagligt att blifva rentvättad på det viset, blef mannen topp tunnor ra­sande och gick ifrån oss med sin jakt. Hade han lugnat sig skulle han nog fått sin jakt alldeles gratis fylld med sill på mindre än en halftimma.

Ty faktum var att sillpumpen arbetade all­deles förvånansvärdt. Till en början blefvo visserligen en del sillar något illa åtgågna dels till följd af is som bildat sig inne i tuben, dels genom den fart hvarmed de forsade fram genom rännorna och stöttet emot det galler vid hvilket vatten- och sillströmmen delade sig. Det var på sin höjd en 6 à 8 procent af sillen som på det här viset tappade hufvudet

Men hvad betydde det mot de sillmassor som på en så oerhördt kort tid alldeles oska­dade gledo upp genom tuben och rännorna samt inom kort fyllde hela däcket på »Nerva».

På detta viset kunde en 24 stora snörpevadstäng tömmas på en dag, under det att fiskarebefolkningen annars behöfver en 6 à 7 dagar härtill, eller i många fall rent af måste släppa sillen därför att den dör och spränger vaden.

Under det sillpumpningen pågick, hade en mängd båtar samlats omkring oss, alla full­satta med ifrigt åskådande fiskaregubbar och poikar. Solen glänste fram i all sin prakt och belyste den flytande staden med alla dess gulklädda gestalter, omgifvande denna sill­massa som tycktes så kompakt att man nä­stan tyckte sig kunna gå på den.

Och som bakgrund härtill den stålblå fjor­den inramad i guldglänsande snöberg långt borta vid den östra horisonten.

Det var en tafia med färger så höga och strålande att kunde en målare endast återgifva det hälften så praktfullt, skulle hans tafia likväl öfverstråla alla andras.

Sillpumpningen var slut Vi kunde väl inte få fylla hela ångaren med sill? Vadla­get hade fyllt sin jakt och resten af sillen släppte de. Ty som det var vindstilla, ville de gärna bli bogserade hem igen.

Vi begåfvo oss alltså af på hemvägen.

Och under det »Nerva» långsamt paddlade sig hem igen höll ingeniör Holmers inne i den ånyo fullpackade kajutan ett föredrag om sin uppfinning och dess användning.

Den pumptub han nu användt var en helt vanlig sådan, afsedd för att länspumpa sjunk­na fartyg med. Det var därför gifvet att den hade vissa olägenheter. Men kunde man till nästa sillfiskesäsong tillverka en för ändamå­let särskildt afsedd pump samt helst äfven en för rationell sillfångst inredd ångare, då skulle resultatet säkerligen blifva i allo tillfredsstäl­lande. Under de tider af året, då sillen ej går till borde ångaren kunna användas för bank- och makrillfiske.

Och de siffror beträffande företagets ekono­mi hr Holmer framdrog voro så öfvertygande, att han ej bör ha svårt att få till sitt förfo­gande det kapital, som erfordras iverksätta hans storslagna och väl genomtänkta planer.

Något måste väl göras för att upphjelpa vår tillbakablifna fiskerinäring.

Maurice” (Ur: Göteborgs Aftonblad 9 februari 1898)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum:

Ett vadlag arbetar arbeta med en sillvad. Männen är klädda i oljeställ, vegamössa och träbottnade stövlar.

Bilden ingår som en av 66 kioptikonbilder i ett träschatull som varit publicerade i Svenska Västkustfiskares branschorgan. Bilderna visar väskustfisket på ett gediget och uttömmande sätt under olika perioder. Foto ca: 1900-1910.